Mot Polynesien

Det har börjat gå lite fortare, runt 6 knop i snitt, sen vinden tog i häromdagen. Också lite mer sjö så att man hela tiden måste hålla i sig. Men det ska inte bli mer än 10 ms, lovar Fredrik som har koll på vindar och routing från Stockholm, via inReachen. Frågan är om vi ska göra en överbåge och ta vridet eller gå lite söderut och få lite mer vind. Vi tycker vinden räcker och sneddar 10 grader norrut. Vi har fått runt 2 knops medström, vilket förklarar farten.

Vifslan, vindrodret gör bra ifrån sig. När det har varit svaga vindar rakt akterifrån kan hon ha svårt att hålla kursen. Då får man stötta med autopiloten. På natten är det svårare att få strömmen att räcka till det. Vi har flera nätter fått sätta motor, någon natt med drift några timmar, när det inte varit vind, några nätter på frigång för att ladda batterierna och köra watermakern.

Vi tyckte att strömmen räckte för dåligt och jag började mäta med tångamperemätaren som Anders Jangö rekommenderade mig att köpa innan avfärd. Ett mycket bra råd. Den stora förbrukaren är förstås kylskåpet. Jag kryper in under diskbänken, skruvar isär fläkten och gör ren kylflänsarna med en diskborste. Drivor med fett damm försvinner. Dessutom sågar jag av överkanten av skåpdörren, så att överskottsvärmen ska kunna ta sig ut från det instängda utrymmet under kyl och diskho. De bör göra några amperetimmar per dygn.

Sen mäter jag reläerna jag satte dit för att slippa störningarna från solcellerna när jag sänder med kortvågsradion. Det visade sig att de drog ½ ampere styck, vilket på ett dygn ger hälften av vad kylskåpet drar. Så de har jag kopplat bort och tänker sätta dit manuella brytare istället.

Den gamla lilla solpanelen var det glapp i sladden till, inne i grytskåpet. 1-2A till när solen skiner.

Så nu känns det som systemet är på plus varje dygn igen. Visserligen lite svårt att kolla, eftersom vi fått mycket mer vind och vindgeneratorn plötsligt spottar ur sig en massa watt. Hela natten.

Anders köpte nya plastbläckfiskar till fiskespöt på Galapagos. En gul och en lila. Han kastar i den gula så fort vi lämnat de fiskrika men förbjudna vattnen runt nationalparken. Men inte ett liv. Inte ser vi mer fågel än två stormsvalor som cirklar runt båten med jämna mellanrum.

Vi äter vårt färska kött och går vidare till korven och baconet innan det händer något på den fjärde dagen. Anders har bytt till den lila bläckisen och när vi står inne i ruffen hör jag hur det rasslar där uppe. Anders kastar sig över spöt och jag släpper skoten, lovar och startar motorn för att bromsa med backen.

Splash hör vi där bak och vi ser hur vattenytan exploderar av fisken som kämpar för sitt liv. Efter nån halvtimmes fajt ser vi den jättelika fisken bakom aktern och jag kan sätta huggkroken i sidan på huvudet på en tiokilos dorado eller mahi mahi. Anders filéar jättefisken och i fyra dagar lever vi på olika fiskrätter lunch och middag.

Nästa dag ser vi massor med båtar runt om oss och på natten ljus på himlen. Det är en hel flotta kinesiska fiskefartyg. Vi håller nästan på att krocka med en jättelik skrothög som kommer smygande utan AIS bakom sprayhooden. Luften sjuder av fågel och flygfisk. Men vi har ju kylen full av fisk, så viavvaktar med att kasta ut bläckisen.

Efter ytterligare en dag försöker vi igen, men nu är kineserna borta och havet tyst, förutom en ensam stormsvala. Vinden dojjar och vi gör bara några knop. Men fisken räcker i flera dar och när den är slut kommer vinden. Och ett napp, som släpper. Se en nästan lika stor dorado som sist. Just när Anders får in den bakom aktern svänger den ut på styrbordssidan och släpper.

- Jävlar, några timmar senare rasslar rullen och Anders skriker.

Efter tre kvarts kämpande kan jag hugga och lyfta ombord största fisken hittills, en 15-kilos dorado. Vi fyller fisklådan i kylen.

Natt söndag 7 oktober
Det är ett svart hål i aktern där skummet försvinner i mörkret och vågorna rullar in. Anders har törnat in och min vakt går till midnatt. Akterlanternan sitter sen några dagar uppe på solpanelen så att den syns förbi vindrodret. Blänket i de rostfria rören till targabågen, det röda vindrodret och fiskspöt glittrar och skapar en scen där tankarna kan tumla i det svarta vattnet.

