Jag fick en bok som verkade ganska tråkig; Relationer ombord av Marie Blomquist från 2002. Och nu när jag läst den inser jag att jag borde läst den innan jag startade långseglingen. Och att alla som ska ut och långsegla borde läsa den.
För den handlar om så mycket mer än relationer. Den handlar snarare om själva meningen med långsegling (och kanske livet), och att det är bra att vara överens med varandra om vad man håller på med. Eller om man seglar ensam, att vara överens med sig själv och även med anslutande besättningar.
Marie Blomquist har intervjuat en rad långseglare, de som kommit iväg, de som inte kommit iväg och några som avbrutit.
Det var Elisabet som kom på just när hon skulle sälja det egna företaget att hon inte ville långsegla. Istället skilde hon sig från Lennart som stack ut ensam. Det var Märit som träffat Pekka som ville bygga en katamaran att segla jorden runt i. Hon fick barn och Pekka byggde och byggde, åren gick och båten kom aldrig i sjön, de flyttade isär och han bosatte sig i båten. Som fortfarande låg på land.
Det är Katarina och Björn som tröttnar på radhuslivet, lär sig segla, köper en båt som de utrustar under fem år och byter liv totalt. De fyra killarna som upptäckte att de ville helt olika saker så fort de kom iland. Peter och Ulrika som var lika stressade på båten som innan, och när de försökte stressa av med meditation, böcker och musik blev de bara irriterade på allt och varann. Det slutade med att de åkte hem och gjorde slut.
Hur stora risker man vill ta är också olika. Tomas visade sig på vägen till Västindien villig att ta. På Nordsjön vägrade han att reva när det brallade, glömde sätta på radarn i dimma så de nästan krockade med en lastbåt och kastade utan att ens fråga loss över Biscaya i storm. Till slut talade de ut och Tomas berättade att han återerövrade livslusten genom att utmana döden.
Ja, så fortsätter det , med berättelser om hur det kan gå fel när nån börjar dricka för mycket. Eller hur man bara slutar att tala med varandra under resan, för att till slut skiljas när man kommit fram till The Windward Islands.
Men också hur fel det kan bli hemma på båtklubben. Inte så mycket snusförnuftiga råd, mer berättelser om vad som kan gå åt skogen. Och emellanåt vad som kan bli himla bra. En bok man definitivt ska läsa om man ska ge sig iväg, ensam eller tillsammans.
Jag har kommit till orkandrabbade Dominica och överklassantigua och vet ännu inte vad jag håller på med.
När jag i juni föra året kastade loss från Gålö utanför Stockholm var jag ganska övertygad om att det var ett äventyr som jag likt Muminpappan kastade mig ut på. Men riktigt vad äventyret gick ut på hade jag väl inte riktigt klart för mig.
Var det för att se världen? Nja, den är väl fin och spännande, men det har aldrig varit min grej att resa.
Var det för att slappna av och ha ”semester”? Tja, det är ju inte fel att ha det skönt, men jag får ju lite kryp i kroppen när jag inte gör något.
Var det för att träffa människor? Ja, lite tycker jag det är spännande att träffa nya människor, både i hamnar runt om i världen och som besättning ombord.
- Är man galen om man tycker det här är skoj, undrade Cecila när hon styrde över Irländska sjön i regn och kuling.
Ja antagligen. Jag tycker också att det är härligt att segla när det brallar på. När jag gick ensam från St Lucia till Martinique i 10-12 ms upptäckte jag att när jag fällt upp sprayhooden för att skydda mot översköjlningarna så kunde jag stå på sittbrunnsbordet, hålla mig i sprayhoodens grabbräcke och ha en underbar utsikt över det upprörda havet runtomkring. Då var jag lycklig som en sjörövarkapten.
Vill jag berätta en historia om världen utifrån däcket på en liten plastbåt? Ja, det är ju faktiskt kul att berätta om äventyret på den här bloggen och att det är flera tusen som går in och åtminstone börjar läsa inläggen. Då känner jag mig ju i alla fall lite bekräftad.
Jag har ju inte varit ensam så mycket på resan hit ner, så jag har ju inte riktigt hunnit tänka efter, förrän nu. Men nu måste jag ändå försöka hitta min målsättning med den här resan, innan jag passerar Point of No Return, Panamakanalen.
Jag har mött några som gjort varvet, här i Karibien. Kommer man från Kapstaden måste man ju varva här innan man åker hem. Jonas i Allegron Alma startade som utbränd finansmäklare och återvänder med brinnande ögon och livet framför sig. Han ska göra om det. Per och Marie har upplevt allt, Pitcairn, världshaven. De ropar upp Hafsorkestern på VHF:en och bjuder in mig på en öl.
Nu är det min tur. Och jag vet inte ens varför. Bara att jag bestämt mig för att göra det. Till Grenadinerna hade jag sällskap nästan hela vägen, med undantag för Kattegatt och Portugals kust. Överseglingen över Atlanten fick jag välkommet sällskap av Ina. Men jag fick inte testa ensamsegling.
Nu gör jag det en månad. Härligt till sjöss, men i hamn känner jag mig som en blyg pojke. Har så mycket att lära. Så mycket att se. Vad är det jag vill uppleva egentligen? Vattenfall, vulkaner, regnskog, undervattensrev? Jag vet ju inte ens…. Har skaffat simfötter så jag kan snorkla lite i alla fall.
I Grande Ansle d´Arlet på Martinique låg Mårten och Tomas och hade det bra. Snorklade och slappade med sköldpaddorna. Men efter ett par dar i en sån där vik full med segelbåtar får jag spader, så jag fortsatte norrut genom Karibien.
