Välkommen till familjen Vifslan!

Det var på ensamseglingen jag insåg att utan någon back up självstyrning skulle jag vara rökt om strömmen gick ute på havet. Visst kan man fixa en enkel rorkultspilot på nödrodret, men även en sån behöver ström.

Ett vindroder är skitdyrt. Därför har jag inte sett det som nödvändigt. Men ska jag ut på Stilla Havet utan att veta om jag har besättning hela vägen är det nog bra med en sån backup.

Så hemma i Sverige över midsommar kollade jag i Oceanseglarklubbens forum och hittade ett vindroder till salu. Dyraste sorten, Hydrovane, som har ett eget roderblad som man kan styra med om ordinarie roder råkar falla av.

Av Aina fick jag låna bil och upp ovanför Norrtälje hittade jag hem till Rune som köpt sig en ny båt, utrustad med ett vindroder han inte behövde hemma i Sverige. Problemet var bara att det satt fast på båten. Han hade börjat ta loss det, men skulle göra resten nästa vecka. Men då skulle ju jag vara tillbaka i Panama.

Så jag swischade pengarna till honom från huset där det var lite mottagning, så tog han båten och jag bilen till Linjettvarvet i Rosättra där han gick in vid en pontonbrygga och vi kunde börja skruva isär åbäket. Överdelen gick hyfsat att lossa men bultarna in i akterspegeln var dryga. Rune skruvade på utsidan och jag ålade in och höll emot inne under aktern, bakom akterhytten. Med en talja till bommen lyckades vi lyfta iland den.

Cristoffer på Linjettvarvet sa att vi kunde ta lite plywood till emballage, sen försvann hann ut med en segelbåt. Nån lämplig plywood hittade vi inte och till slut stuvade jag in allt bak i Ainas bil. På vägen in mot stan ringde jag Per Johansson på Waterline Design, som i ett obetänksamt ögonblick på midsommarafton lovat hjälpa mig packa vindrodret om jag fick tag på ett. Vi kom överens om att ses nästa morgon hos honom i Solna.

Efter några samtal med fraktbolag i på Arlanda hittade jag ett som för några tusen skulle kunna flyga min låda till Panama Citys flygplats. Så småningom sex lappar, visade det sig efter vägningen som slutade på 90 kilo.

Per såg lite förtvivlad ut när han fick syn på åbäket. Kartong var ju uteslutet. Men han letade upp några plywoodskivor som passade, diverse brädstumpar och en herrans massa träskruvar. Vi sågade och skruvade i några timmar och till slut hade vi fått ihop en rejäl låda som fick åka in i bilen igen. Dessutom donerade han några av deras geniala myggnät med sugfötter och blytyngder. Med maskor små så inte ens sandlopporna kommer in. Dessutom spridarskydd med uv-skydd av älghud.

Så ut till Arlanda, fylla i en massa blanketter och lämna in lådan på Travel Cargo, samt swischa dem pengar för frakten.

Nästa dag flög jag til Panama. Royaline hämtade med sin taxi för en tusenlapp. Det är tio mil till marinan från flygplatsen. Han lovade köra mig tillbaka dit nästa dag för att hämta vindrodret. Som naturligtvis inte kommit fram under fredagen. Så vi fick göra ett nytt försök på måndagen, då DHL försökte förklara att vi skulle först till tullen och få två stämplar innan vi kunde hämta grejerna. Fast så enkelt var det förstås inte.

Så Joanne från en tullombudsfirma fick gå med oss runt och till slut visade det sig att jag skrivit fel slutadress. Det måste stå ”Yacht in Transit, Hafsorkestern, Shelter Bay Marina”, inte bara ”Hafsorkestern”, för att man ska slipa tulla. Det gick att fixa, men inte idag och inte gratis. Till slut lovade hon att skicka ut lådan till marinan nästa dag med en bil mot en kostnad av en tusing, och en till henne och en till han som ändrade i dokumentet.

Nästa dag anlände vindrodret som och med två taxiresor, flyget och tullombudskostnaderna nu började närma sig priset för ett nytt av samma sort levererat till marinan. Jag hade ju tagit in en offert för att veta om Runes pris var vettigt.

