Inte lika kul att få veta att det är olagligt att komma till Australien utan visum. Jag trodde att det bara skulle vara krångligare om man inte hade fyllt i allt på hemsidan innan man kom. Nej, dessutom är man skyldig att anmäla i förväg att man kommer seglandes.
Som vanligt fick jag besök i båten av en delegation med karantän-, immigrations- och gränspolis, som ville veta allt om båten och var jag varit innan. Skillnaden var att jag fick böter på kvällen när jag blåst upp Lilla My och åkt in för att hämta mina papper. 3000 AUS-dollar, 21 000 SEK, för att jag inte fyllt i visumansökan i Papua Nya Guinea innan jag seglade över. Och då slapp jag ändå lika mycket för att jag inte anmält ankomst i förväg.
Det känns som ett lite onödigt sätt att göra av med den pension som tickat in medan jag seglat ensam över Stilla Havet i tre månader. Senare förstår jag att många seglare i Australien är förbannade på den bestämmelsen, som får dem att skämmas.
Det är riktigt skönt att ha några fixardagar i lugn och ro innan min besättning, Aina, landar. Jag skriver i bloggen om ankarspelet som har gått sönder och vinschen som inte funkar. Då frågar någon i kommentarsfältet om jag inte har koll på materialen. Han följer en massa långfärdsbloggar och ingen har så mycket som går sönder som jag.
Jag vet ju inte, mer än att jag vet att grejer slits väldigt ute på havet. Jimmy Cornell skriver att han alltid besiktigar sin båt, går igenom varenda schackel och skruv innan han sticker ut. Jag brukar alltid missa det, men går under gång runt och kollar. Missar dock ett och annat.
När jag ska hiva i ankaret på TI till exempel. Jag skriver hiva, för ankarspelet gick ju sönder i Kavieng och Aina är på väg med en ny elmotor från Seasea i Nacka. Då ser jag att skruven till ankarschackeln har gängat upp sig. Om jag petat iväg ankaret hade jag bara stått där med en lös kätting. Jag hämtar en skruvmejsel, skruvar fast ankaret, kastar i och backar fast.
Jag börjar bli rejält trött på allt som går sönder. Vissa saker är förstås sånt jag missat att kolla. Som ankarskruven. När autopiloten lossnade utanför Kap Verde var det typiskt mitt fel. Jag hade underdimensionerat fästet.
Men när Seldénbommen gick av i en jipp utanför Portugal, då tycker jag materialet skulle hållit. Liksom styrningsknuten från Lewmar vid Gomera som lossnade från fästet eller rattbromsen som gick sönder när man drog fast den.
Att VHF-radion inte tål vatten är inget jag vill ta på mig skulden för, och inte heller alla rostiga USB-kontakter på de allt fler numera värdelösa mobiler jag förvarar i båten. Att jag köpte en udda utombordare från italienska Selva på Kanarieöarna istället för en standard Honda eller Yamaha som de kan serva över hela världen, det var klantigt.
Trots att mekanikern i Kavieng servade den börjar den hacka på vägen ut i den kraftiga tidvattenströmmen. Jag rycker och rycker i startsnöret, och förvånande nog startar den igen.
Att det nya rodret knäcktes i hårt väder och kontakt med ett vrak i hamnen i Tarava, det är sånt som händer. Där har andra råkat värre ut. Typ Hilma som bara blev av med hela rodret i kraftig sjö lite längre norrut.
Jag plockar isär styrbordsvinschen, tvättar delarna i bensin, fettar in igen och lyckas få ihop allt utom en liten pryl som jag tappar i vattnet. Men det finns två såna spärrbitar, så jag klarar mig ett tag på den ena. Svär och tänker att jag kanske är både slarvig och otursförföljd. Sätter upp nya spärrbitar och fett till babordsvinschen på inköpslistan.
På en bilverkstad på Thursday Island hittar jag klämskarvar till anslutningen på vindgeneratorn. De kan dessutom beställa hem en jättedyr klämtång som även passar de tjocka gula klämmorna som jag oftast använder och har fått klämma med en polygrip.
