Dubbelhandat över havet!

Ina hade då varit ombord i sex dagar så vi var inte så jättebekanta, eftersom vi aldrig hade träffat henne innan, båten och jag. Vinden ökade till 6-7 ms och vi höll jämna steg med den mycket längre Sans Peur som riggat en stor butterfly, två genua i samma förstag. På ostsidan av Gran Canaria är det en så kallad kompressionszon, där vinden trycks mot vulkanbergen och ökar rejält.

När vinden gick upp i 8-9 ms var det dags att plocka ner gennakern och börja fundera på att reva storen. Men det gick som tåget och jag tänkte att när vi lämnar kusten så kommer kompressionen att försvinna och vinden gå ner igen. Men det gjorde den inte. Den ökade istället.

Och i en av de växande sjöarna bakifrån knuffades rumpan ut och Hafsorkestern skar upp mot vinden neddragna av den svartvita jättebalongen. Att släppa skotet hjälpte bara lite och medan Ina och jag kämpade för att hålla oss kvar i den kraftigt lutande båten skrek jag åt Ina att släppa nedhalet på rufftaket. Tyvärr hade jag gjort felet att knyta en stoppknop på det enda rep man inte ska göra det på. Nedhalet fastnade halvvägs ut och jag fick langa kniven på pulpiten till Ina som skar bort knopen i avlastaren.

Det ritschade och ratschade när jag försökte samla ihop tyget som lindade sig runt targabågen, farligt nära den knivvassa vindgeneratorpropellern jag just hade monterat för att få mer ström till autopiloten. Ina tog ratten och körde mot vinden medan jag matade ner i ruffen och klättrade bak på bågen för att lossa strumpa och segel från solpaneler och satellitantenner.

Vi kom undan med blotta förskräckelsen och ett trasigt segel, pustade och fortsatte söderut tillsammans med några delfiner. Jag försökte ropa på Oceanseglarklubbens radiopassare Janne Hult vid 11, men det rasslar fortfarande bara om den kortvågsburken. Så där blir det varken facebookrapporter eller gribfiler med väderprognoser.

Via satellittelefonen kan jag dock skicka sms, och Kerstin Brorsdotter, som seglade med från Bergen till Inverness, har lovat att lägga ut dem på Sittbrunnens facebooksida. Att koppla upp datorn och tanka hem gribfiler där, funkade på Biscaya, men nu krånglar USB-drivrutinerna och Windows 10 igen. Månne är det en ny uppdatering från Storebror som spökar?

Nu var det dags att lägga upp ett vaktschema. Vi bestämde oss för de klassiska fyratimmarsvakterna, 4,8,12. Sjön gick hög och vi sov i salongen som ligger mitt i båten, där vågorna häver minst. Autopiloten Edvard fick jobba mest av oss alla när vinden ökade dag för dag. Nu tog vi med jämna mellanrum rev i storen. Snart var vi nere i tre, samt några rull på genuan. Eftersom satelliten inte ville koppla upp datorn ringde jag till Birgitta Silfverhielm, med seglarskolan Vindovatten. Vi hade möts uppe i Loch Ness, hon på väg hem med Esmeralda II och vi på väg ut och hon hade erbjudit sig att hjälpa till med väderrapporter. Jag sms:ade våra koordinater och hon svarade det vi inte ville höra; det skulle öka till 16-17 ms.

Jonas Boding som sytt Hafsorkesterns oceansegel brukar tjata om att jag inte ska hasa runt på bara förseglet. Det sliter så på genuan. Men nu brallade det och i med stora surfvågor i häcken som fick båten att joddla fram och tillbaka. Så när Ina ville minska segel till natten tog vi ner storen helt. Och det funkade faktiskt riktigt bra, och vi höll farten 6-7 knop. Och segel är väl till för att slitas på!?

Bröd är ju en issue om man ska segla några veckor på havet. Vissa käkar havregrynsgröt i stället, men jag gillar frukostmackor. Så vi hade handlat en massa mjöl och torrjäst i Las Palmas. Nyttigt fullkornsmjöl, trodde vi.

