Min bror Uno, som varit hemma hos sin fru i Kina, fick inte ens segla med som tänkt. Och tur var väl det för honom. När han kom till flygplatsen i Colombo på Sri Lanka, var ju hans flight inställd. Men han lyckades komma iväg nästa kväll, några dagar innan gränserna stängde.
May-Lis Farnes hade förstås tvekat att resa ut, men tog risken att sticka ut på de hyfsat hälsosamma haven, väl medveten om att det kan bli svårt att flyga hem enligt tidtabell.
Teoretiskt har jag gastar till andra delen av Hafsorkesterns hemresa. På Seychellerna kommer Aina och sedan Jan. Helle vill segla med över Madagaskar till Sydafrika där Simon och Elena mönstrar på runt Goda Hopp. Karin vill segla Atlanten till Brasilien.
Men nu vet ju ingen vad som händer. Kommer man in eller ut ur länderna, går det några flyg? Och kan jag över huvud taget korsa några gränser med Hafsorkestern? Kanske inte ens vara kvar….
Vi har fått veta att vi ska registrera oss på UD:s app. Får se om det hjälper….
Trincomalee som Uno och jag anlände till på Sri Lanka är en jättelik naturhamn och militärbas. På väg in mot hamnen omringas vi av krigsfartyg och jag ropar igen upp hamnkontrollen för att kolla att jag uppfattat rätt att vi skulle gå fem sjömil norr om Round Island in i hamnen.
Nej, säger de. Ni ska avvakta fem sjömil öster om Round Island, säger de. Det är tillbaka ut i havet igen. Så vi vänder om och tuffar tillbaka en och en halv timme. Exakt när vi gått fem sjömil öster om Round Island ropar de upp oss och meddelar att alla papper är klara och vi kan gå in igen. Vi har fått vårt straff för ohörsamheten.
Rubicon, som vi haft sällskap med över havet, gick in två timmar före oss, men har legat och väntat sex timmar på att klarera in medan vi tog vår extrasväng. Vi kastar ankar och avvaktar besked från agenten. Vi skämtar om att de inte bestämt sig om de ska släppa in oss eller inte pga Corona. Framåt eftermiddagen får båda båtarna gå in till den hårt bevakade militärpiren och en hord tjänstemän kommer ombord och frågar om allt mellan hosta och vapen ombord.
Nästa dag tar vi Lilla My från ankarplatsen för att utforska staden. Vi möts av ett par tuktuk-förare som undrar vart vi ska. Vi vet inte säger vi och börjar gå mot där vi tror bankomaten ligger. När vi kommer ut ur det lilla bankomathuset står Yossuf där med sin tuktuk. Känd från Noonsite, seglarhemsidan, berättar han. Vill vi ha en tur runt staden? Det vill vi.
Vi åker ut till templet på udden, med en jättelik färgglad Buddha och stekheta stenbeläggningar som man måste gå barfota på. Därinne pågår en ceremoni och buddhisterna kommer med frukt och andra offergåvor som lämnas över till prästerna i mitten. Vi får låna saronger att dölja våra shortsnakna ben med. Överallt fantastiska 3D-fresker med färggranna gudabilder, elefanter och mångarmingar.
Yossuf tar oss till stranden med alla fiskebåtar där Uno badar hela kroppen och jag fötterna. Yossuf köper bläckfisk och tar oss med till sitt hem i gyttret mitt i stan. Hans fru och dotter fixar kaffe och te. Sen åker vi till de varma heliga källorna och stänker lite varmt vatten på våra fötter.
Vi talar om att vi skulle vilja ta tur en runt ön lite senare. Han har en van som han brukar köra yachtisar i, berättar han. Övernattningar fixar han. Bara 1200 pengar om dan säger han. Sänkt pris bara för oss.
Men vi får inte möta honom under träden där de andra tuktukarna står, utan uppe vid den billiga muslimska restaurangen han visar oss till lunch. Mycket billigare än Dutch Bank Café, säger han. Och det stämmer, fast med våra mått mätt är allt billigt. Och på Dutch har de öl till Uno. Han samlar öl och läsketiketter och vill alltid ha olika sorter. Jag fuskar och dricker öl några kvällar. Snart ska vi ju segla till alkoholfria Maldiverna.
Fast Janneke på Holländska Anna Caroline kan berätta att Yossuf minsann inte är att lita på. En annan seglare anlitade honom för att köra delar till ett kylskåp som måste fixas, och då ändrade han priset under resans gång. Raji, som vi får telefonnummer till är mycket billigare och trevligare, menar hon.
