När vi hade någon timma kvar till Sandön vaknade jag efter några timmars kvällssömn och Aina gick och la sig. Kerstin stannade kvar för att vara med vid rundningen. Det behövdes, eftersom jag istället för att lägga kursen på 24-timmarspunkten hade siktat på punkten alldeles intill, nordost om udden, där jag hade ankrat för några år sen. Och någon extra marginalhöjd hade vi inte tagit, ifall vinden skulle vrida mot. Vilket den följaktligen gjorde.
Dessutom var ekolodet trasigt, så jag vågade inte smyga in särskilt långt över den blå djupkurvan. Att slå i blindo var inte helt lätt och det var väldigt bra med en vaken skotgast. Själva slaget är ju inte vidare svårt, men att veta när det är dags att räta upp efteråt är nästan omöjligt att ratta efter kompassen. Hjärnan får lite kortslutning, och vi snurrar några extravarv ett antal gånger. Den här krångelkryssen, som vi tvingades till pga min felnavigering, kostade oss förstaplatsen. Det visste vi inte då, men man kan räkna ut det i efterhand.
Sen kunde vi förstås ha gått samma väg tillbaka, eller norrut till Kopparstenarna och väderbojen Huvudskär Östra. Men sätta gennaker utan att se nånting och med en del sjö, kändes inte lockande. Och vinden såg ut att hålla i sig även inne över land, enligt gotlandsgriben som vi hade tankat hem på Seapiloten. Så vi satte kurs mot Landsort, som vi sen efter beräkning av avståndet till målet vid Grönö, korrigerade till fyren Skrapan. Den här gången tog vi också lite extra höjd, utifall vi skulle få motvrid igen. Vilket vi ju inte fick.
Kerstin gick och la sig, jag styrde en timma själv i mörkret, med ögonen på den rödglimmande kompassen. Kom på att om jag satte ficklampan i en vinschhandtagshållare på skottet, kunde jag få den att lysa upp storseglet, vilket gjorde orienteringen lättare. Kom på att man kanske skulle ha några uplight på rufftaket för nattsegling…
Sen vaknade Aina efter sina fyra timmar till kojs, gungande och delvis sovande i förpiken. Framåt morgonen vaknade Kerstin och jag gick och la mig och fick några timmar till, innan vi angjorde Skrapan. Vi käkade frukost, rundade punkten och hissade gennakern. Nu skulle vi bara forsa upp genom skärgården och gå i mål på en rekordtid. Frågan var bara hur vi skulle svänga runt några extrapunkter för att fylla ut tiden.
Då mojnade vinden. Långsammare och långsammare och vid Mysingeholm insåg vi att våra två knop inte skulle räcka för att gå i mål på 24 timmar. Men lite varierat blev det ändå, på Jungfrufjärden öppnade sig himlen och vi blåste på och jippade ihop ett timglas i den ökande vinden. För att strax efteråt hälsas av sol och dubbla regnbågar.
Tanken var att vi skulle äta middag på Björkviks Bistro tillsammans med Cayennen som seglade till samma målpunkt. Men vi var två timmar försenade och de hade gett upp att gå iland på den i sydvindar utsatta Björkviksbryggan, när de inte såg till oss och regnet vräkte ner. De hade istället gått och lagt sig vid Härsön. Så vi bokade av vårt bord och gjorde dem sällskap vid den lite mer skyddade bryggan längre in på Ingaröfjärden.
Så kokade vi ihop en middag på resterna av fläskfilégrytan och kycklingsalladen som vi haft på 24-timmarsmenyn, och letade upp en box i kölsvinet. Och utbytte entusiastiskt erfarenheter med grannbåten innan vi stupadetill kojs. För trött är man efter en 24-timmars.
Här hittar du hela resultatlistan för Stockholmskretsen.
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