Den här bloggen gör att jag kan fästa resan i minnet. Dagbok har jag aldrig kunnat motivera mig själv att skriva. Vem ska läsa den, förutom jag. Är för lat. För första gången har jag lyckats hålla loggboken uppdaterad. Men där står bara avgång och ankomst, lite vindar och under överfarterna en position varje morgon. Plus viktiga händelser, typ fångad fisk, kört watermaker, trasigt, lagat mm.

Det får mig att fundera. Jag har alltid haft mycket sämre minne än t ex min bror Uno. Han kommer ihåg allt sen han var liten. Men är allt man inte kommer ihåg bortkastat? Är livet bara i slutändan en massa minnen? Av människor, platser, upplevelser. Kanske lever vi för att minnas. Och att drömma.

Fast andra säger att man ska fånga dagen, leva i nuet.

Natten är svart. Vinden har mojnat till sex sekundmeter, vindgeneratorn tjuter bara lite och vattnet flyttar sig i fören och släpper fram Hafsorkestern i en fart av sex knop. Vi har en härlig ekvatorial medström, som ger oss extra skjuts mot väster.

Mina kvinnor och mina barn vet att jag är dålig på att minnas. Kanske mina gamla arbetskamrater också. De firar 20-årsjubileum för startandet av SVT 24, som jag projektledde. Medan jag seglar till Franska Polynesien. Det hade varit härligt att vara med dem och minnas nu. Jag har spelat in en hälsning från Galapagos till gänget som var med och införde inte bara ny digital teknik i tv-produktionen utan också utvecklade de nya arbetsmetoder och roller som servrar, nätverk och dygnetruntnyheter kräver.

Fast jag skapar ju nya minnen just nu. Eller fångar dagen, kanske även natten.

Jag har nog alltid jobbat på att glömma också. Inte alltid minnas. Glömma min egocentrerade pappa, glömma hembiträdena som alltid försvann, glömma mobbande klasskamrater, glömma kvinnorna som svek, glömma cancern som dödade, glömma allt jobbigt.

Glömma mina egna svek och misslyckanden.

Kanske är det det jag flyr från i Hafsorkestern. Eller kanske för att få ro att möta mina demoner.

Men jag ska komma tillbaka. Jag börjar redan längta lite hem. Jag har lagt en rutt över Stilla havet nu, läst på om öarna och rikena längs vägen. Jag styr längre norr ut än den vanliga Coconut Run för att undvika orkanerna som kommer i Söderhavet när snön faller i Sverige. Från Tahiti har jag ingen besättning bokad, så det kan bli några månaders ensamsegling till Australien.

Sen ska jag nog försöka ta mig till Sverige över sommaren. Jag längtar efter barnen, försöker ringa och messa, men det är svårt med tidsskillnader och tappade telefoner. Och dåligt samvete för att jag stuckit från dem, även om de är mer eller mindre vuxna. Linus går klar sin utbildning och ställer ut på Konstfack. Det vill jag se.

Jag vill till Ramsö på västkusten och jag vill segla 24-timmars i Stockholms skärgård, kanske Gotland Runt om nån vill ha mig med. Jag vill grilla på klipporna och bada i vikarna. Jag vill träffa mina vänner.

Efter det ska jag segla till Sydafrika och Brasilien, Grenadinerna och Cuba, USA, Vinland, Grönland, Island och Lofoten.

När jag kommer hem hoppas jag att kollektivhuset Kombo står färdigt på Hägerstensåsen med en massa trevliga människor som just nu jobbar och planerar för inflyttningen om två år. Ett hus med drygt trettio lägenheter för gamla som unga, rika som fattiga, med matsal, verkstad och lekrum.

Måndag 8 oktober
Anders väckte mig i natt. En bult höll på att lossna från vindrodret. Det var axeln till flöjeln som höll på att glida ut. Jag tog bort axeln, demonterade flöjeln och vi satte på autopiloten. Sen gick jag och la mig igen.

Vi är två veckor från närmaste land. Sans Peur är några dagar före oss vid det här laget, de är större och seglar fortare. Om något händer är det bara vi och havet. Vi balanserar batterier, strömförbrukning mot solpaneler och vindgenerator. Fortfarande räcker inte strömmen riktigt hela dygnet. Igår kopplade jag in litiumjonbatteriet jag hade till utombordaren, på förbrukarbanken, trots att vissa experter säger att man inte kan det.

Ingen katastrof, säger min expert och båtgranne Anders Jangö över inReachmessen.

Men autopilot resten av vägen betyder stödladdning med motor på nätterna och kanske inte diesel tillräckligt.

När solen gått upp och vi båda är vakna runt åtta undersöker jag Vifslan. Det är stoppskruven till axeln som inte går att dra runt och låsa fast axeln. Den har korroderat fast och jag kan inte få loss den med specialinsexnyckeln i tum. Just när jag lyckas lossa den lite tappar jag hela insexnyckeln. Den enda med tum-mått ombord.