Att skruva fast det i båten som låg på land var inte så komplicerat. Problemet var bara att när allt var klart och jag satte på vindflöjeln så slog den i targabågen upptill, trots att jag hade tagit bort en solpanel och flyttat de andra framåt.

Jag skrev till Hydrovane och de föreslog att jag skulle sätta på en kortare vindflöjel så att hela paketet kom nedanför targabågen. Men då måste jag också korta roderröret, och nu började slutsumman komma väldigt nära den där offerten på ett nytt vindroder.

Nu hade Grethe och Fred som var med över Atlanten i Viking Explorers kommit till Shelter Bay Marina i sin båt och min gast, som skulle med i Hafsorkestern ut bland indianer och krokodiler i San Blas, hade landat med flyget.

På Facebook utbröt en diskussion om man fortfarande får använda ordet indianer, eller om det är det nya I-ordet. Ursprungsbefolkning eller, tja Gunanianer, kanske eller medlemmar av Guna Nation, eller..? Indigenus people rekommenderar FN, men det betyder ju infödingar, så det låter ju snäppet värre. Jag tror inte fördomar försvinner för att man byter ord. Gör som bögarna, ta tillbaka ordet, tycker jag. Vem skulle komma på idén att man inte får säga judar, araber, eller kanske kvinnor? För att ta några som emellanåt diskrimineras.

I varje fall så seglade vi ut till San Blas. En hel dag ut dit i bidevind seglade vi med vindrodret. Hem också med slör, men då slog flöjeln ibland mot targabågen. Ganska ok, men inte helt.

San Blas är sådana där vykortsöar, sandrevlar med kokospalmer, omgivna av korallrev. Där bor mellan 30 och 55 tusen medlemmar av Guna Yala-stammen. Det fick efter en revolution 1925 partiellt självstyre gentemot Panama.

Deras samhälle lever på försäljning av kokosnötter, lite odlingar inne i land och turism. De fiskar, men fisken tycks försvinna mer och mer. Runt reven ser vi knappt några fiskar när vi snorklar och när vi försöker beställa middag på campingen i Chimchime så blir vi nekade med motiveringen att allt de har ska gå till de egna gästerna. Faktum är att när Fred talar med några på skäret mittemot har de inte ens mat till sig själva. De äter ris.

När havet stiger en meter är de totalkörda. Då finns inte deras öar längre.

Andra dan lyckas vi få köpa några humrar, lobsters, som är en trevlig sort utan klor. Vi kokar dem i Hafsorkesterns största kastrull, en i taget, i havsvatten.

Vid Coco Banderos åker vi ut till det yttersta skäret där vi ser några hyddor. När vi kommer med gummibåtarna blir vi omkörda av en större typ eka med två utombordare och ett tjugotal personer ombord. Det är backpackers som har betalt för en tur från Colombia till Panama genom Guna Yala Nation. De ska sova i hängmattor och hyddor. Besättningen bär iland mat och öl. De förklarar att vi är välkomna under dan. Men inte på natten. Då har de abonnerat ön.

Ursprungsbefolkningen har dukat upp sitt hantverk på stora bord. Kvinnorna syr sk moulas, broderier med klassiska ursprungsbefolkningsmönster. De används som utgångspunkt för kvinnornas blusar och för att sälja till turister, vid hyddorna, marknader eller från kanoter direkt till båtarna på ankarplatsen.

Jag frågar om jag får ta ett kort. Kvinnan jag strax innan dricksat med en dollar extra för två öl ler lite snett, men svarar inte. Det är kvinnorna som har hand om ekonomin i Guna, så vissa kallar det för matriarkat. Men hövdingar och schamaner är män.

Då börjar en ung man intill mässa på spanska som jag inte förstår. Men jag hör integritet och fem dollar, när han pekar på de fem personer som sitter vid bordet.

Jag har tidigare betalat en dollar för att ta ett kort på en Guna-kvinna med sina moulas. Det var några urinvånare som kom till Panama City en gång i tiden som upptäckte att ett vykort från Guna kostade en dollar. Då började de ta betalt så mycket för ett foto. Det tycker jag är helt ok. Men inte fem dollar.

