Nu har Atlantbesättningen anlänt. Mia Raunegger från Göteborg har trotsat UD för att segla över pölen.

Karibien blev den här gången inte någon snorkling eller vandringar till vattenfall. Karantän i Grenada för att få köpa gummibåt av Micke, sen direktsegling hit till marinan i Sint Maarten för att starta Viking Return From Paradise. Som inte blir så många, men desto trevligare.

Med en fruktansvärd hastighet av 9 knop stävar Hafsorkestern mot Grenada, där jag kommer att korsa mitt eget spår och därmed bli en äkta jordenruntseglare.

I den mörka natten, med flera knops medvind och torktumlarvågor ligger jag svettig och naken i läkojen i salongen, drömmer konstiga drömmar en timma i taget och kommer plötsligt på den livets mening jag har jagat på min färd runt jorden.

Nu har jag kört längsta benet jorden runt solo, över 3000 sjömil.

Det tog en vecka att laga elmotorn till watermakern medan jag låg vid bojen på St Helena. Till slut bad jag dem skicka tillbaks motorn utan att laga den. Då var den plötsligt klar.

Jag har beställt 40 liter diesel, för att kompensera för en trasig vindgenerator. Men jag får inte gå iland till den höga trappan upp på berget. Såfort jag fått tanka och lagat watermakern ska vi bort från St Helena Hafsorkestern och jag, utan att passera gå. Med dåligt och extremt dyrt internet blir det bara en bild i det härinlägget.

Lite deja vu. Nu sprider sig viruset igen och nu stänger de hamnarna jag ska till igen. Just nu St Helena i mitten av Sydatlanten. Det blir ett ben på 4500 nm istället för 1600. Och gasten Pelle har flugit hem för att ta hand om covidsjuka nära. Ny gast, Lars, fick lunginflammatioin innan han hann borda flyget.

Jag ligger i Kapstaden, redo att kasta tamparna för halvannan månad ensam på havet. Men vädret ser bra ut. Senaste seglingarna här runt Goda Hopp hör nog till de tuffaste jag gjort.

Vi flyger gennakern i lätta vindar mot Richards Bay i Sydafrika. En vecka med ganska mycket vind, en frontpassage, några torktumlardagar och nu ett lätt gungande mot den nya kontinenten några dagar längre fram. Sista natten blir det sydlig kuling, gungigt, men inga monstervågor.

Många bokade på och av hemma i Coronasverige, men till slut bestämde sig Pelle Hansson, erfaren Bavaria- och charterskeppare att följa med ända upp till Västindien.

Nu ser det ut som om coronan planar ut i Sydafrika. Kanske är det hanterbart att segla runt Goda Hoppsudden i december, när stormarna dragit sig lite längre söderut. Man vill ju kunna ta skydd i hamnarna om kulingen ändå går mot land, och sen vill jag ju kunna byta besättning där.

Jag saknar fortfarande någon som vill segla med från Reunion till Sydafrika, 2-3 veckors översegling, i november. Och från Kapstaden till Trinidad (jag vet inte var man kan gå iland och ev mönstra på eller av) i januari-februari. Hör gärna av dig om du är intresserad.

{jumi [jumi/reunion.html]}

Rubicon har korsat Indiska Oceanen till Reunion. Nu är vi tre långsegelbåtar från Sverige som har fått lägga till i en i övrigt stängd värld. Alla länder har stängt sina hamnar och låter ibland inte ens seglare ankra.

Men nu kan vi ligga lugnt tills den värsta coronastormen blåst över.

Jag sitter i fören av Hafsorkestern mitt på Indiska Oceanen, iklädd min fasthakade flytväst. När nosen dyker i vågorna doppar mina fötter i det varma vattnet. Vindrodret styr och passadvinden blåser. Kursen ligger på den franska kolonin Reunion, där jag nu ser hopp om att kunna realisera Plan D eller Plan E, med hjälp av norska konsuln.

Idag kommer jag att passera ekvatorn för femte gången på den här seglingen. Det ska bli en gång till i Atlanten. De två första dagarna på hemresan seglade jag 198 sjömil. Det är en snittfart på 4 knop. Om jag kan hålla den är jag hemma i slutet på augusti. Helst vill jag segla i 5 knop och komma hem i början på augusti. Det är 11 480 sjömil kvar.