När jag fått det klättrar jag åter upp på solpanelerna, kontrollmäter vindgeneratorn som verkar alldeles perfekt, klämmer på de nya klämmorna, skruvar fast hela paketet och går ner för att mäta nere vid regulatorn. Och nu är det plötsligt ingen kontakt! Obegripligt. Är det den tjocka treledade 6mm2 marinkabeln som är trasig. Ny och utan kraftiga böjar eller tänkbara klämställen.
Tänker att jag får försöka hitta en elektriker i Darwin, när båten inte gungar på land, som kan hjälpa mig att felsöka. Faan!
Utombordsmotorn fortsätter att bråka så när Aina ska komma till flygplatsen på Horn Island mitt emot så beställer jag en taxibåt som kan ta henne hela vägen ut till Hafsorkestern.
Tänk vad härligt det är med någon att prata med. På svenska! Vi tar gummibåten in till bryggan och gör stan. Det är snabbt gjort. Museet med lokala konstverk och en utställning med modeller av de loggertbåtar som kom till Torres Strait i slutet på 1800-talet.
Det var européer och japaner som började dyka efter pärlor runt öarna. Lokalbefolkningen fick dyka och intränglingarna tog pengarna, medan locals drabbades av dykarsjukan när de började med dykardräkter. Här som i Medelhavet.
Det är en sorglig historia om urinvånarna som kom gående hit över det nu bara 10 meter djupa sundet, då en landtunga, för 60 000 är sedan. (Eller om de kom i kanot för 45 000 år sen, buden är lite olika.) I 59 800 år levde de här, drömde om sina gudar och förfäder, åt av vad hav och land gav, tills Cook och hans kompisar dök upp 1788 och började spärra in människorna, smittade ner dem och så sent som på 1960-talet fortfarande tog barn ifrån Aborginerna och Torres Straits Öinvånarna till barnhem och missionsstationer.
För ett par år sen bad Australiens regering om ursäkt och barnhemsbarn fick ersättning för övergreppen. Men gruvbolagen gräver fortfarande och den australiska faunan och floran är ödelagd. De som ägde denna kontinent står på bar backe och har fortfarande knappt något att säga till om, även om det har börjat hända lite.
Det konstiga är att loggertarna på museet inte har loggertsegel utan vanliga gaffelsegel. Den sista ligger faktiskt för ankar intill Hafsorkestern, fast nu omriggad med bermudasegel. Norm, ägaren, som halvtid bor på båten, halvtid med en sjuksköterska i land, kom förbi i går i sin dinge och berättade lite. Han hade varit på en ö intill och skjutit vildgrisar. Om man ankrar i en flod, sa han, då ska man inte låta gummidingen hänga utanför båten. Krokodilerna gillar att tugga på den. Men här i sundet går det bra, lovar han.
Aina och jag går till posten och livsmedelsaffären, till järnaffären och köper en ogrässkrapa att skrapa långhalsar med, lite mat i stora livsmedelsaffären och öl och vin på drive in:en. Så tar vi en öl i baren på Grand Hotell med bord ute mot sundet. Mitt stamställe den här veckan.
Motorn startar så fint när vi ska ut igen. Men i höjd med nästa pir börjar den hacka. Och nu går den bara lite efter 10-30 ryck i snöret. Till slut ger jag upp och börjar ro tillbaka till gästpontonbryggan. Men vi kommer förbi några Reef Pilots, gula lotsbåtar. Två gubbar står på kajen, den ena skakar på huvet när jag ber om hjälp, men den andre ringer deras chef som tydligen ger klartecken. De lossar förtöjningarna och tar Lilla My på släp ut till Hafsorkestern. Vilka hjältar. De vill inte ha betalt men får en dollartjuga till kaffe eller öl.