Så jag vänder och går därifrån. Vad jag inte säger är att jag tryckte på knappen, just innan den unge mannen började tala om integritet. Ett argument jag inte tycker håller. Är integriteten i så fall till salu för fem dollar? Däremot tycker jag att deras kultur och kreativitet har ett värde. Typ en dollar per bild. Inte fem.

På Isla Tigre ser det ut som värsta slumstaden från vattnet. Hyddor lappade med plastskynken och korrugerad plåt. Skulle vi våga gå iland? Men väl där inne var det helt annorlunda. På den gamla airstrippen från andra världskriget spelade ungdomarna fotboll och volleyboll. Det var söndag.

Hyddorna av bambu och palmblad var ordnade i raka rader med gator emellan. Från hyddorna vinkade kvinnor och barn. En och annan affär och på vissa ställen kaféer med tv-apparater på väggarna. Utanför linor med alla fotbolls-vm-flaggor på. Men de verkade alla bara servera kaffe och soda. Det verkar finnas någon sorts restriktion mot alkohol i samhället. Vilket skulle kunna behövas, för när Fred och Grethe var i huvudstaden Porvenir var alla män heldragna på krogen från lunchtid redan.

Längst bort på Isla Tigre låg den stora skolan runt en väldig skolgård. Det kryllade av barn. Detta var uppenbarligen en skolö. Vi fick sen veta att det fanns många skolor på öarna. Och många barn. Befolkningen växer.

Vi bokar middag på en stängda restaurangen till kvällen, med hjälp av en man som ropar på en kvinna som uppenbarligen jobbar där. Klockan sex när de öppnar.

Vi tar en öl ombord på Sans Peure, Fred och Grethes båt. De berättar om hur de blev avkastade av Lars Hässler i Sri Lanka och inte fick tillbaka sina inbetalda avgifter förrän de hotat med att tillkalla polis.

Jag blir upprörd. Sen gör jag samma sak. Kastar av min besättning.

Första veckan var jättetrevlig. Sen hände något konstigt. Jag tror att jag undvek att tala om det tills det var för sent. När jag blev irriterad. När jag inte blev förstådd. Jag sa att jag tyckte det var kul att laga mat. Sen blev jag irriterad när hon inte gjorde det, mer än en gång. Och på några andra saker som jag inte sa.

Hon blev arg på mig för att jag glömde tända ankarlanternan när vi åkte in till middagen vid Isla Tigre. Sen blev hon arg när jag inte gjorde kaffe nästa morgon. Nu började jag må dåligt. Jag sa att jag tyckte vi skulle avbryta och åka tillbaka. Hon höll med.

Så under tystnad åker vi tillbaka, med två övernattningar för ankar. Hon checkar ut till hotellet i Shelter Bay och bokar om till ett tidigare returflyg. Jag ligger i den jävla tråkiga varma regniga marinan, svettas och undrar hur det kunde gå så jävla fel.

Jag kan naturligtvis skylla på henne. Men det är ju mitt ansvar att se till att det fungerar på båten. Jag tar inget betalt, bara delade löpande kostnader, för att jag ska slippa skyldigheten. Men det hjälper inte. Det är mitt fel och hur ska kommande gastar nånsin kunna lita på mig. Jag blev provocerad och lyckades höja irritationsnivån över den kritiska gränsen tills det var kört.

Jag är glad att vi inte var mitt på Atlanten när det hände.

Hittills har jag ju haft en sån himla tur med alla mina gastar. Nån har jag väl bråkat med, men vi har ändå slutat som vänner. Och båten har gått sönder, än här än där. Och jag är en ofullkomlig människa som än blir irriterad, ibland till och med arg. Jag vet inte ens om jag lär av mina misstag, eller bara förtränger dem. Du som vill gasta på Hafsorkestern gör det härmed på egen risk.

Vad gäller Vifslan lät jag mig övertygas att köpa en kort flöjel och en förlängning, så att flöjeln skulle komma över targabågen, men inte så högt att den slår i vindgeneratorns propeller. Förhoppningsvis kommer grejerna innan vi lämnar för att gå genom Panamakanalen 13 augusti. Och nästan lika dyrt som nytt.

Anders är den stackare som ska stå ut med mig hela vägen till Franska Polynesien. Undrar om han fattat vad han ger sig in på….

Niklas Krantz