{jumi [jumi/pink.html]}
Vi snorklar lite på fiskar och skrapar vattenlinjen som frodigt växer sig grön hela tiden. Det regnar ibland, men däremellan skiner solen. På kvällen kastar vi loss mot läöarna. På Huahine är det kokhett på stora gatan och vi flyr in i det stora snabbköpet med air conditioning.
Frankrike tycks ta hand om sina kolonier nuförtiden. Mängder av franska varor, viner och burkar fyller affärens hyllor, stort som ICA Maxi. Men dyrt är det. På societetsöarna slipper man inkomstskatt, men momsen är skyhög. Billigare för bofasta och dyrare för oss turister. Som kan betala. Egentligen något att tänka på för oss som vill premiera lönearbete. 100 % jobbskatteavdrag och 50% moms skulle ge rejäl skjuts åt ekonomien.
Gun och Wille snorklar medan jag läser. Har laddat ner en massa eböcker. Just nu ”Sapiens” av Yuval Noah Harari. Om den kognitiva revolutionen som gjorde människan överlägsen alla andra arter, som de började utrota. Tack vare föreställningsförmågan att skapa myter och gemensamma berättelser kunde grupper större än 150 förmås att samarbeta.
Det handlade förstås om olika religioner, men också aktiebolag och banker, ideologier och mänskliga rättigheter. Kanske till och med vetenskap. Så länge människorna tror på de gemensamma myterna är de oslagbara.
Vi resonerar i sittbrunnen och kommer fram till att det är problematiskt med demokratin när folk väljer fel. När myterna inte längre fungerar och vi slutar att bry oss om varandra.
Det började egentligen med skvaller menar Harari. För grupper större än chimpanser och bonoboner på 10-20 är skvallret och förmågan att skapa relationer och pakter nödvändigt. Skvallret var det som drev utvecklingen av det mänskliga språket, skriver han. Och är det fortfarande. Titta bara i en tidning. Eller på Facebook. Säger jag.
På Raiaitea besöker vi kultplatsen Taputapuatea nere vid stranden på lagunen. Det här var Söderhavets centrum innan europeerna kom med musköter och syfilis. Hit kom katamaraner och utriggarkanoter från Fiji och Tonga, Nya Zealand (Aotearoa), Påskön och Hawaii, för att delta i ceremonierna för krigsguden Oro. Kan det vara deras version av Oden? De dansade och sjöng, offrade mat, pärlor och människor. Fortfarande lägger människor pärlhalsband på den restaurerade kultplatsen, nyligen utnämnd till världsarv.
Här höll man sen stånd längst mot fransmännen. Även här ute i Söderhavet regerade hövdingarna med hjälp av myter, som gjorde att de kunde föra krig och utöka sin makt. Men dessutom hade de sin egen internationella krigskult här på stranden av den största läön (heter så för att de ligger på läsidan av Tahiti i passadvinden).
Efter ett par svettiga nätter med fullt av flugor i båten kommer plötsligt vinden igen. Vi bestämmer oss för att fortsätta till Bora Bora istället för att besöka vaniljodlingar och pärlfarmer på grannön Tahaa. Smekmånadsön kallas Bora Bora i Lonely Planet.
Här är allt dubbelt så dyrt och lagunen kantas av palmbladsklädda hyddor på pelare vid de femstjärniga resorterna. Men värst mycket besökare ser vi inte till, trots att det är jul och högsäsong. Kan det vara priserna som är för höga och människors ökande medvetenhet om att flygresor inte är bra för klimatet? Vad händer med öar som nu blomstrar från turismen, när vi på allvar måste sluta flyga? Fast kanske finns mycket av öarna och reven inte längre, en meter vatten eller två kommer att dränka atollerna och lagunerna.
Gun tar ett par dyk med dykbåten som hämtar från båten i lagunen på baksidan av ön. En snorkelbåt matar hajarna och hon får se ett tjugotal vitfenade revhajar och citronhaj. Wille stämmer min gitarr som jag köpte billigt på Kanarieöarna. De har bestämt sig för att flyga vidare till Nya Zealand och jag får äntligen chansen att lära mig spela gitarr utan att plåga min besättning.
Gun klär en julgran av det gröna på en ananas med guldchokladpapper och jag värmer glögg av rom och rödvin. Det smakar surt, men vi sjunger i alla fall Hej tomtegubbar och sen drar vi på lite rockenroll, jazz och folkmusik från mina favoriter på Spotify genom stereon. (Tusses jullista är tyvärr inte tillgänglig offline.) Med stöd av nya suben.
Nu seglar jag norrut till ekvatorn, undan orkanerna som snart bildas söder om ekvatorn. Uppvärmningen av vattnen utanför Sydamerika tyder på att det blir ett El Niño-år, som kan ge oberäkneliga cykloner, som de kallas här. Det blir några långa etapper bort till Kurrekurreduttön för Hafsorkestern.
Jag är nu västraste båten av förra årets Viking Explorers. Vegan Astrid kom visserligen till Tonga, men hårt väder och tuffa upplevelser fick dem att ge upp båten och ge bort den till någon local. De kom hem i tid till julgransförsäljningen. Sans Peur har lagt upp på Tahiti för orkansäsongen och Hilma, som visserligen inte var med på Viking Explorers, men som bogserade in oss till Shelter Bay i Panama, de har tappat rodret på Marshallöarna. De jobbar på att fixa det.
Det känns som den tuffaste etappen hittills, även om väderutsikterna är ok. Jag är så långt hemifrån man kan komma. Nu börjar hemresan.
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