Väl nyttigt visade det sig. De första bullarna blev stenhårda och ramlade isär vid beröring. Men Ina som trots plåster och tuggummi inte kunde vistas särskilt länge i ruffen, sa i alla fall att det var gott. Sjön suger som bekant. Till nästa sats la jag in hälften vetemjöl och nu tyckte till och med jag att det smakade bra. Så i Kap Verde har vi nu kompletterat med några fler påsar vetemjöl.

Men innan dess hade vi ytterligare en incident. ”Niklas” skrek Ina mitt i natten utifrån sittbrunnen. När jag tittade upp stod hon och drog i alla rep. Edvard hade tappat taget och vi hade lovat upp i vinden. Kom upp i strumplästen och flytväst och vi hjälptes åt att skota och falla av till kursen mot Kap Verde igen. Så småningom slutade seglen fladdra och Hafsorkestern sköt fart genom mörkret. Vi var uppe på banan igen. Tryckte på edvardknappen, men dröjde inte länge förrän Hafsorkestern började vingla igen.

Jag sa till Ina att styra manuellt och kröp ut längst bak i akterhytten för att upptäcka något jag inte ville se. Hela den hydrauliska drivarmen till autopiloten hade släppt. Mitt fina fäste som jag hade plastat i epoxi hade lossnat från underlaget. Jag som trodde epoxi fäste rejält.
Nu måste vi handstyra resten av vägen till Kap Verde.

För Ina som i princip aldrig styrt Hafsorkestern blev det ett tungt jobb. Men jag tog resten av nattpasset och upptäckte att i den här sjön var det ganska lätt att styra, om man följde sjön. Lite som utförsåkning med skidor, utnyttja backens kullar och kurvor, få in en rytm ihop med snön eller vågorna. Låt Hafsorkestern dansa i sjön och fös henne lätt hela tiden i ratten mot 210 grader.

Men det var ett klonkande från rodret som jag inte gillade. Nu märktes det tydligare när man stod till rors. Vad i alla glödheta. Rodret är ju nytt, roderlagren bytta och alldeles nyss har jag ju bytt hela styrenheten. När jag lyfter på locket till fästet för nödrodret ser jag. Hela paketet runt övre roderlagret rör sig nån millimeter i sidled i den grova sjön. Ingen akut fara, men om det får hålla på kommer det att bli värre och värre.

Vi kom fram till Mindelo sent på tisdagskvällen, efter sex dygn för segel, varav det sista utan autopilot. Det blåste på bra och vi surfade in i den mörka hamnen. Jag hade inte köpt något sjökort till plottern. Afrika kostade 1500 kronor, och jag tyckte det var för dyrt. Köpte ett för 399 till iPadappen iSailor istället.

Men nu krånglade paddan i sitt vattentäta fodral och på plottern såg det ut som om vi seglade upp på land. Vi fick VHF-kontakt med de andra i Viking Explorers, som med 53 man tidigare på kvällen hade tagit över en av stans restauranger.

- Var är ni, ropade Stellan Nilsson. Jag står på bryggan och blinkar med en lampa.

- Ingen aning, svarade jag, och såg mängder med blinkande ljus runt omkring.

Ina gick fram på fördäck och lyste med ficklampan och jag lyckades till slut hitta en klump AIS-båtar på plotterns skärm, med namn jag kände igen, lång upp på land. Så det var bara att leta sig åt det hållet.

-Sväng höger, vrålade Ina. Ett vrak!

Jag vräkte rodret styrbord och med några centimetrar lyckades vi missa en rostig stålbåt som låg på sidan i hamnen. Vi hade kommit till Afrika.
Vi fortsatte in mellan mörka fartyg och ljusa segelbåtar på svaj och så småningom såg vi Stellan med lampan, som berättade att han till och med fått tag på några marineros som visade en plats på andra bryggan till vänster.

Vi hyllades med applåder och hurrarop som sista båt i hamn.

