Utanför Phuket möts vi av fiskebåtar i gryningen. Vi går in vid gästpontonen och upp till incheckningen. Det är en komplicerad procedur. Först ska man skriva in sig i gästboken, sen sätta upp ett konto på en dator där båtens alla uppgifter, mått och besättning. Sen ska man till hamnkaptenen och lämna kopior på registreringsbevis, försäkring och alla pass. Har man inte kopior fixar han dem för 20 bath styck.
Eftersom jag inte har några bath får jag gå den halva kilometern långa piren in till land och ta ut lokala pengar i en ATM, en bankomat. Sen immigrationen där man får lämna fingeravtryck och får stämplar i passet. Sist kommer tullen där man får skriva på att man inte har någon last. Det tar typ halva dagen.
Vi lunchar på en lyxrestaurang i hamnen. Sen går vi ut och lägger oss vid en mooringboj i bukten där hundratals fritidsbåtar ligger.
Nu skulle vi enligt den ursprungliga planen varit på väg från Kapstaden till Brasilien. Vi skulle inte hunnit se särskilt mycket. Istället har vi fått uppleva Indonesien, fantastiska uråldriga ödlor, Komodovaranerna, de folkrika öarna fulla med fiskarbefolkningar, turistliv och tempel i Bali, jättestaden Jakarta, och urbefolkningen på de avlägsna öarna väster om Sumatra.
Vi har sett mantor hoppa och plastpåsar och plastflaskor flyta i havet.
För mig har det varit en erfarenhet att se hur livet på jorden ser ut. Så annorlunda, och ändå så lika.
Så många vänliga människor, så mycket fantastisk natur. För Carl-Håkan har det också varit jobbigt. Han har märkt att han vid 78 års ålder inte klarar allt han fixade som 30-åring. Vi talar lite om det och är båda glada för att vi valde den här rutten. För mig är han en väldig tillgång ombord, som människa, och att han alla gånger inte lyckas fånga ankarkättingen med snubberkroken i fören gör inte särskilt mycket.
Att han kan allt om långsegling genom sin utbildningsverksamhet i Oceanseglarklubben är också en väldig tillgång ombord, både i praktiken och som något att diskutera och lära av under överseglingarna.
Så det känns lite sorgligt att han ska lämna.
Men först får vi förstärkning. Kerstin, som seglade med från Bergen till Skottland, är i Thailand. Hennes båt som hon skulle segla med, delägarbåten Away, har fått blixtnedslag och ligger utslagen i Singapore. Så hon tar en speedboat från Langkawi till Phuket och mönstrar på.
På Facebook är jag kompis med Jan Österman, som jag aldrig träffat. Han är också i Thailand och hör av sig, och blir glad när jag föreslår att han kan segla med en bit. Vi går till Krabi och checkar in där. I Thailand måste man checka in i varje region, innan man kan segla runt där. Efter att ha åkt på en taximotorcykel runt marinorna i Krabi några timmar hittar han oss på Port Talok marina.
Det är helt fel marina. Jag hade bokat en plats på Boat Lagoon Marina i Krabi. Men när vi kommer fram och jag ropar på VHF:en blir det en konstig diskussion. Till slut går vi in i kanalen till den konstgjorda lagunen och blir invinkade vid en brygga. Det visar sig alltså vara fel marina, men de fixar ändå med lite pusslande en plats år oss. Vilket är perfekt, för hamnkaptenen är mitt över viken med dingen, mycket närmare än från Boat Lagoon Marina där vi egentligen hade bokat plats.
Det är dock för sent att registrera sig hos hamnkaptenen, så vi äter under det stora seglet som utgör marinarestaurangen och väntar in att Jannes motorcykel ska hitta fram. Han ringer och vår kock får förklara vägen för motorcykeltaxin. Till slut, när mörkret lagt sig dyker vår nya besättningsmedlem upp.
