- Om det inte hade handlat om mordet på Sveriges statsminister skulle han ha varit rökt för länge sen, sa Leif GW en kväll på Operabaren om Christer Pettersson.

Det var typ 1990 inte ett uttalande om vem som var skyldig. Det handlade om svensk polis och dess oförmåga att utreda brott. Och domstolarnas benägenhet att köpa dess argument.

Jag är i Sverige och läser Leif GW Perssons andra självbiografi om mästerdetektiven Ville Wingmutter. Fortsätter läsa i Shelter Bay Marina i Panama.

Han är nog den enda svenska deckarförfattare som vet hur polisen verkligen arbetar. Han är ett fenomen, som numera vet om det. Även om han en gång i tiden var nära självmord för att ha stått upp för sina ideal mot självaste statsminister Olof Palme.

Vid Trollharan blir vi upphunna av blixtsnabba NF:en ”Borta med vinden” som slår ett par slag och sniker metern innanför skäret och sen försvinner ut på Kanholmsfjärden.

- Det var Nisse Virving som seglar rakt mot vinden, säger Robban.

Han vinner nästa dag totalt i Sveriges häftigaste seglingstävling ”Kolfiberrodret”.

Tja, som vanligt tycker jag, när alla frågar hur det känns att vara hemma. Fast kanske inte. Ragnar har vi spridit i Kosterhavet och Saga har tagit sin studentexamen. Nu ska jag segla Kolfiberrodret med Robban och mönstra på Annas skuta över midsommar. Hon gastade ju första etappen från Gålö till Malmö.

Sen tillbaks till Hafsorkestern som ligger på land i Panama. 31 600 sjömil kvar, som ska ta 263 dagar att segla. Med några strandhugg blir det två år runt jorden. Och jag har än så länge bara besättning de första tretusen sjömilen till Galapagos och Marquesasöarna i franska Polynesien.

Den blev inte riktigt som vi tänkt, seglingen med Aina mot Centralamerika. I Nicaragua var det risk för pirater, i Costa Rica fanns ingen hamn för segelbåtar och i vikarna i Panama härjade myggor och sandflugor. Dessutom slutade motorn att gå mer än 25 minuter i taget. Så vi drog till skärgården i San Blas i stället.

På skäret vid inloppet till Kingston låg en strandad segelbåt med förseglet fladdrande i passadvinden. Jag gick närmare för att se om det var något som hänt nu, men eftersom ingen människa syntes till och lotsbåten bekymmersfritt passerade förbi drog jag slutsatsen att den legat där länge.

Det var ju så genomtänkt, tekniken på Hafsorkestern. Och så funkar det inte. Då får man tänka om.

Iridium sattellittelefon verkade ju perfekt. Telefon, gribfiler via Internet och mail. Och sms. Men där ute på Atlanten funkade det ju inte. Och vråldyrt blev det. Så nu har jag bytt till Iridium – men via Garmins nya burk inReach.

Första natten var jag rätt nervös. Hur skulle jag må om jag inte får sova. Eller om jag inte vaknar och det kommer en båt. Eller pirater från Haiti.

Jag bäddade med mina saltstela 100% kapokkuddar i sittbrunnen. Med huvudet så jag såg plottern med AIS:en. På den ser man mötande båtar ett par timmar innan de dyker upp i verkligheten. Några AIS-lösa fiskare lär inte finnas här i Karibiska sjön, flera tusen meter djup.

Det var min första längre ensamsegling. En natt hade jag testat från södra Guadeloupe till Antigua. Det gick bra, men lite trött var jag på dan när jag kom fram. Nu har jag att göra sex dagar och nätter från den gamla svenskkolonin St Barthelemy till Kingston på Jamaica. Där ska Aina mönstra på igen, för att segla med till Panama.

De drar runt i sina segelbåtar, spelar musik, pantomimar, jonglerar och akrobaterar i hamnarna. Havets kulturabetare skulle man också kunna säga.
Jag träffar dem första gången på Smithys butik, bar och gatukök i Portsmouth på Dominica. Vi skulle bara gå förbi och ta en öl och wifia lite innan vi gick vidare till nån restaurang. Men så kom gatumusikanterna som spelade magisk musik. Och vi blev sittande.

Jag ror över till Yanns gula båt och han berättar om hur de seglat från Bretagne för tre år sen, varit på Kanarieöarna och i Senegal, där de visat film från en stor duk de spänt upp i masten. Nu har de samlat ihop tre båtar med olika artister för en stor karibisk slutturné, innan de återvänder hem för att fixa till båten.

Nu har jag seglat själv några veckor och blivit konfunderat över vad jag gör. Med besättning ombord har det ju varit fullt program, segling, sightseeing och restaurangliv. Nu är det bara jag och allt jag gör är för mig själv.

I svenskkolonien Bequia låg jag en vecka och träffade några bekanta från Viking Explorers, Mårten med Soffi och Mads och Lotta i Looma. Så det var inte ensamt, men jag började ju fundera på vad det är jag håller på med. Att lära känna Västindien är inte min grej, snorkla är väl sådär. Men att segla i de här vattnen är underbart.

Det blåste minst kuling i Göteborgs norra skärgård. Trädraken Pian krängde hårt och seglade in vatten. Båtar gjorde så på den tiden. Vi var dyblöta när vi kom fram, och jag var frusen och lycklig.

Jag var 9 år och hade fått följa med morbror Ragnar och Barbro i båten till Klädesholmen. Det var inte han som lärde mig segla. Men han lärde mig älska segling.

Vi har haft en underbar segling genom Grenadinerna, som nästan är en skärgård. Fredrik och Elena har dykt på rockor, hajar och sköldpaddor.

Allt borde vara fantastiskt. Men Lars Loggert som jag träffade i Belfast på vägen hit, han var här för 15 år sen. Han gick ut till naturreservatet Tobago Cays några dar efter oss och skrev sen på Facebook:
”Har precis varit några dagar på Tobago Cays som är ett halvcirkelformat korallrev. Vi var här för 15 år sedan. Fullt av liv. Nu var det i stort sett helt dött. Finns lite vackra fiskar kvar men korallen är död. Jag känner mig så ledsen över vad vi gör med vår vackra planet.”

{jumi [jumi/grenadin.html]}