- Jäkla idiot, tänker nog Anders som tittar på. I varje fall tänker jag det. Nu är det kört.

Sen kommer jag på att jag kan borra ett nytt hål och sätta in en stoppskruv utanför axeln, med en liten mutter. På en halvtimme är det fixat och vi seglar för vindroder mot Marquesas igen.

Man känner sig liten om något går sönder. Som Tomas som tappade propellern mitt på Atlanten och fick dyka ner med en hammare och banka tillbaka den. Det vill jag helst slippa.

Det knakar om fästet till pulpit och targabåge i aktern. Den håller säkert till Polynesien, men knappast i två år utan förstärkning. Jag lägger ett rep om och drar åt genom avlastaren som inte längre används till akterstaget. Det slutar knaka.

Tisdag 9 oktober
Vi har seglat över hälften av sträckan till Marquesas och till lunch firar vi genom att bryta mot reglerna med en flaska rött equadorianskt sköldpaddsvin till fisken.

Jag har inreachat på Facebook att vi hade 14 ms i byarna i natt och Anders fru Yvonne blir orolig för att vi haft så hårt väder. Det är konstigt, hemma skulle jag ha tänkt att 14 sekundmeter är mycket. Det är ju faktiskt kuling. Men här känns det helt naturligt, som en del av vanlig segling.

Visserligen orkar inte Vifslan hålla kursen och jag får ta ratten och hjälpa till i 20 minuter, men värst obehagligt är det inte. Och Anders sover under den här värsta byn, så han märker inte ens av det. Seglen har vi rejält revade, 2 rev på storen och förseglet mer eller mindre inrullat. Reven åker mycket upp och ner. Vi vill gärna hålla farten. En knop ger ungefär fem dagar på slutet, och eftersom Anders har 10-14 dagar i Polynesien gör det rätt stor skillnad.

Vi får hela tiden tips via inreachen av Fredrik om vilken väg vi ska segla effektivast. Han räknar med olika datamodeller ut kurser som går både söder och norr om den raka kursen mot Marquesas. Söderut är det mera vind. Det behöver vi inte. För att komma norrut måste vi falla så genuan börjar fladdra. Så vi har hittills hållit oss på rumbline. Vi får se om vinden följer prognoserna och vrider så att vi måste gippa.

Torsdag 10
Jag rockar loss till ”Maskinerna är våra vänner” med Kjell Höglund i sittbrunnens högtalare. Anders sitter och läser på sin padda i ruffen medan jag står bakom den fastlåsta ratten och försöker hålla balansen i fyra fem meter hög sjö. Det är lite som att åka slalom.

Jag har just kört igenom mitt miniträningsprogram, bara för att kroppen inte ska förtvina helt. Tio armhävningar i ruffluckan, plankan till hundra, hundra bakåtspark och hundra knäna upp.

Jag surfar i den stora plastmaskinen mot framtiden. En framtid som inte ter sig alltför ljus, med global uppvärmning, ekonomisk härdsmälta, plasten som tar över och utrotning av djuren.

Långsegling är mycket läsning. Jag har en rad läst historiska böcker, senast Catarina Ingelstam-Sundbaums: Bränningarnas offer, om en ostindiefarare med några svenskar ombord som förliste vid Australiens kust. Ken Follets svit om svärdet och spiran, om kyrkobyggare i 1100-talets England, 1793 av Niklas Natt och Dag, om svenska korståg av Dick Harrysson. Det är otäcka, grymma skildringar om tider jag är glad att jag inte lever i nu.

Det slår mig att jag lever i en glipa i historien. Det tändes ett hopp, man skulle ha blommor i håret när man kom till San Fransisco, sjöng Scott MacKensie på min första vinyl. Eller förresten, Popligan var nog före. Imagine sjöng John Lennon. Det tändes ett hopp om fred och kärlek.

Visserligen är både Conny och Leffe som jag drack och rökte med på Gärdesfestivalerna döda. Men världens folk har det bra mycket bättre i dag, enligt Hans Rosling, som också är död. Vi har inga krig mellan stater längre, även om det är mycket skit i Syrien, Palestina och Afghanistan.
Och vem vet vad som händer när clashen blir total mellan det uppgående Kina och det nedgående Trumpland?

Solen skiner på de vita vågtopparna på Stilla havet. Maskinerna är våra vänner – utan dem inget paradis. The times they are a´changing. Bob Dylan. Nobelpristagare.

Så rasslar det i rullen bakom mig. Ytterligare en jättefisk hoppar flera meter upp i luften där bak för att komma loss. I över en halvtimme kämpar Anders medan jag försöker få ner farten till två tre knop. Så småningom kan jag sätta huggkroken i besten och få in honom i sittbrunnen. Anders tar på sig slaktarkläderna, badbyxor, och styckar doradon på den nerblodade bänken.

