Jag är hemma över midsommar från Hafsorkestern som ligger på land i Panama och väntar. Passar på att segla med Robert Tryzell i hans Shipman 28 Pierina. Tredje gången gillt. Första året fick besättningen feber och vi fick bryta, förra året seglade Robban med i Hafsorkestern och vi kom väl sådär. Nu går det lysande och vi blir 27:a av 119 startande båtar. Ovanför oss bara riktigt duktiga kappseglare.
Med två man ombord seglar man kors och tvärs i Stockholms skärgård i typ ett dygn. Lite struligt är det med alla olika banalternativ, som alla har en förfärlig massa punkter. När vi väl lyckats lägga in alla för bana B, som meddelas gälla via Facebook bara några timmar innan start, så försvinner allt från Robbans plotter när han trycker på spara. Bara att göra om, men nu lär vi oss i alla fall banan hyfsat. Och som reserv får vi lägga in avslutningen på bana A, bana C och C-kort, som tävlingsledningen flaggar för som alternativ efter rundningsmärket Gjuskobben.
Hela tävlingen organiseras via Facebook. Här hittar man seglingsföreskrifter och banor, här meddelas banändringar och annan vital information. Kolfiberrodret är ett helt privat initiativ av Staffan Larsson i Arcona 340 Imbruglia och Peter Skoglund, i vanliga fal i Passad GT Jenny, men den här gången blev det landtjänst i stället. Som funktionärer vid start och mål råddar också Peters föräldrar.
13.30 startar vi i första startgruppen med RJ 85 Cinderella III. Vi är de långsammaste båtarna i hela tävlingen. Men det är en riktigt bra fördel den här gången, eftersom vinden ska bralla under eftermiddagen och dojja till natten. Trimaranerna som startar sju på kvällen hamnar mycket riktigt bakerst i resultatlistan.
Vi vinner starten men uppe vid första rundningspricken drar Cinderella III förbi. Men vi går väldigt tajt genom hela tävlingen, drar varandra och går om varann flera gånger.
Det är en himla massa rundningspunkter och dessutom har tävlingsledningen lagt upp en massa förvirrande punkter som waypoints runt uddar och öar. Men fördelen med den välsnittslade banan är att det blir spännande kappsegling hela tiden. Vi måste som långsam båt hålla ögonen bakåt och försöka hindra båtarna bakom att gå om i lovart och sno vinden. Men inte luffa så mycket att vi tappar fart.
Många segelbyten blir det. Även på korta ben åker spinnaren upp. Robban får slita hårt på fördäck, eftersom jag inte hunnit lära mig alla tampar och vad som går under och över varandra. Ändå lyckas vi en gång tappa spinnakern i sjön under båten och tvärstannar. Men Robban reder ut det och snart seglar vi igen. Under tiden såg vi Cinderella III glida förbi.
I den ljusa nästan midsommarnatten dojjar vinden mer och mer och vi får nytta av Robbans hemliga vapen. Eftersom det är strid på kniven följs båtarna åt i alla segelbyten. Men när spinnakrarna rasar i bidevinden rullar vi ut den Stora Blå, en Code 1 som är som en jättegenua i fallskärmsduk.
Nu glider vi plötsligt om NF:ar och Elan 31 Hellzapopin (Håkan Lindgren har obegripligt nog bytt från en Bavaria 33, men det har han inget för den här gången, han blir bara 47:a), tom Cinderella III smiter vi förbi igen. Vi lyckas till och med kryssa med coden, fast det innebär att Robban får springa runt hela båten med skothornet och dra det framför förstaget i slagen.
Efter Möja dör vinden helt. Just innan Bottenlösa Grundet fastnar vi i ett vindhål medan klungan som hunnit runda glider vidare. Helt blankt på vattnet och vi gör -0,2 knop mot rundningsmärket enligt GPS:en.
Robban uppe vid bommen där han försöker vara levande preventer upptäcker med ett ryck att han är en sovande preventer. Själv somnar jag några minuter i sittbrunnen i den värmande uppgående solen.
Men så kommer det en vindil och vi rullar försiktigt ut focken och styr mot grundet som är rundningsmärket. Några trimaraner som letat sig runt fjärden i vindilarna närmar sig. Vi glider långsamt runt grundet som är rundningsmärke och slår. Men det är strömt och vi driver mer än seglar. Med tre katamaraner bakom oss ser vi att det är ungefär en halvmeter djupt framför oss och vi ropar till dem bakom att vi måste slå.
Vi klarar oss på håret, men Robbans kusin som kommit ikapp i trimaranen bakom skriker att det inte ska vara nån badplattform på Shipman 28. Med ett par centimeter tillgodo lyckas han glida mellan grundet och Pierinas akter. Han fixar ju halvmetersdjupet som vi slog bort från.
Vi rundar Fjärdholmarna och hissar spinnakern och sätter kurs upp Möja Söderfjärd och Västerfjärd. Vi jagar vindbyar och försöker hålla jämna steg med Dehler 29 Pluto som just gått om oss, med Simon Råhdal från hemmaklubben Morarna.
Vi kollar in Facebook och upptäcker till vår glädje att tävlingsledningen kortat banan till nästa rundningsmärke Trulsör. Jag tror att alla är lika glada för att slippa skitkryssar in mellan skären runt Svartsö. 23 timmar efter start tutas vi i mål av Peters pappa och gör en high five. Vi har båda seglat bättre än någonsin.
Vi slog Cinderella III med några hundra meter, kom bäst i båtklubben och före av några dem som vi kommit överens om att slå och en himla massa andra. Jag får se om jag kan ta mig hem till nästa Kolfiberroder, för det här är verkligen kul. Men på kvällens partymiddag i ett tält på ängen är jag riktigt trött och smiter hem till båten så fort de läst upp resultaten.
Kolfiberrodret är nog det mest utmanande och roliga man kan segla på två mans eller kvinns, förlåt Seapilot2star (man får ju inte sova), ÅF (totalt fokus hela tiden mellan skären), 24-timmars (mer spännande tävling) och Bohusracet (mer krävande bana, även om det kan blåsa värre på västkusten).
Ses igen.
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