Nu blir det lite trångt ombord. Kerstin och Janne får samsas på kojerna i salongen. Vi seglar ut till Phiphi-öarna där turisterna härskar. Här spolades allt bort av Tsunamin 2004, men nu är det uppe igen. Alla longtail-båtar är nya och fräscha, en stad med myllrande gränder av restauranger, thaimassage, tatueringar och spritaffärer.
På norra beachen ligger diskoteken, som värmer upp med eldshower till diskodunk när vi passerar i skymningen. Vi återvänder ner till hamnen och äter middag vid strandpromenaden innan vi dingar ut till båten i den trånga hamnviken.
Vinden har vridit och vi ligger farligt nära en stor passagerarbåt, som svingar mindre än vi i sin mooring. Några besättningsmän ligger kvar i en liten båt och passar oss. Vi hissar ankare och går ut längre ut i viken. Där är det 20 meter djupt, och eftersom jag bara har 40 m kätting får vi förlänga den med 20 m lina för att få en säker nattförtöjning. Det gungar bra, men vi ligger säkert.
Nästa dag går vi ut till Maya Bay, där filmen The Beach ska ha spelats in. Jag har inte sett den, så jag har ingen aning. Men det är spektakulära klippor och grottor runt om. Janne som varit där för några år sen varnar för att beachen är knökad med folk och serveringar.
Men när vi kommer fram är hela sandstranden avspärrad. Det är nu skyddad nationalpark. Det ger lite hopp i mörkret att Thailand ändå värnar det finaste de har. Mittemot är ett område inbojat för snorklare och longtailbåtarna med turister förtöjer i avspärrningarna. Vi tar en mooring som blir ledig, ligger några timmar och dingar runt i bassängen och tittar på akvariefiskarna i det kristallklara vattnet.
På andra sidan ön ligger vikingagrottan, där lokalbefolkningen plockar svalbon och säljer till kineserna. Men man får bara titta in från havet, inte gå iland. Där ska det finnas grottmålningar på båtar som ser ut som gamla vikingaskepp. Fast de är visst bara några hundra år gamla.
Men neråt Bali var fiskebåtarna lika vikingaskepp, så vi undrar om det inte funnits influenser. Kanske vikingarna inte bara kom till Turkiet. Kanske några fortsatte genom Egypten och följde med skepp på handelsvägarna ner till Indonesien och Kina. Kanske visade de hur man bygger långbåtar? Eller var det rentav tvärtom, kanske det var här de lärde sig bygga sjödugliga skepp att segla till Amerika med.
Sen seglar vi tillbaka till Monkey Beach, på läsidan av Phiphi Don. På kvällen dingar vi in och går på restaurang bland turisterna igen.
På Facebook har vi fått ett tips från Jannes polare att Ko Ha Yai lite längre söderut är ett fantastiskt ställe, så dit går vi. Och det är det verkligen. Vi snorklar runt i kristallklart vatten och massor med akvariefisk. Häftiga koraller. Men det gungar bra på bojen under natten.
Men nu börjar gruppdynamiken också gunga lite. Kerstin får plötsligt för sig att toaletten behöver skuras, trots att jag är ganska noga med att torka upp lite både här och där när jag kommer åt. Hon avdelar åt Janne att städa den när vi kommer i hamn. Jag blir sur, eftersom jag inte gillar att någon ber mina gäster att städa toaletten eller något annat ombord. Det är ändå min båt och mina gäster. Så jag tar en klorinliknande sprutflaska och ger toaletten en omgång.
Janne undrar lite, han hade inget emot att städa, men när han råkar skämta och kalla Kerstin för Kommandoran, tas det inte väl emot.
Så hon hoppar av i Krabi samtidigt med Janne. Carl-Håkan och jag fortsätter själva tillbaks till Phuket. Relationer ombord är inte alltid så lätt.
En journalist som kommer förbi och tar några bilder för en holländsk seglingstidning berättar att det finns en fin ö som heter Koh Hong på vägen, med en fantastisk lagun. Jag hittar en beskrivning i pilotboken, som stämmer bara nästan. Vi lägger oss utanför lagunen och nästa morgon dingar vi in genom en smal öppning till en fantastisk lagun med lodräta väggar och droppstensformationer.
