Det var Robban som hittade ön. Han satt hemma och kollade in rutten han skulle gasta på. När han zoomade in mellan Madeira och Gran Canaria hittade han Ilhas Selvagens, ett par pytteöar som normalt inte syns på plottern.

Det visade sig vara politiskt omstridda öar och häckningsplats för Gulnäbbad Lira. Samt geckoödlor.

- Ska vi stanna på Selvagensöarna, messade Robban.

Vi lämnade Lissabon med vinden i ryggen, trots motvind ner genom floden. Snart kunde vi äntligen sätta segel efter två veckor i den trevliga men dyiga gästhamnen vid den gamla världsutställningen.

Vi hissade storen på den nya bommen och så småningom även gennakern.

- Ska vi ta ner den till kvällen, frågade Robert när han gick på sitt pass vid solnedgången klockan åtta.

Men det blåste härliga sex sekundmeter slör, så vi lät den sitta. Strax innan jag skulle gå på vid midnatt vaknade jag av en överhalning när jag flög runt i kojen.

När vi lämnar Bayona i Spanien har vi fortfarande vinden svagt i nosen. Men ute vi udden på Iberiska halvön vrider det, helt enligt Windy-appen och vi får nordlig medvind i våra fulla segel. Preventern säkrar storen när vinden brallar på, och räddar säkert ett 20-tal gippar i de svängiga surfvågorna akterifrån. Vi tutar på och maxar i 10 knop i nerförsbackarna.

Men när vi ska in i den portugisiska hamnen Viana do Castelo lossar vi preventern för att lova upp mot piren och en riktig körare trycker upp oss rakt mot vinden. Finns inte plats att falla, så vi snurrar, skotar hem för en gipp och går in i hamnen. Jag tittar upp och ser att storens bom är knäckt, ser mest ut som skinkan på ett konstverk av Salvador Dali.

Det finns de som långseglar för att upptäcka världen. Jag tror jag seglar för att hitta mig själv. Och i månskenet på Biscaya, som glittrade i det spegelblanka svarta vattnet, började mina tårar att strömma.

Vi kastade loss med tidvattnet på morgonen från seglarstaden Kinsale på södra Irland. Prognosen lovade motvind från sydväst, men den skulle vrida på väst efter ett tag. Överseglingen från Irland till Spanien bjöd på allt. Kuling, smörsegling, stiltje, delfiner, vågor, en duva. Utom regn, i nån större omfattning. I Spanien väntade solen och värmen.

Hafsorkestern har nu seglat genom ett regnigt Skottland, med varierande besättning. Från Bergen var Kerstin och Mia med och på Orkney kom Saga. Cilla gick ombord i Inverness. Vi har sett mycket, men skulle ju helst haft mycket längre tid på oss för att utforska det spännande landskapet och slippa stressa till nästa på och avmönstringshamn.

Jag har aldrig seglat Hafsorkestern över havet. Nu kom Kerstin Brorsdotter och Mia Bissmarck till Bergen för att segla med över den tuffa Nordsjön till Shetland. Hur skulle det gå?

Efter en härlig fjordsegling ut i skärgården, genom en tidvattenmotström på 3 knop tog vi oss ut till havet. Nu kom vågorna och vi satte på sjösjukeplåstren.

Bergen är vackert men blött. Nu har jag legat en vecka och pysslat färdigt allt det jag inte fick till före start. I morgon kommer Kerstin och Mia. Sen drar vi till Shetland, om vindarna vill.

Om Sörlandet är som Bohuslän, fast med färre svenska och kanske också norska båtar, så är det ett helt annat land när man passerat Lindesnäs fyr och styr ut i Nordsjön från Skagerak. Vågorna växer, vattnet blir saltare och bergen högre.

Hafsorkestern:

Kanske har jag seglat den här kusten i tidigare liv, kanske är det bergens egen magik som väcker fantasin. Men när jag i liten kuling kommer ut på Nordsjön och slår in mot norska kusten känns det som ett återseende.

Vi har haft en resa utmed Sörlandet där vindarna fört oss till fascinerande hamnar och vikar. Nu har vi seglat på svaga vindar i dimma och regn genom sagan-om-ringen-land till Flekkefjord, där Aina Florin mönstrar av och Ewa Luvö och Calle Christenson kliver ombord.

Först förde vindarna på Skagerack oss till den fantastiska fyren på Svenner, när vi höll upp så mycket vi kunde mot sydvästen. Nästa dag slog vi ut mot havet och när vi kom in hittade vi ett inlopp mellan reven och kunde gå till Skutevikskilen, där kaparna förr i tiden hade högkvarter.

Hafsorkestern:

Så hissade vi till slut segel och lämnade Sverige. Hafsorkestern med Aina som besättning och mig som skeppare la ut från Ramsö 8.27 lördagen den 8 juli 2017. Efter att ha sjötestat autopiloten, som själv körde båten i S-kurvor, hissade vi seglen, vinkade till Dan och satte kurs mot Norge.

I den höga sjön utanför Ursholmen pep autopiloten lite i början, men sen lugnade han sig. Så småningom kom jag på hur jag skulle ställa Appe i 37 grader mot vinden. En kurs som skulle föra oss till fantastiska Svenners fyrplats.

Solhatten är på!

Nu har vi kastat loss, Hafsorkestern och jag. Med typ nonstop Nynäs till Malmö, med pitstop hos Magnus på Aspö 23-07. Skutskeppare Anna Grahn gastade och styrde som en gud på kryss in i smala farleden i Blekinge och i frisk vind mot Falsterbo kanal. Varför är det alltid kryss oavsett riktning utanför Skåne

Här i Dockan i Malmö hamn har vi fått en biminitopp mot solen från Kapell och Annat.

- Det där är en som ska långsegla, säger de som går förbi på kajen.