Respekt för GW!

Åndå är det det som fattas i hans tvådelade biografi. Kanske vågar han dela med sig i en tredje del. Men han har redan berättat att han avstått att publicera en bok med hänsyn till offrets anhöriga. Tidigare har det framgått att den icke utgivna boken handlade om Palmemordet.

Min pappa var en av de mest aktiva konspirationsteoretikerna om Palmemordet. Han hävdade att det var Leif GW Persson som hade skrivit manuset till själva mordet. Något som Mästerdetektiven mycket väl hade varit i stånd till. Om han bara hade haft motiv till det.

Pappa tyckte först att han hade sett några ökända poliser på bussen från mordplatsen. Vilket blev känt som polisspåret. Han ville gärna att jag som vikarie på Expressens kriminalredaktion skulle skriva om det. Jag vände mig till chefredaktör Strömstedt och bad att få slippa skriva om Palmemordet, vilket beviljades.

Senare övergick pappa till att i en andra bok om mordet hävda att det var ett arrangerat självmord av Olof Palme när han insåg att hans karriär var över efter Jan Guillous avslöjande av Harvardaffären.

Jag följde turerna, på Rapport som reporter från rättegången mot Christer Petterson. Huvudintrycket var att det var en katastrofalt dåligt genomförd förundersökning. Den gav alla möjliga inspelsmöjligheter för konspirationsteoretiker.

En annan gemensam person var Hanna Olsson. Hon var mer eller mindre officiell älskarinna åt min dåvarande chefredaktör Leif Holgersson på tidskriften Socialt Arbete. Det var bara hans fru som inte kände till det.

Hanna drev styckmordsfallet med Catrin da Costa och hävdade att obducenten och allmänläkaren var skyldiga på feministiska grunder. I varje fall begrep jag inte något annat av argumenten i boken hon skrev om fallet.

Jag var på rättegången för Rapport, där obducenten och allmänläkaren fälldes för en styckning i ett mord som aldrig hade ägt rum, rent juridiskt sett. Visst fanns det frågetecken i en tidigare utredning om obducentens flickväns död, men det kändes mest som att man satte dit honom för det här istället för det tidigare fallet som man inte lyckats leda i bevis. Kanske för att det var ett självmord som GW hävdar.

Hanna Olsson drev också att Thomas Quick var skyldig till seriemord, med hänvisning till superterapeuten Margit Norells teorier om bortträngda minnen. Rånaren Lars Inge Svartenbrant var däremot offer för en olycklig barndom

Leif GW Persson var skeptisk, opponerade sig hela tiden mot mycket av det som var PK. Själv rapporterade jag från ”styckmordssavslöjaren” Brännströms Expressenredaktion om Palmemordet, maskeradligan och senare från SVT Rapport från Christer Petterssonrättegången, utan att ifrågasätta. Nu är han en rik och med rätta berömd författare, jag på sin höjd kanske en världsomseglare. Vi får se.

Han har dock gjort väldigt mycket för rättsstaten Sverige. Trots att han har mage att hävda det själv. Finns bara ett ord för det:

Respekt!

Niklas Krantz