Vi stämmer möte med Raji på Dutch Bank Café och bestämmer att vi först ska ta en dagtur till Sigiriya-klippan och sen åka på elefantsafari i nationalparken. Sen kan vi återvända ombord och fixa diesel och matvaror, innan vi tar en tredagarstripp upp till de bergigare delarna med fler tempel och teplantager.
Sri Lanka ligger där handelsvägarna till sjöss har passerat sedan årtusenden. Jag kan tänka mig att vikingar knallat från Medelhavet till Röda Havet och mönstrat på kinesiska djonker för att handla med Östern, som senare Marco Polo, och passerat ön vid Indiens spets. Såsom Vasco da Gama när han kom och inledde Europas imperialistiska förslavande av den här delen av världen.
Efter portugiserna kom holländarna och engelsmännen. Men innan kolonialisterna trängde fram runt Afrikas horn regerade kungarna på Sri Lanka. Här odlade de sitt ris och sitt te, fiskade och grävde upp ädelstenar ur jorden, som de sålde till turisterna och handelsmännen som passerade.
Kasyapa I var storebror, men inte helt äkta. Så kungen ville att lillbrorsan Moggallana skulle ta över. Men det ville inte Kasyapa. År 473 efter Kristus fängslade och dödade han farsan och jagade iväg brorsan till Indien.
Men Moggallana blev lite sur, så för att vara på säkra sidan flyttade Kasyapa till en 200 meter hög klippa där han byggde sitt slott på toppen. För att komma upp dit måste man gå eller kanske bli buren om man var kung, uppför marmortrappor, klättra på bambustegar, vandra genom spegelgången utmed stupet, upp genom Lejonporten på fler marmortrappor och ännu fler bambustegar.
Nedanför låg den kungliga badanläggningen där kungens 500 fruar, alla avbildade i sensuella målningar på klippväggarna, kunde bada i swimmingpoolerna mellan fontänerna som drevs av vatten i ledningar från reservoaren uppe på toppen.
Efter 18 år hade halvbrorsan samlat ihop män och elefanter för att kräva sin rätt och tågade mot Sigiriya. Kasyapa hoppade upp på sin elefant för att leda trupperna mot inkräktaren, men den trampade fel i träsket nedanför det höga berget. När Kasyapa försökte ta sig runt sumpmarken trodde hans armé att han gav upp för övermakten, och flydde de också.
Ensam mot brorsans armé tog Kasyapa sitt liv. Bambustegarna upp till örnnästet brändes ner och buddistmunkarna som i många hundra år bott i grottorna runt berget kunde åter flytta in. Djungeln återtog bassängerna och fontänerna. Inte förrän en engelsk arkeolog dök upp 1831 kom anläggningen fram i ljuset igen.
Jag har bättre kondition, men Uno är envisare när vi kämpar oss uppför de 1 202 trappstegen, numera gudskelov i stål i stället för bambu, de som inte är i marmor. Men jag får ändå låtsas, väldigt hårt, att jag inte har svindel, när vi återvänder ner från bassängerna och slottsruinerna på toppen.
Vi hyr en jeep med ny chaufför och åker ut på skumpiga ”vägar” i nationalparken. Efter nån timme hittar vi en flock på nio djur som står och tuggar gräs, kissar störtfloder och släpper mindre jordskred från baken. Runt omkring samlas ungefär lika många jeepar med mobilfotograferande selfieturister. Vi har sett vilda elefanter!
Efter några dagars fixande, dieselhandlande, gav vi oss sen ut på rundtur. Denna gång med Rajis arbetskamrat Mustafa. Nu hade priset gått upp till 1300 pengar om dan, plus hotell. Nu tyckte vi inte det var så farligt med 650 SEK om dagen för chaufför, bil och bensin. Vi besökte massor med med Buddhor i Grotttemplet och studerade teframställning i en fabrik med ålderdomlig utrustning. Vi kollade örter och kryddor och fick lite massage.
Sen åkte jag till flygplatsen och mötte May-Lis nästa morgon. Uno stannade på hotellet och flög så småningom hem innan världen stängde. Nu sitter vi här och stirrar på delfinerna runt båten, snorklar lite på korallerna intill, umgås med andra yachtisar och väntar på att snuvan ska gå över.
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