Dominica var verkligen en upplevelse, om än inte odelat positiv. Glada och vänliga människor, men också ledsna. För ön är bokstavligen sönderslagen, efter förra årets orkan Maria, och Erika några år innan. 1 av 4 hus blåste sönder, 1 av 4 klarade sig, resten håller på att repareras. Djungeln ser ut som tändstickor, alla blad bortblåsta och träden döda. Ingen frukt i år och kakaon kommer först igen efter två år. Kokosnötterna är bortblåsta. På en ö där man lever av jordbruk.
Stigarna i nationalparkerna är stängda, men till Emeralda Pool kan man komma in och bada i vattenfallet. Jag har lite ont i halsen och solfrossa på benen som jag för första gången solade vid överseglingen till Dominica, så jag hoppar över att bada i det kalla källvattnet. Men familjen Hammar från Tamara simmade runt och filmade krabborna under och över vattnet.
Grabben som körde oss var fåordig. Han var inte glad över att visa upp eländet. Kakaofabriken hade inget att göra, längs vägarna gick hoptrasslade elledningar som Jamaicaner var här och reparerade. Bara huvudstaden Roseau gamla huvudorten Portsmouth har ström över ett halvår efter katastrofen. Uppe bland ursprungsindianerna är det ännu fattigare och i en bar sitter ungdomarna och dricker rom och spelar musik på max. Andra går i kyrkorna som är många och stora. Katoliker, sjundedagsadventister och liknande. Man måste nog ha en stor gud för att palla med att bo här. Eller mycket rom.
Det var en kategori 5-orkan som gick rakt över ön mitt i natten.
Titus som rodde oss upp i Indian River var i källaren på ett betonghus, en bunker sa han. Var du rädd frågade vi. Ja, sa han.
Floden fylldes av träd och bråte, som alla har hjälpts år att röja så att turistguidningarna kunde komma igång igen. Här ser vi hägrar och leguaner, krabbor och resterna av häxans hus i Pirates of the Carabian II. Men djungeln som en gång hävde sig över floden och bildade en tropisk tunnel är borta för många år framåt. Ändå är det en stillhet som lägger sig över oss när vi glider mellan de jättelika resterna av träden runt omkring.
Längst upp går vi iland vid en bar och en botanisk trädgård, dricker specialdrinken dynamitpunsch och smakar på örterna runt som Titus plockar och delar ut. Men bara damerna får en blomma.
Titus jobbar för Lawrence of Arabia i hans stora plastbåt och möter mig på redden och undrar om jag vill ha en boj. Men han är inte tjatig när jag hellre vill ligga för ankar, inne vid stranden där PAYS, som är deras samarbetsorganisation och säkerhetsvakt. Att segla till den här viken är inte ett dugg farligt.
Här ligger Stellan som var med över i Viking Explorers. På kvällen går vi längs släckta gator, med reggaemusiken dånande ut från barerna ut med huvudgatan. Minsta lilla skjul har jättelika högtalare som går för full volym. Utanför ett snabbköp står en jättelik dam som dansar och grillar kyckling.
Inne i butiken står en grabb med macbooken på bordet och lirar musik i de jättelika högtalarna. Vi beställer kyckling med pommes frites och hämtar varsin öl i butiken kylskåp. Alla dansar framför kassan och ute på gatan.
Nästa dag kommer Tamara med Micke, Sarah och Andreas och ankrar innanför oss. Vi ska gå ut och äta men fastnar på Smithys dit vi gick för lite WiFi och en öl innan maten. Där dyker det upp ett gäng gatumusikanter, som jag sen förstår är en hel cirkus. De lirar också på PAYS stora barbecue på söndagen. 50 EC-pengar (150:-) för kyckling och obegänsat med rompunsch. Jag intervjuar och följer med dem till Les Saintes. Se separat inlägg.
Nu ska jag segla några dygn till St Barth och Jamaica, där Aina mönstrar på igen. Sen har jag besättning ut på Stilla Havet. Men sen kan det bli månader ensam. Och hur ska jag hantera orkansäsongen december till april? Många frågetecken är det. Kanske blir det Hawaii i stället för Franska Polynesien. Det är lite olika bud om hur farligt det är att segla i Polynesien mellan december och april.
Jag har just gjort första nattseglingen ensam från Dominica till Antigua. Sov ganska mycket på natten, i halvtimmar mellan checkandet av AIS och en svart horisont. Halv sex väcktes jag i soluppgången av en stor våg som sköljde in i sittbrunnen över sprayhooden och blötte ner långbyxorna jag tagit på för första gången på länge mot nattkylan.
Men det är härligt när nya besättningar mönstrar på. Många damer, konstaterade Hugo när jag träffade honom i Göteborg. Men även en och annan herre. Jag blir så lätt begeistrad, men som kapten måste jag ändå behärska mig, så inte något meetouppror uppstår ombord. Och dessutom vill jag ju öht inte om inte hon vill. Så hittills har jag inte haft ett enda förhållande med någon gast ombord. Bara så ni vet.
Men det är klart att jag drömmer om en kvinna att segla runt jorden med. Tills jag hittar henne seglar jag ensam, med män och kvinnor som står ut med mig för den hopplösa typ jag är, med alla som inte vill bråka och tjafsa, för det är jag inte så sugen på.
Snart dags att sätta kursen västerut, mot kanalen utan återvändo. För jag tror, att även om jag inte vet riktigt varför, och vad det är jag är ute efter att uppleva, så är det här bara något jag måste göra. Får väl lista ut efteråt vad jag egentligen ville med det hela. Kanske är det det som är äventyr....
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