Nästa dag blir pysseldag och jag skruvar in elmotorn till ankarspelet som Johan Strömbäck köpt på Seasea efter en massa facebooksnack, i Nacka och skickat med Aina. Det går helt enligt plan. Men utombordaren är svårare. Jag byter stoppknappen mot en vattentät vippströmbrytare, men när jag skruvat bort förgasaren märker jag att halva packningen är trasig. Den har inte tålt alla isärskruvningar som mekanikern i Kavieng och jag har pysslat med. Det är därför den bråkar när den blir varm och börjar dra tjuvluft. Att köpa en sån en påskafton på Thursday Island kan jag fetglömma. Jag vill nog ha en annan motor när jag kommer till Darwin även om Aina hittar en äggkartong som man kanske kan göra en packning av.
Nästa dag hissar vi ankaret och går in och lägger oss vid pontonen. Vi fyller dieseln från mina två 20-litersdunkar i tanken och går upp till bensinstationen och supermarketen. Bunkrar och lånar en varuvagn ner till bryggan. När vi fyller kommer en gubbe från hamnen och säger att vi inte får ligga där.
- Vi ska bara gå upp efter en dunk diesel till, sen går vi ut på redden igen, säger jag och han ger motvilligt med sig.
Vi fyller sista dunken, går via driv in:en och hotellbaren ner till Hafsorkestern och lägger ut ankaret med den nya ankarspelsmotorn. Efter två försök får det fäste bland korallerna i den starka tidvattenströmmen.
Nästa morgon kastar vi loss mot Darwin. På läsidan om några öar halvvägs ska det vara väldigt fint, hade loggertmannen tipsat om. Det tar två dygn över bukten innan vi kan kasta ankar. Det blåser en 10 ms, men är smult och fint vatten. Att ro in med Lilla My till sandstranden är dock inte att tänka på, och motorn är inget att lita på. Så vi lagar middag och har en fin kväll, liksom nästa natt en dagstur bort.
Sen är det ett par dar till Cobourg Peninsula Nationalpark där det ska finnas hajar, valar och krokodiler att titta på. Där blir fint att ankra upp tycker vi. Men när jag tittar noga i OpenCPN-sjökortet står det att man ska ha tillstånd. Jag Inreachar till Anders som fixar en mailadress som man ska söka tillstånd från. Inreachar en ansökan.
Men vi får inget svar och när jag lusläser Lonely Planet på plattan ser jag att man måste söka tillstånd 10 dagar innan och betala några tusen. Det blir värdshus förbi, långsegling till Darwin där vi ska göra lite exkursioner i krokodilparkerna har vi tänkt. Fast sen kollar jag på nätet, och då verkar det som att det räckt om vi ropat på Park Rangers på VHF kanal 16. Inte lätt att veta vad som gäller här ute i Arnhem Land.
Det är natt. Aina sover i förpiken och jag ligger i sittbrunnen och tittar på nymånen, som är en glad mun på de här breddgraderna. Moln drar förbi och jag ser ansikten, människor jag tycker jag känner. Jag är i ett land där drömmar är ett sätt att hålla kontakt med andevärlden och sina förfäder. Jag förstår att det är mina förfäder och mina tidigare inkarnationer där uppe som ser ner på mig. De är nöjda. Jag förstår plötsligt att den här resan är något jag gör för dem. Något som inte riktigt blivit slutfört tidigare.
Jag förstår det inte riktigt. Det är säkert snömos, som någon skrev i en kommentar. Men det känns bra.
I Darwin blir vi turister. Vi ligger i den av en sluss skyddade marinan Cullen Bay, med Lolitas raggarfik på bryggan. Flipperspel och karuseller, pints och hamburgare.
Med katamaranen tar vi en dagstur ut till Tiwiöarna, där en egen grupp ursprungsbefolkning lever.
- Vi har kommit hit via Bangladesh, tror vår guide Baffy, som visar oss runt på konstnärskollektivet på ön.
De är lite annorlunda än de inne i land, men eftersom de i gamla tider brukade paddla in till Darwin och kriga för att erövra kvinnor, så har de nog numera ganska många gener gemensamma med fastlandsaborginerna.
