Segla till Jamaica!

Det har varit spännande att segla själv, plötsligt inte ha nån att turista med här i Västindien. Jag har ju träffat många vikingar från eskadern över Atlanten, och det har varit jättehärliga sällskap. Och jag har mött de som redan rundat klotet, Per, Marie, Jonas och Benny.

Att stå i solen uppe vid masten och skåda ut över de blå vågorna är härligt. Ingen som bryr sig vad jag har på mig under flytvästen. Men inga valar eller delfiner, bara sargassotång i parti och minut. Utanför Nevis såg jag långt långt bort något som hopade upp vid horisonten. Jag vill tro att det var jättelika leklystna knölvalar.

Mest har jag varit själv. Inte tyckte jag det var så himla kul att stövla runt i den torra naturen på Antigua, beundra de jättelika skonarna och sluparna längs kajerna. Varmt som fan. Har liksom inte kommit på riktigt vad jag ska göra på dagarna. Jag måste hitta rutiner och mål med mina landhugg. Annat än att dricka gintonic med trevliga grannbåtar. Och fixa allt som går sönder. Men det kommer väl.

Svenskkolonin var ju intressant. På museet fanns det nästan ingenting om den tiden. En blågul fana med tre kronor på och en jättelik urna som en viss Nyman fått, sen han 1814 vägrade lyda order och skjuta sönder staden uppifrån Fort Oscar. Det var uppror och befälhavaren Fahlgren blev desperat och beordrade att upprorsmakarna skulle bombarderas av fortets kanoner. Det skulle slagit hela staden och hamnen i smulor.

Men hur det slutade fick man inte veta på museet. Där fanns en utställning om St Barthelemy 1940-1970, om hur hamnen byggts ut, hur man skördat salt och ananas. Fö finns det inte mycket som växer här. Det finns inget vatten, förutom regnvattnet.

Jag hör på P1-poddradion om hur kungen har tagit makten över den förslemmade Akademien. Samtidigt som Gustav III startade Svenska Akademien förhandlade han sig till slav- och pirathamnen St Barthelemy och grundade Västindiska Kompaniet, där han själv var störste delägaren. Affärsidén var att sälja negrer till sockerodlingarna i Karibien och bomullsodlarna i Nordamerika.

Det är inte bara de svenska båtarna som deltar. Den nydöpta staden förklaras Porto Franco, precis som Marstrand, frihamn. Visserligen får alla betala avgifter för slavarna man handlar med, och för svenska båtar var det billigare. Bestämde Gustav III som ägde de svenska båtarna.
Slavboden låg på Östra Strandgatan och affärerna sköttes av Röhl och Hansen.

Först 1847 avskaffades slaveriet i den svenska kolonin och den blev plötsligt mer ekonomiskt betungande än en inkomstkälla. 1878 lyckade Oscar II lura fransmännen att ta tillbaka den.

På biblioteket våningen ovanför museet finns det två svenska böcker som beskriver perioden. En om de olika religösa rörelser som fanns på ön, och en om alla svenska flottbesök som har gjorts på ön från 1885 till och med 1994.

Det finns en del svenska skildringar av vad som hände, men på ön hittar jag inget. Henrik Arnstad tipsar via Facebook om podden En svensk tiger där han och Ola Larsmo resonerar med forskaren Fredrik Thomasson vid historiska institutionen på Uppsala universitet. Göran Skytte har skrivit en bok där han är upprörd över att Gustav III nog var homosexuell, och Lee Martin har skrivit en avhandling på Södertörns högskola. Den hittar jag på nätet.

På Facebook skriver jag att det är en miljö för en roman av Ann Rosman. Skriv en själv, svarar Thomas Lundgren. Tja, kanske ska göra det, men då krävs det en massa research, tills jag kommer förbi igen om två år, på vägen hem. Får väl ragga lite böcker när jag kommer hem en sväng till midsommar. Och så gäller det ju att få ihop det också. Har ju aldrig gjort det, men jag har ju aldrig långseglat heller.

