Det här går inte! Min första plan, att fortsätta till Seychellerna, Madagaskar, Sydafrika och Brasilien är ju helkörd av coronapandemin. Plan B, att ligga kvar i Maldiverna och vänta tills det går över, pallar jag inte och dessutom ser worst case lite läskig ut i det alternativet.

Återstår Plan C. C som i Corona. Att segla hem. Ensam. Non stop.

Vi sitter i karantän på Maldiverna. Efter sex dagars överfart har vi kommit till Uligan i Ihavandhippolhu-atollen. Efter fin vind runt udden på Sri Lanka, sen ett par dygn för motor i stiltjen fick vi lite kuling i baken så vindrodret kunde ta oss i full fart till semesterparadiset som nu darrar under Coronahotet.

Det ligger ett femtontal båtar här på svaj och väntar på vad myndigheterna ska bestämma sig för på måndag. Hemma har EU stängt gränserna och Sverige slutat räkna sina sjuka.

Vi får simma runt båten, besöka varandra och kanske segla till obebodda öar. I dag har vi äntligen fått Internet via simkort, och lite mat levererat ut till vårt lilla fängelse.

Det gungar på Bengaliska viken. Delfinerna kommer och hälsar den nya besättningen, min bror Uno. Vid Nicobarerna blir vi upphunna av svenska Rubicon, som i Thailand tipsade om bästa Sri Lanka-hamnen Trincomalee, via VHF:en när vi mötte dem utanför Phuket.

Så nu har vi samma kurs och vi försöker hänga på genom att hissa gennakern, när vinden kryper ner mot 7-8 ms.

Plötsligt svängde Hafsorkestern upp mot vinden och sjön. Det var innan vinden la sig under 10 ms och vågorna fortfarande var ett par tre meter höga. Vi fick slita i rodret för att komma tillbaka i kurs. Hade rodret gått av i lagningen?

Vi seglar tvärs över farleden in i Malackasundet, till Thailand från Indonesien. Carl-Håkan längtar hem till familjen, efter nästan fyra månader på Hafsorkestern. Vi möter ljus i natten, en rad tankers och lastbåtar, somliga med AIS:en avslagen, troligen på grund av piratrisken i Malackasundet.

Havet är blankt och jag siktar på ett squall borta vid horisonten för att få lite vind. Det är tveksamt om dieseln räcker till Sabang längts ut i Banda Aceh, så vi behöver det verkligen. Härom natten fick vi det lite väl mycket, 13 ms och ösregn. Dingen hängde på släp i det lugna vädret och for som en vante när det blåste upp, så för att inte tappa den valde vi att vända med vinden och gå tillbaks 40 distans till en lä-ankarplats.

{jumi [jumi/mentawai.html]}

De jagar med giftpilar och samlar mat i djungeln. Hafsorkestern hälsar på hos urinvånarna på Mentawai utanför Sumatras västkust. Först måste vi ta oss uppför den vindlande floden i en långsvansad kanot huggen ur en trädstam.

I mörkret ser jag bara en rad ljusa prickar. Vi går för motor genom ett spegelblankt sund mellan Bali och Java. Framför oss ligger tusentals indonesiska utriggare, spindelbåtar, och lockar fisken med sina strålkastare. Fast inte alla. Några har bara blinkande blå, gröna och eller röda lampor, som de tänder när Hafsorkestern närmar sig.

Emellanåt tänder jag flodljuset i tio sekunder för att varna. Då vaknar någon helt nära och viftar med sin gröna laser i luften. Sen lyser han rakt på mig.

För första gången sen jag lämnade Sverige för två år sedan får jag användning för radarn. Jag har visserligen använt den i dimman utanför Portugal, men då såg jag inte en fiskebåt förrän den dök upp framför nosen och jag hann väja i sista sekunden.

Tänk vad glada de blir på tullen när jag tar upp den nya Hafsorkestern-stämpeln och stämplar alla sex kopior jag just skrivit under. Det är inte bara de som älskar stämplar.

Byråkratin är fantastisk. Vi åker runt i en hel dag mellan olika kontor och stämplar papper. Fast först skulle de komma ut typ tio män och kvinnor till båten med Lilla My. Jag skakade på huvudet och höll upp två, tre fingrar.

{jumi [jumi/komodo.html]}

På sagotiden bodde drakarna i vulkanerna och sprutade eld. Nuförtiden bor de fortfarande på några vulkanöar i Indonesien, där de har fredats och blivit en turistattraktion. De spottar inte eld, men väl gift och sätter med lätthet i sig en buffel till middag. Som tur är äter de inte så ofta.

Följ med Hafsorkestern till drakarnas öar och Komodovaranen.

Jag ser något mörkt i vattnet, just som vi ska sätta oss och äta lunchomeletten. Valen kommer upp långsides och hälsar oss med ett sprut. Den tar några lovar runt segelbåten som stävar mot Indonesien med gennaker i lätta vindar. Australiska kustbevakningen, de som pungslog mig på 20 000 sek på Thursday Island, flyger förbi och kollar på nya vhf:en vilken hamn båten är registrerad i och vart vi ska.

Men det är en ny rutt som ligger i planen. Det kommer att ta ett år till innan vi kommer hem, Hafsorkestern och jag.