Just another brick in the wall. Det nyazealändska bandet låter på pricken som Pink Floyd och natten i Papeete är varm. Wille, Gun och jag dansar med.

Sen seglar vi till Moorea och kastar ankar i viken intill kapten Cooks vik, vilket är där han egentligen låg med sitt skepp 1769. De har mönstrat på för en tur bland societetsöarna innan orkanerna slår till för säsongen och jag seglar norrut.

Regnet pepprar ner på sprayhood och bimini. Doors och Dire Straits öser mot regnet i marinan, understödjade av den nya suben i förskottet. Min egen förskottsklapp, som dock drar så solen måste skina, kulingen tjuta eller marinan ha landström.

Det är regnperiod i Polynesien. Snart kommer orkanerna. Kanske. Då ska jag och Hafsorkestern norrut mot den säkrare ekvatorn. Samt en helt ny upp-pluppande besåttning: Wille och Gun Loiske från Örebro hörde plötsligt av sig och ville hänga på, på väg jorden runt från Närke. Vi jobbade en gång för hundra år sen ihop på lokalradion, men det var typ två veckor, så jag minns inte värst. Men värre risker än dem har jag väl utsatt mig för, och himla kul att de vill vara med.

Sonja kastar ut en fender i tidvattenströmmen för att bada när vi anlänt till Raroia efter fem dagars segling från Marquesas. Sju svartfenade revhajar, Black Tip, kastar sig över fendern.

När vi sen skrapar spagettin och bitar av den åtta kilo stora tonfisk vi fångat på överseglingens sista dag, då blir de riktigt ivriga.

29 registrerade angrepp, meddelar Fredrik över inreachen. Man bör inte bada och mata dem samtidigt. Vi avstår tills vidare från bad.

Marquesasöarna är höga och hotfulla. Här har det bott tatuerade krigare och kannibaler i dalarna mellan vulkanbergen. Thor Heyerdahl intervjuade 1928 den siste kannibalen på Fatu Hiva, som hävdade att det godaste han ätit var underarmen på en vit kvinna.

Hafsorkestern glider in i hamnen på Hiva Oa och vi kastar ankar i viken innanför den kommersiella hamnen. Nu ligger det kanske fem båtar här. När ARC+ passerar är de 30-40.

Lördag 6 oktober
Vi har seglat över 1000 sjömil i nio dagar. Ungefär 2000 kvar till Marquesas-öarna. Vi börjar komma in i lunken. Vaktgång på natten fyra timmar i stöten. Bokläsning på dagen, och med pannlampa på natten. Snart är böckerna slut. Vi har två veckor kvar.

Anders har Galapagos på sin bucket list. Eller hade. Han har rest, dykt och snorklat runt halva världen. Han seglar med från Panama för att simma med sjölejon, hajar och mantor. Och Aina som också drömt om det här sista paradiset på jorden flyger hit och hem. Med Hafsorkestern får vi bara segla till tre hamnar, trots att vi betalar runt 20 000 SEK.

Vi checkar ut från Panama, tror vi i alla fall. När vi kommer till Galapagos visar det sig att tullaren på Marina Flamenco har checkat in oss till Panama en gång till. Men agent Bolivar fixar det och vi slipper segla tillbaks 10 dar. Däremot måste vi ut 40 sjömil och skrapa botten från några slags maskliknande varelser som vuxit till sig under överfarten. Anders snorklar i kraftig sjögång.

Men först var vi på Pärlöarna, söder om Panama City. Vi mötte San Peur med Fred och Grete i första viken på den mest bebodda ön. På väg in mellan öarna mötte vi våra första knölvalar. Nästa dag när vi gick vidare såg vi dem hoppa på närmare håll, många meter upp.

Nu har vi hunnit till Galapagosöarna, efter lekande valar på Pärlöarna och liftande sulor på Silla havet. Men mer om det senare. Först tog sig Hafsorkestern genom Nya Världen till oceanen på andra sidan. Nu finns det ingen väg tillbaka.

Den är inte riktigt som Göta Kanal. Kortare och bredare. Och mycket större båtar. Vi fritidsbåtar får hänga med på nåder och sen Panama tog över från USA 1993 kostar det mycket pengar och strikta regler.

Här börjar jorden runt på riktigt.

Vi har blivit fler och fler ombord. På västkusten kopplades autopiloten Edvard in och gummibåten Lilla My hängdes upp i targabågen bak. Nu har vindrodret Vifslan monterats på akterspegeln och gummit får inte längre plats där. Hon får hänga på släp, blockera fördäck eller blåsas ur och packas på rufftaket.

Men jag har också gjort något hemskt. Kastat av en medseglerska. Och använt ett fult ord.

- Om det inte hade handlat om mordet på Sveriges statsminister skulle han ha varit rökt för länge sen, sa Leif GW en kväll på Operabaren om Christer Pettersson.

Det var typ 1990 inte ett uttalande om vem som var skyldig. Det handlade om svensk polis och dess oförmåga att utreda brott. Och domstolarnas benägenhet att köpa dess argument.

Jag är i Sverige och läser Leif GW Perssons andra självbiografi om mästerdetektiven Ville Wingmutter. Fortsätter läsa i Shelter Bay Marina i Panama.

Han är nog den enda svenska deckarförfattare som vet hur polisen verkligen arbetar. Han är ett fenomen, som numera vet om det. Även om han en gång i tiden var nära självmord för att ha stått upp för sina ideal mot självaste statsminister Olof Palme.