Tänk vad härligt det kan vara med civilisation. Att kunna gå till affären och köpa lite surdegsbröd. Att smita in på drive in:en, deras Systembolag, och handla en flaska svindyr whiskey. Eller bara ta en fatöl i baren på hotellet med utsikt över sundet där Hafsorkestern ligger för ankar i den starka tidvattenströmmen.

Runt omkring simmar de livsfarliga havskrokodilerna, att döma av skyltarna på stranden. En dag ser jag den sticka upp nosen och smälla i vattnet med stjärten. Jag badar inte här.

Fakareva i ögruppen Tuamotos, i franska Polynesien var nog det häftigaste stället hittills, på den här resan jordrn runt. Jag är ganska ovan dykare, typ inte alls, men där gjorde jag en drift snorkling som var helt outstanding. Se gärna filmen nedan.

I Penryhn blev jag inbjuden att dyka med prästen i lagunen och nu började jag ju få lite pejl på det här med snorkling och masker.

Delfinerna dyker upp runt båten. Jag går fram i fören, hejar och visslar lite. Då hoppar de tre och tre eller fem och fem. Efter en halvtimme när de börjar tröttna och jag går tillbaka till sittbrunnen och sätter på musik. Bob Dylan och The Band dånar ut över havet från dubbelvinylen Before the flood.

Då händer det. Ännu fler delfiner närmar sig båten. Till slut dansar vi, jag och några hundra delfiner. De hoppar i gäng, ibland bara en och en rakt upp. Vattnet kokar. Jag är på väg till en ny kontinent. Australien och Stora Barriärrevet. Snart är tre månaders ensamsegling över halva Stilla Havet slut.

- Kom ska du få se.

Han står och röker en trådsmal cigarrett utanför sitt lätta sneda bambuhus. På taket ovanför ingången står en rostfri bunke. Han håller fram den. Den är halvfull med sand. När jag tittar närmare ser jag att det glimmar gult. Jag får inte ta något kort på honom och guldet.

Nu har jag snart seglat ensam i en vecka. Efter första hårda kryssen ut från Tarava vred vinden och på sen dess har jag tuffat i 6-7 knop med vinden i sidan. Så skulle det vara enligt Metbob, som inte är en knarklangare i Breaking Bad, utan meteorolog på Nya Zeeland. Sen skulle vinden ta slut, och när han hörde att jag bara har diesel för två dagar tyckte han att jag skulle vänta ut vinden en vecka i Kiribati.

Men då kom stormen och det gick inte att stanna i hamnen, så det blev som det blev. Det får väl ta sin tid i lätta vindar på slutet in mot Kavieng i New Ireland, där Kurrekurreduttön ligger.

Nu är jag trött på all skit som bara går sönder! På tre veckor i Kiribati har jag lyckats kvadda dingen, dieseltanken, rodret och fått fullt med långhalsingar utanpå skrovet. Samt kraschat vindgeneratorn.

Jag brukar försöka undvika att skriva om trasiga saker nuförtiden, för att inte skrämma upp intresserade gastar. Som färskvattenpumpen som ibland inte vill starta. Då får man sparka under min säng eller slå på den med en pinne. Duschpumpen som inte pumpar eller dynorna i salongen som är alldeles flammiga sen jag tog bort möglet på dem i Panama med Klorin.

En återkommande dröm jag haft de senaste åren är att jag går till jobbet eller till ICA och upptäcker att jag varken har byxor eller kalsonger på mig. Det är fruktansvärt pinsamt och jag vet inte vad jag ska göra.

Nu står jag här vid rodret på Hafsorkestern i den varma vinden utan en tråd på kroppen. Jag trodde att drömmen handlade om alla mina pinsamma hemligheter och tankar jag inte vågar visa. Fast egentligen kanske det var det här jag drömde om. Eller både och.

- Seglar du ensam? Då kan du väl ta med dig en av flickorna härifrån, säger en av kvinnorna och skrattar.

De bjuder på läskande dryck där de sitter och vilar under kokospalmerna vid kyrkogården efter att ha arbetat med att färdigställa en stor familjegrav.

- Har du ingen fru med dig i båten, undrar prästens dotter och ler.

Jag seglar naken. Besättningen har lämnat och jag stävar norrut för att komma norr om ekvatorn, bort från cyklonsäsongen i söder. Den varma vinden smeker mig och jag har all tid i världen att tänka, läsa och skriva. Men bara en dag. Sen börjar det svida där shortsen suttit.

Långsegling är långtråkigt. Om man inte har något spännande att läsa och ett liv att fundera över.

Just another brick in the wall. Det nyazealändska bandet låter på pricken som Pink Floyd och natten i Papeete är varm. Wille, Gun och jag dansar med.

Sen seglar vi till Moorea och kastar ankar i viken intill kapten Cooks vik, vilket är där han egentligen låg med sitt skepp 1769. De har mönstrat på för en tur bland societetsöarna innan orkanerna slår till för säsongen och jag seglar norrut.