Vi har haft en underbar segling genom Grenadinerna, som nästan är en skärgård. Fredrik och Elena har dykt på rockor, hajar och sköldpaddor.

Allt borde vara fantastiskt. Men Lars Loggert som jag träffade i Belfast på vägen hit, han var här för 15 år sen. Han gick ut till naturreservatet Tobago Cays några dar efter oss och skrev sen på Facebook:
”Har precis varit några dagar på Tobago Cays som är ett halvcirkelformat korallrev. Vi var här för 15 år sedan. Fullt av liv. Nu var det i stort sett helt dött. Finns lite vackra fiskar kvar men korallen är död. Jag känner mig så ledsen över vad vi gör med vår vackra planet.”

{jumi [jumi/grenadin.html]}

Hafsorkestern är egentligen inte en långfärdsbåt. Bavaria 30 var 2006 tänkt som en instegsmodell, men blev nog lite väl billig för varvet att fortsätta med. Men den är oceanklassad och i princip utrustad som de chartermodeller som seglar jorden runt.

När jag för drygt ett år sen bestämde mig för att långsegla funderade jag på att skaffa en större båt för de sju haven. Men så tänkte jag att Hafsorkestern är ju väldigt rymlig invändigt, det är min båt som jag haft sen den var ny för 11 år sen, och jag kan den och dess brister. Trodde jag.

 {jumi [jumi/atlantenkross.html]}

Här kommer lite rörliga bilder från färden över Atlanten. Mycket vågor blev det när Hafsorkestern korsade stora havet från Las Palmas, via Kap Verde till Barbados. Och lite delfiner, dorados och flytande blåstång. Vi befinner oss nu på Grenada, där Ina som varit med över flyger hem och Fredrik och Elena mönstrar på.

14.23 lokal tid kastade vi ankar i Bridgetown, Barbados, efter 18 dygn på Atlanten. En jäkla massa gungeligung har det varit. Men vi gjorde det! Ina Notice, jag och Edvard.

Hafsorkestern och autopiloten Edvard har skött sig exemplariskt. En trasig skruv på akterpushpit och en hickande vattenpump var allt som krånglade. Nu kan Ina och jag äntligen få gå på båtmässorna med röda byxor.

Jag trodde ju jag skulle bli ensam över Atlanten, men Ina som mönstrade på tre dagar före avfärd ger sig inte i första taget. Sjösjuka, blåmärken, skörad gennaker, trasslande watermaker och kraschad autopilot avskräcker inte henne. Inte Hafsorkestern heller. Nu har vi nog fixad det mesta inför vidare färden över Atlanten tillsammans med succé-eskadern Viking Explorers. Och haft himla kul.

Tre dagar efter de första båtarna i Viking Explorers hissade Hafsorkestern järngenuan och satte kursen söderut. En bit ut från Las Palmas kom vinden i ryggen och Ina och jag bestämde oss för att sätta inte bara storen utan också den ännu större gennakern.

Snart avgång

Fyttirackarn vad mycket som kan gå sönder på havet. Men nu är båten snart färdigpimpad för det stora skuttet. Tyvärr inte i tid för att gå iväg samtidigt som resten av eskadern Viking Explorers.

På vägen ner läckte ju motorn först vatten, sen olja. I Portugal jippade vi av bommen. Nu har jag lyckats knäcka rattstyrningen utanför El Hierro och riggen har börjat tappa kardeler. På söndag skulle vi seglat med Viking Explorers, men vi blir liggande i väntan på nytt fäste för förstaget.

Har nu tagit del av synpunkter på segling i Karibien.Jag är inte så sugen på de mest kommersialiserade delarna av Västindien. Vissa delar är sönderslagna av orkaner. Jag vill gärna hjälpa till, men tänker mig inte att ta huvudansvaret för jordens uppvärmning. Bortåt centralamerika verkar det finnas häftiga vatten att segla i, så jag har bestämt mig för att gena förbi Jungfruöarna och de amerikanska kolonierna.

{jumi [jumi/sakerhet.html]}

Nu är det tre veckor kvar tills vi ska segla över Atlanten. Nio båtar är anmälda till eskadern Viking Explorers och ett antal ytterligare är på ingång till Las Palmas. Själv ligger jag på södra Gran Canaria med trasigt rattroder, en vindgenerator som återstår att montera och en kortvågsradio som krånglar. Men det borde gå att få klart i tid.

På vårt andra eskadermöte gick Oliver igenom allt man måste tänka på i säkerhetsväg, från schacklar till epirber. Men vad göra om någon faller över bord, blev det en del diskussioner om. En inte helt actionladdad film, men ändå ganska tänkvärd om man planerar att korsa en eller flera oceaner. Och Viking Explorers känns helt rätt. Så många trevliga människor.

Att segla är nödvändigt. Det visste till och med de gamla romarna. Navigare necesse est, stod det på en affisch med en massa skepp som jag hade på väggen ovanför sängen när jag var liten.

Nu har jag kommit till Kanarieöarna, med hjälp av en massa vänner som gastat på olika sträckor. Trodde jag skulle få hjälp över Atlanten också, men den långa gastlistan krympte snabbt när januari kom närmare. Vissa skrämde jag själv bort med varnande ord om stormar, andra fick jobb som kom emellan och andra tror jag kärleken har lockat bort.

I varje fall måste jag nu fundera på om jag ska våga krossa Atlanten ensam.

Det är en skrämmande tanke. Men också lockande.