Innan vi kan smaka shashami och mellanöl har jag en uppgift. Watermakern vill inte i den höga sjön, så vi kör motorn snett mot vinden för att dreja bi och jag tömmer stuven. Det är luft i systemet nånstans. Jag kryper ner i hålet, öppnar slangar, svär och byter filter för att hitta proppen. Till slut får jag vattnet att spruta i aktern när Anders trycker på knappen inne på toaletten.

Maskinerna är våra vänner, igen. Vi kan, ganska utpumpade när vi efter att ha lagt tillbaks allt i Svarta Hålet igen, festa om innan nattens vaktskift tar vid, medan watermakern sakta fyller vattentanken.

Onsdag 17 oktober
Vi får inte upp spänningen på batteribanken över 12,4, trots att solen skiner och vinden blåser. Till och med när vi kör motor för laddning en timme. Jag kopplade bort litiumbatteriet igen. Kanske är det de där olika laddkurvorna för litium och AGM som Fredriks kompis varnade för.

Vi mäter alla förbrukare och räknar igen. Vi gör av med 80 Ampertimmar per dygn. Vid solsken borde solpanelerna ge 80 Ah (300W teoretiskt). Vinden borde ge 96 Ah (teoretiskt 400W). Alltså borde det byggas upp ett överskott. Men det gör det inte. På mornarna måste vi stödladda med motorn.

Vi misstänker att kylen är boven. Ibland går den längre än uppmätta 15 minuter på 1 ½ timme. Det händer att den bara går och går, kompressorn blir het men kylen inte kall. Är kompressorn på upphällningen? Ska kanske fixa extraisolering mellan kompressor och kylbox. Vi lägger en kapockkudde på det kalla kylboxlocket för att hålla kvar kylan.

Fredag 19 oktober
Nedräkningen har börjat. Vi räknar om och om igen hur många sjömil kvar och vilken tid om två dygn vi ska komma fram. Vinden skjutsar oss med 7-8 ms mot målet och vågorna vräker den wobblande Hafsorkestern fram och tillbaka. Vifslan velar typ tio grader åt varje håll men styr hela tiden stadigt tillbaka mot kursen 254 grader. Fredrik har routat lite olika alternativ, de flesta lite söderut, men Vifslan håller oss på rumbline utan att vi behöver göra nånting. Kanske en liten gipp när vi är nästan vid Hiva Ou bara.

Vi börjar vakna upp ur vårt vegetativa tillstånd som vi kommit in i senaste veckan. Laga mat, läsa, diska, läsa, gå vakt dvs läsa, sova, gå vakt…. En ny sjöfågel dyker upp istället för den fotbadande stormsvala som regelbundet tittat förbi, medan vi stirrat på metspöt som vägrar att ge ifrån sig det surrande ljud som betyder att en tonfisk dragit iväg med vår plastbläckfisk. Jo en gång händer det, men slutar snart. När Anders vevar in är det bara en tom lina kvar.

Strömmen räcker oftast tills solen går upp. Nån morgon slocknar allt och vi får starta motorn för att få igång strömmen som slagits av av batterivakten. Mäter allt en gång till. Då visar det sig att plottern drar 2,5 A istället för 1,5A. En skillnad som gör 24 Ah om dygnet och får energibudgeten att bli minus. Kan det vara det som är felet, eller beror det på att jag har olika sorters AGM-batterier i banken, ett 92 Ah lastbilsstartbatteri och tre 60 Ah marinbatterier? Kan det vara olika laddkurvor som gör att de aldrig blir toppladdade utan tar ut varandra?

Hemma har Löfven fått uppdraget att sondera regering sen alliansen inte fått ihop det. Anders båt står på land, meddelar Fredrik via inReachen. Löken och potatisen är slut, vi hittar inga konserverade tomater och baconet börjar kännas tjatigt. Vi fantiserar om en biff och ett glas rödvin på den franska resaurangen på Hiva Ou. Om det nu finns någon….

Men Sonja, som ska mönstra på vid Noku Hiva, och har seglat den här sträckan förut meddelar att vi snart möter delfiner och melonhuvudvalar, som också är en sorts delfiner med breda nosar.

Knappt hinner vi läsa av inreachmeddelandet på appen i paddan förrän de hoppar runt båten. Jag kopplar säkerhetsselen i jackstayn och går fram i fören. Vilken otrolig känsla, att stå där, hålla fast i förstaget när den kraftiga sjön lyfter fören, därnere ser jag delfinerna och så dyker vi ner mot dem.

Solen skiner och vi med den. Marquesas – nu kommer vi.

Niklas Krantz