Men grottan pilotboken berättar om hittar vi inte.
Nästa dag fortsätter vi upp mot James Bondön, som också ska vara spektakulär. Då hittar jag en Koh Hong till. Den här gången med en grotta och en massa turistbåtar. Som stämmer med pilotbokens beskrivning. Vi tar en boj utanför grottan och försöker köra Lilla My in i grottan. Men det är fullt av plastkajaker med guider, paddlare, som tar två turister var genom grottsystemet. Och så grunt att vi inte kommer igenom med gummibåten i det sjunkande tidvattnet.
Så vi tar en kajak för 300 kronor runt hongen. Det är det helt klart värt. Vi får reda på att en hong är en nedstörtad stor grotta i de här kalkstensbergen, som i sin tur består av sedimentklippor som vält på sidan och sen urholkats av tidvattnet i nederkant, så att det ser ut som om de flyter på vattenytan.
Man förstår varifrån de flygande öarna i 3D-filmen Avatar hämtat inspirationen. Stora träd, ungefär som i filmen växer på branterna, med luftrötter och stammar i form av buketter.
Efter grott-turen fortsätter vi till James Bondön, där vi ankrar en bit ifrån. Nästa morgon kör vi gummibåt i det grunda vattnet bort till ön där ”Mannen med den gyllene pistolen” spelades in. Vi kommer före turisternas invasion och kan gå runt i trapporna och bland de ännu inte upp-packade souvenirstånden i lugn och ro. Och slipper betala avgiften.
Sonja, som var med en månad i Franska Polynesien, kommer med flyget och Carl-Håkan lämnar. Vi seglar söderut till Langkawi i Malaysia, genom en natt grönprickig av fiskebåtar med moderna ledbelysningar.
Det visar sig att Langkawi är ett skattefritt område med de lägsta priserna jag stött på under den här resan. Jag förstår nu varför långliggarna stannar länge i marinor och vikar här.
Det är verkligen ett vilt landskap. I Fjord, ett litet sund med lodräta väggar, äter vi middag i den nedgående solen och tycker oss se vittror flaxa runt. Det är svarta och vita fiskgjusar. En och annan havsörn, Langkawis regionala maskot, svävar långt där uppe.
Vi hittar floder vi kan gå långt upp i och ankra mitt i djungeln. Ett annat hål i berget avslöjar ett helt flodsystem i mangroveträsket och vi bokar en av de många longtails som far förbi för en sightseeingstur. Vi åker genom grottor, ser krabbor och slamkrypare i dyn, örnar som matas.
På den flytande fiskodlingen presenteras vi för stora fiskar och tama stingrockor och beställer in en hummer att dela på till middag i serveringen.
Langkawi är verkligen supertrevligt. Men inte så badvänligt. Grönt mörkt vatten och stundtals maneter som driver förbi med sina nässeltrådar. Vi går tillbaka till huvudorten Kuah för att checka ut och passerar en flock djur som ser ut som jättelika havsålar. Men det är Irrawaddy-delfiner, en väldigt ovanlig sort.
Tillbaks i Phuket kommer kusin Åsa till Ao Chalongs pir och ansluter när vi checkar in. Hon och Sonja ska segla vidare över jul och nyår. Jag har nämligen blivit morfar och måste absolut hem och träffa underverket.
Niklas Krantz
PS
Kerstin håller förstås inte med. Så här messar hon:
Det är för det första inte sant och inte heller hela sanningen.
Du låg och sov och jag började prata om att vi borde städa toaletten eftersom den inte var ren. De andra höll med och Jan erbjöd sig
Orsaken till att jag klev av var att du ständigt var rejält berusad på kvällarna vilket jag tycker är oansvarigt som skeppare och att du publicerade bilden på mig i bikini. Men det kan du så klart inte skriva i din blogg
Och sedan Lägg till på startskärmen.