Konstnärsverkstan har växt upp från missionärsstationen. Missionärerna kom att bli en skyddande part gentemot de andra mer fientliga kolonisatörerna, och många sökte sig till stationerna för att få skydd mot Balandies. Men det var också hit de tvångsomhändertagna barnen skickades.
Vi får i alla fall prova på att screentrycka lite t-shirts med tiwimotiv. Jag gör en krokodil och en helig dart-fågel, ganska lik en skarv, och Aina en havssköldpadda.
Några dar senare tar vi en tur till Kakadu nationalpark med buss.
Grottmålningar under stora stentak och en båttur på floden som gränsar till Arnhem Land, som numera åter ägs av Aborginerna.
Det var på 1970-talet de lyckade släpa ut politikerna och visa de gamla fällorna och anläggningarna de byggt innan de fördrevs. Detta var folkmord i klass med slakten på nordamerikas indianer eller folkmorden i Bosnien. Hela byar slaktades av boskapsfolket som hade fått en grupp Aborginer att bli ridande poliser och skjuta sina fränder med moderna Winchestergevär.
Men nu har de fått tillbaka sin mark, dock mot att den leasas ut som nationalpark. Nu har de lite inkomster från jobben som förare av båtarna vi åker på i gränsfloden mellan Arnhem och Kakadu. En saltvattenskrokodil glider förbi i strandkanten, men det känns lugnt och vackert. I träden tjattrar de vita kakaduorna. På Arnhemsidan klippor och grottor.
I Australien är bara 2,5 procent av befolkningen ursprungsbefolkning. Men här i Norra Territoriet är de 30 % och märks mer.
I parkerna sitter de under träden, spelar spel och när de kommer åt dricker alkohol och skränar. De är helt klart fattigare än de vita. Det känns sorgligt. Många lever dock åter på sina gamla områden, numera i byar dit turister inte är välkomna utan tillstånd. Under torrsäsongen sticker de gärna ut och campar, i tält eller husvagn. Eller bara en walkabout ut nånstans….
Vi hyr en bil och kör ner till Katherine Gorges. Värsta dramat är att bensinen verkar ta slut mitt i bushen, eftersom sista stationen stängde en halvtimma tidigare på Mayday, dvs 1-maj den 6:e maj. Landskapet påminner om Grand Canyon, fast mindre. En båttur upp genom floden, vi ser en söt liten sötvattenskrokodil. Dom är ungefär lika ofarliga som ormarna, pyton och boa. Trampa inte på dem och bråka inte med dem så är det lugnt.
Annat är det när vi tar en tur med Original Jumping Crocodiles Tours. Det är både förskräckande och fascinerande när de lockar de gamla revirhävdande reptilerna att hoppa efter köttstycken. Lite fel att lära up sötnosarna att hoppa efter kött, men det är bara på ett ställe i Adelaide River som de fått tillstånd till det bland de revirtrogna krokodilerna här.
Det skulle kunna vara vi!
Nu känns det inte längre så fegt att inte våga bada senaste månaden.
Aina åker hem och jag flyttar båten till Spot on Marine där vi kommer upp på fasta land. Nu ser jag hela förfallet på Hafsorketern! Coppercoaten flagnar när högtrycksprutan gjort sitt, propellern och S-drevet droppar olja. Nu blir det dyrt, tänker jag.
Men det hyfsar sig. S-drevet fixas, bara lite packningar att byta och bottenfärgen Coppercoat får kompletteras när jag kommer tillbaka. Vindgeneratorn har en reparatör tagit sig an, jag hoppas det går på garantin, och B&G VHF-radion har han också fått och kollat upp att den borde gå på garantin.
Varvsägaren här ville sodablästra båten och måla med vanlig bottenfärg, men det blev svindyrt, så det hoppar jag.
Selva-motorn för Lilla My är nog ett hopplöst fall. Men jag kan köpa en Honda till ett bra pris, så det fixar sig.
Nu har jag mest ångest över hur det ska bli att komma hem till Sverige över sommaren och träffa mina barn. Vill de fortfarande veta av mig? Längtar!
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