Så träffar jag två svenskar som just köpt en segelbåt, Stella Vita, av en kvinna som skrivit en ny bok om St Barthelemy. Mycket att läsa på är det, men jag hinner inte kolla vad hon eller boken heter, för jag måste kasta loss mot Jamaica, för att komma dit innan Aina landar.

Andra natten sover jag bättre, i skov om en halv till en timma. Då har jag kommit på knepet att ta upp min sovkudde i sittbrunnen. Men halv tre när jag tittar upp på plottern med AIS:en ser jag en kanadensisk fraktare med kurs rakt mot mig. Seglen slår utan vind och vi ligger stilla, båten och jag. Nu är det inge stor ko på isen, fraktaren är två timmar borta, med 14 knop som hon gör blir det 28 sjömil. Men ligger jag kvar då kan jag bli påkörd. Så jag startar motorn fram till gryningen, när vinden kommer tillbaka.

Det finns de som menar att det är olagligt att ensamsegla på det här viset. I internationella sjövägsreglerna står det att man ska ha ständig uppsikt. Men det är ju larvigt. Det finns ingen som kan stå och stirra på horisonten oupphörligen. Frågan är mer hur ofta man ska kika ut.

Med AIS har man ett par timmars förvarning innan möte. Dessutom syns man också själv. Utmed kuster och en del andra områden finns det risk för fiskebåtar utan AIS. Då handlar det om hur långt man ser optiskt. Och hur långt man hinner på den tiden. Typ 20 minuter.

Sen kan man ju alltid köra på fisknät, stockar etc, men de ser man ändå inte i mörkret. Knappt på dan heller.

Tredje natten regnar det. Jag ställer timern på 30 minuter och lägger mig i ruffen. Det funkar ända till 4:30 då jag först ser att vi går lite för sydligt, samtidigt som vi har rakt mötande kurs till en fraktbåt. Även denna ungefär två timmar bort, men ändå.

Jag justerar kursen, men nu börjar autopiloten Edvard verka förvirrad. Han håller inte kursen och jag får en gipp än hit och än dit.

Att få rätt trim i passadens medvind och oregelbundna vågor är inte lätt. Över Atlanten slutade det med att vi körde bara genua. Det gick inte så fort, men det funkade. Nu har jag kommit på en helt ny sättning, som man aldrig skulle fundera över hemma i Sverige. Tack Tomas Sundholm på Condio för tipset.

Genuan en aning i lovart, satt med spirbom så den får rejält drag och inte slår bakåt för hårt i nerförssurfen. Storen saxad och skotad ganska hårt.

Naturligtvis med preventern hårt spänd, så en back i seglet inte resulterar i en gipp. Den drar inte så mycket, men stadgar upp. Upp och ner med alla tre reven allt eftersom vinden skiftar, annars börjar Hafsorkestern vobbla för mycket och får back i antingen genua eller stor. Och då är det inte säkert att Edvard lyckas komma tillbaka, eftersom han inte får ge för stora roderutslag (max 50 kan man ställa in).

Men den här gången är det annorlunda. Även om jag manuellt styr tillbaka till kurs svänger Edvard snabbt ur kurs och gippar. På displayen kan jag se att han tror att rodret pekar åt ett helt anat håll än vad jag känner i ratten.

Fan nu måste jag handstyra i tre dygn, tänker jag. Jag håller kursen i småregnet tills vi har passerat fraktbåten, sen tar jag ner seglen och driver i vågorna, inte alltför höga, men dock. Kryper ner under akterdäck och inspekterar autopiloten mekaniskt. Drivenheten som pajade vid Kap Verde ser helt ok ut. Även roderlägesgivaren, som jag trodde var problemet ser helt frisk ut. Kryper tillbaks in i ruffen och gör norsk reset på hela elektroniken, plotter och autopilot. Upp i sittbrunnen och drar på motorn framåt, styr mot Jamaica och trycker igång autopiloten. Den fungerar utmärkt! Rullar ut genuan och stoppar motorn.

Kanske måste jag i alla fall fundera på det där med vindroder, som backup. Att handstyra själv en lång överfart känns inte realistiskt.
Ställer timern på väckning och sover en skvätt till nästa utkikskoll.

