Eller när en trimaran i ett smalt sund inte väjde fast vi hade styrbordsbog. Men Robban var iskall, och sekunderna innan smällen väjde de.
-Det ligger ju ett grund här, klagade de som förklaring.
-På 5,8 meter ja, svarade vi, sen sa ingen nåt mer, förrän jag skrek åt båten bakom som höll på att segla in i vår akter. Deras båt svängde häftigt undan och en yrvaken besättning bad om ursäkt för att de somnat till bakom focken.
Inte heller filmade jag när det sa sprong i akterstaget och två kardeler lossnade vid den nyinstallerade isolatorn för kortvågsradion. Tekniken hängde ju på ett hår, eftersom digitala sjökort inte hade kommit fram till starten. Men vi lyckades efter mycket manualläsande och ett supportsamtal installera ett Stockholmskort över nätet via ett micro-sd-kort. Och banan tankade vi in från en medtävlare som lagt ut den påp Facebook. Den var nästan rätt.
Kolfiberrodret är ett himla trevligt arrangemang, på ett helt privat initiativ, som samlar massor med intresserade tävlanden. Avslutades med middag och prisutdelning i ett tält på ängen vid Paradiset på Finnhamn. En fest som slutade tidigt, med deltagare som varit vakna ett och ett halvt dygn.
Förberedelserna för långfärden återkommer jag till. Det har varit stressigt, allt tar dubbelt så lång tid och hittills tror jag inte något jag beställt har varit rätt från början. Jag hoppas fortfarande komma iväg den här veckan, men det är flera frågetecken.
Och sedan Lägg till på startskärmen.
