Till slut tog vi oss ut, först två plus mig och Carl-Håkan. Ganska blöta innan vi var ute. Sen åkte jag och hämtade en till. Tjejerna fick aldrig komma ut.
Tullaren gick igenom båten medan jag var inne och hämtade den siste manliga biologsjuksystern som klagade på att det var lite tajt med utgångsdatum på mina mediciner. Jag hade ju fått ett helt långseglarapotek utskrivet av Nina och Pär i Oceanseglarklubben, med en signerad lista med alla medikamenter, inklusiver morfin och Cocillane dunderhostmedicin.
Nästa dag får vi komma tillbaka till biosecurity och skriva på några papper till och betala en avgift. Hamnkapten ska vi inte besöka förrän 24 timmar innan vi ska gå.
Indonesien har tidigare plågats av kraftig korruption, men myndigheterna för en kamp mot det och på alla expeditioner ligger det broschyrer. Det verkar funka, för ingen ber oss om några extrapengar. Men krångligt är det.
Vi hade ändå hjälp av Frenky, auktoriserad agent. Några andra som försökte cleara in jobbade flera dar, med icke godkänd agent. Billigare men krångligare. Sa Frenky.
Vi har kastat ankar utanför Teddys bar i Kupang på västra Timor. Vattnet är skitigt av floden som flyter ut här och med jämna mellanrum flyter plastpåsar förbi. Det luktar illa om vattnet utanför halvmiljonersstaden som väl knappast har något reningsverk. Teddy är sjuk och baren är numer kommunal och dåligt underhållen.
Men vi vill se lite av landet och beställer en heldagstur upp bland bergen. Så nästa morgon kommer Frenky och hans kompis och hämtar oss i en stor fyrhjusldriven pickup. Vi kör och kör, ut mot rusningstrafiken som består av bilar och tusentals motorcyklar. Så småningom smalnar vägen och vindlar upp mellan bergen.
I skogen runt om oss ligger det drivor med plast. På några ställen eldar de, eller luntar som vi säger i Sverige. För att bli av med skräpet, förklarar Frenky.
Vägen är ganska jämn och fin. Men när vi så småningom passerat två parkerade jättelika Dynapac vägmaskiner börjar den falla samman. Först lite i kanterna, men så småningom är det bara en liten sträng asfalt i mitten, som även den tar slut. Vägen går i kraftiga uppförsbackar där Frenkys kompis får lägga in fyrhjuls underväxel.
Vi är nästan vid vägs ände när vi parkerar och går några hundra meter till. Där har folk samlats i folkdräkter och guvernören håller tal. Sen hjälper han till att mura upp den första stenen i ett nytt besökscentrum som ska byggas i gammal stil med palmbladstak.
Vi går tillbaks till åldermannens hyddor där det serveras buffé innan dansen.
{jumi [jumi/timordans1.html]}
Här råder fortfarande den gamla religonen, med dyrkan av naturen och djuren. De dansar en ringdans som får mig att tänka på svensk midsommar.
Vad är det för rester av gammal asatro, eller rentav tidigare religiösa ritualer som döljer sig bakom Små Grodorna? Vi människor är trots allt väldigt lika över hela jorden.
{jumi [jumi/timordans2.html]}
När alla papper är klara och vi fått hjälp att handla på marknaden, hypermarketen och ölaffären kastar vi loss mot en liten fiskeby på ön intill.
Här blir vi bordade av en över 90 år gammal man, hans son och minst fem barn. De kommer alla ut i en liten kanot. Så småningom säger vi att vi vill köpa fisk och vi åker alla skrattande i Lilla My, med något barn på släp i kanoten.
Vi blir bjudna på kaffe hemma i mannens andra sons hus, halvt färdigbyggt och med gamla trasiga soffor och ett soffbord. Runt väggarna sitter barnen och kvinnorna och tittar på oss och skrattar.
Sen visar den gamle runt oss i byn. Den består av hyddor och små murade hus, med palmblad och korrugerad plåt. Hela tiden hejar folk glatt på oss. Getter och hönor knallar omkring på gatorna och en och annan passerar på motorcykel.
Så köper vi en fisk och betalar lite mer än de 20 kr de begär.
Nästa morgon tar vi en längre promenad, tittar lite på träbåten de bygger på stranden, saltbassängerna längre bort och den lilla hyddan/palmhuset långt borta vid stranden.
På vägen ligger gamla palmblad och skräpar ihop med modernare och färggrannare plast. Här har de levt i generationer med naturlig kretslopp. Skräpet har kastats utanför dörren, i skogen, i vattnet, där det återgått till naturen. Så har plasten kommit, som inte beter sig som allt annat gjort i tusentals år.
Men vem har brytt sig om att man måste ta hand om skiten på ett nytt sätt. Lite som atomsoporna som bara hopar sig, som nu måste grävas ner nånstans. Men var ska de gräva ner plasten.
På den lilla ön Medang träffar vi Mohammed Amir. Han berättar om deras nya projekt Medang4change. Han bor i en annan fiskeby med 3 000 invånare i små hus utmed en milslång huvudgata. Alla hejar vänligt på oss, skänker oss fiskar och papajar. Vi försöker betala, men det får vi inte. Köper dock en hink i en liten affär i ett av husen. Den behövs på Hafsorkestern, har just nu ingen reservhink.
Vi blir bjudna på kaffe och alla som kan några ord engelska kommer och frågar varifrån. Några båtbyggare visar stolt upp sina halvfärdiga båtar och förklarar att det är epoxyfärg som de målar och tätar invändigt med. Gammalt hantverk med modern förstärkning.
Mohammed berättar att de besöker skolan och talar om att man inte ska slänga plast i naturen. De får hjälp av skolbarnen att måla stora plastflaskor som görs till papperskorgar där man kan slänga plasten. På helgerna går de bort till den stora stranden och samlar plast med barnen.
Han visar ett litet hus de byggt där plastsäckarna förvaras. Innan plasten kommer i säckar körs den genom en strimmelmaskin. Sen är det meningen att den ska gå till ytterligare en maskin: en apparat som ska kunna göra diesel av den gamla plasten.
Det låter som en saga, men förhoppningsvis är det inget lureri. De samlar till den nya apparaten med hjälp av crowdfounding. För det här är inget regeringsprojekt utan drivs av en privat stiftelse och en Lisa Jones på universitetet i Jakarta, säger Mohammed.
Men bakom projektet tycks ligga kinesisk teknik. Bolaget Niutech har byggt stora pyrolysanläggningar i Tyskland och Danmark. I Sverige samlar vi också ihop plast på stränderna och sorterar i returanläggningar. Men det är bara 16 procent av plasten som återvinns. Resten blanda i de vanliga soporna och eldas upp i sopvärmeverk. 2030 ska några av företagen i Stenungsund vara klara med projektet Returplastraffinaderiet. Det blir nog många år efter Kina och Medang.
Mohammed och hans kompis skjutsar oss tillbaka till beachen med sina motorcyklar och önskar oss lycka till. Och vi dem.
Sen seglar vi till turisternas Bali.
Och sedan Lägg till på startskärmen.