Viking Explorers har växt rejält. Här i Kap Verde har ännu fler anslutit sig. Vi är nu 18 båtar som sätter kurs mot Karibien. Konceptet, som växt fram sen Micke Westins vilda idé för drygt ett år sen när jag intervjuade honom i Las Palmas, är helt enkelt bara rätt. Inga avgifter, inga tvång, inga regler att tala om, bara samvaro och sällskap på sjön och i hamnar. Ingen tävling. Vill man starta en dag före alla andra så gör man. Fyra båtar gick på lördagen. De flesta startar söndag och någon eller några nån vecka senare. De flesta seglar till Barbados och första båt till Bridgetown fixar festen. Hundbåten Yin & Yang går dock till Martinique, pga byråkrati på Barbados, och någon seglar till Tobago. Men vi ses säkert flera gånger nere i Västindien.

Här har Jimmy Cornell nu vinkat av sin sista eskader, Atlantic Odyssé. Han startade för över trettio år sen ARC, det stora rallyt över Atlanten. Det projektet sålde han av för ett par år sen. Odyssén gick häromdagen härifrån med bara sex båtar. ARC tappar nu också deltagare. Det är dyrt att vara med på dem. Viking är gratis.

Vi fick mycket uppmärksamhet i Las Palmas. Lokal-TV var nere och intervjuade de 20-åriga killarna på Vegan Astrid, som de säger ska segla jorden runt. Hamnen i LPGC ser gärna ett Viking Explorers nästa år igen, har vi fått veta. Men då får de allt fixa reserverade båtplatser, så man inte behöver ligga på svaj.

Men framförallt är det så härligt med alla människor som hjälps åt. Att handla, att tipsa om sevärdheter och butiker, teknik och matlagning. Jag har fått en surdeg av Clara på Stellans båt Marina och Igor har hjälpt mig plasta tillbaka fästet till autopiloten och hitta en smed som gjort en stålförstärkning till autopilotfästet. Henri i franska grannbåten tog fram sitt svetsaggregat och fixade till slutmonteringen av det nya förstärkta drontfästet.

Mycket fix är det på alla båtar. Båten på andra sidan, Constellation, jobbar med att byta roderlager, plockar loss rodret ner genom vattnet, och Lady Sparrow har ominstallerat sin AIS. Hafsorkesterns gennaker har lagats av hamnkapten som också är segelmakare, med hjälp och råd och segeltejp från Maria Mannerstråle på Marina. Hon fixade dessutom Hafsorkesterns trasiga vindskydd på sin segelsymaskin. Hon håller på att utbilda sig till segelmakare och är guld att ha som medseglare på en sån här resa. Förutom att hon är trevlig.

Kvar på listan är att fixa vimplarna i spridarna, en bruten latta inne vid fästet, som jag får ta från gamla seglet och kapa till, och efterdragning av de nya vanten. Ina har fixat mera mat och gas medan jag har skruvat för glatta livet.

Rodret kändes som den stora säkerhetsgrejen att fixa. Dra åt bultarna i fästet rejält, tipsade Bosse som jobbat med Bavariabåtar om på Facebook. Det gjorde jag, men först hällde jag lite epoxi i skruvhålen för att fixera ännu mer. Det visade sig att det gick att dra ihop fästringarna över och under plastlaminatet ungefär fem millimeter, med det förlängda hylsnyckelskaftet jag fått låna av Nalle. Nu ska inte det komma nån vart.

Watermakern har bråkat, men nu har jag just kopplat om systemet så att det inte längre är beroende av den trasiga automatsäkringen som gjorde att den bara fungerade när landströmmen var kopplad. Fast Ina litar inte på den och har köpt 40 liter mineralvatten att ha i sängen i förpiken, utifall att.
När hon halvvägs från Grankan flög genom ruffen och landade på hörnet till navigationsbordet trodde jag absolut att hon skulle hoppa av efter första etappen, om det inte blev sjuktransport direkt. Men trots ett jättelikt blåmärke och en inte vikande sjösjukekänning fortfarande efter sex dagars gungeligung, så ska hon genomföra överfarten. Det är imponerande. Och det känns tryggt att ha henne med.

Nu ger vi oss ut några veckor på stora havet. Vindprognoserna lovar stabil medvind på 5-10 ms. Bara å åk! Häng med! Vi är tillbaka efter pausen.

Niklas Krantz