Fjärde natten händer ingenting. Regnar lite på kvällen bara.

På dan läser jag Jimmy Cornells bok A Passion for the Sea, om hans eget liv. Han började som BBC-reporter, seglade ut utan knappt några pengar alls, men gjorde reportage som blev succe på BBC:s utlandssändningar och spreds över radiostationer runt världen. Så småningom startade han eskaderseglingar, rallies, runt jorden. Mest känd är väl ARC från Las Palmas till St Lucia. Han blev rik på det livet, och han fick göra det han älskade mest av allt. Segla runt jorden.

På eftermiddagen när jag satt en deg och står och ser ut över havet är det som om nånting släpper. Jag är inte nervös för att segla över Stilla havet, Indiska oceanen eller Sydatlanten. Jag kommer bara på att; Varför har jag inte gjort det här förr?

Jag sätter på stereon och medan Dylan drar en rocklåt dansar jag med mig själv i sittbrunnen. Nej med Hafsorkestern, och vågorna som kastar oss från sida till sida i passadvinden. Och jag känner mig bara lycklig medan solen går ner mot Jamaica 200 distans bort och havets guld möter upp.

Femte natten händer inte mer än att jag blir väckt av en flygfisk som landar på mig och trasslar sig ner under mina kapok-kuddar.

På dan rakar jag mig, duschar på akterdäck och ryddar lite i båten inför den nya besättningen. Det ser ut som om jag kommer att klara att vara framme i Kingston på förmiddagen. Aina kommer klockan 19. Men då måste jag hålla fem knop. Dessutom börjar det bli mkt båtar runt omkring. Två som ser ut att komma väldigt nära. Men de viker av några grader och missar mig precis. Den första ropar jag upp och tackar, den andra tyckte jag kom lite väl nära innan han girade två grader. Lite kul att man ser det så bra med AIS:en.

Betydligt otrevligare är nästa VHF-samtal. Vinden har dojjat och jag har startat motorn för att hinna i hamn innan Aina landar. Jag ser en motorbåt jag tror är en fiskebåt, men plötsligt ropas han på radion.

- We have no oil, we need oil.

Så jag vände upp mot dem och frågade vad som var problemet.

- Our radio is bad.

No, i hear you fine, what is your problem?

- Give us some oil.

Då var de inte i sjönöd utan ville bara tigga till sig lite diesel.

Så jag vände mot Jamaica igen och drog på fullt. Vet inte vad de gjort om jag kommit dit ensam i en liten Bavaria. Kanske de hade tagit chansen att råna mig på mer än diesel.

De ropade på mig några gånger till, men jag lät bli att svara och hoppades att de inte skulle följa efter mig.

När jag zoomade ut på plottern såg jag att de låg precis utanför Jamaicas territorialvattenzon. Antagligen kom de från fattiga Haiti intill.

Innan incidenten kom några delfiner förbi och sa gokväll medan seglen flapprade och motorn just gått igång. Jag var lite nervös inför sista natten. Mer fartyg i rörelse runt Jamaica och kanske rentav fiskare.

Men jag körde halvtimmasvakter, eller man kanske ska kalla det ovakter. Då hade jag ändå några timmars förvarning från att båtarna dök upp på aisen. Vid 1-tiden höll jag mig vaken när vi passerade nära några skär och grundområden. Långt om babord såg jag ljusen av en massa fiskebåtar vid ett grundflak, men förut var det djupt och fritt in mot Kingston.

Det känns väldigt tryggt att veta att det fungerar utmärkt att köra själv en vecka i sträck. Känner mig inte ens värst trött. Det är nästan jobbigare att köra fyratimmarsvakter på två.

Tankeställaren är autopiloten. Om den går sönder mitt på Stilla havet, då vill jag nog ha ett litet vindroder, om jag inte har nån gast att beordra ta rodret.
Men lite sjöman känner jag mig som, efter att ha seglat till Jamaica. Även om jag formellt bara är utsjöskeppare.

Och slutsatsen är: Tillsamans är trevligt och solo är skönt.

Niklas Krantz