Mellan oceanerna

Första budet är att vi ska gå halv elva genom Panamakanalen. Fred och Grete som ska vara linehandlers i Hafsorkestern, kommer kvällen innan från Panama City för att hinna med. Ett par dar innan har jag och nya gasten Anders Siljelöv, båtgranne i Morarnas Båtklubb, linhandlat åt dem på deras båt Sans Pear. Dessutom kommer Santos, lokal linhandler som jag träffade när jag kastade linor med amerikanen Lazy Bones en månad tidigare, med taxi på morgonen.

Klockan tio för vi veta att vi behöver inte gå ut och lägga oss på redden i nya ”Flats” utanför marinan förrän klockan 16.00, då lotsen, eller advisorn som de kallar fritidsbåtlotsen, kommer ombord.

När ingen advisor dykt upp klockan 17.00 ringer jag min agent och frågar vad som hänt. Han ringer tillbaka efter fem minuter.

-De är på väg, säger han.

Klockan sex börjar det regna. Då dyker de upp i en lotsbåt och hoppar över till oss, ger order att starta motorn och köra i full fart mot slussarna. Inte bara en advisor, utan två.

- Han håller på att utbilda sig till kanallots, säger första killen som var med Sans Peur förra veckan.

Nu gäller det att maten räcker. Lotsarna ska ha mat och vatten, sån är traditionen. Men man betalar de inte, mer än avgiften att gå kanalen, som är runt 1000 USD för Hafsorkestern.

Agent måste man inte ha. Man kan fixa allt själv också. Om man t ex är bra på spanska, när man beställer mätning av båten och registrering av transiteringen. Och inte drar sig för att gå på råntäta Colons gator med 1000 USD i fickan från banken till Capitaneriet. Och kan fixa sex jättefendrar och fyra 35-meterslinor, 16 mm. Agenten kostar mellan 350 och 500 USD. Jag skulle nog prutat, fick betala det övre beloppet till Stanley.

På väg in under bron och förbi färjorna som går baklänges vräker regnet förbi och himlen blixtrar och dundrar. Regnperioden i Panama har vissa nackdelar. Men vi har bättre tur än Sans Peur förra veckan. Då slog blixten ner i en elstolpe intill kanalen, hundra meter bort. Amerikanen i katamaranen intill fick stötar av ratten han styrde med och Fred och Gretes vindmätare och autopilot slogs ut.

I ösregnet går vi in i första Gatounslussen bakom en stor fraktbåt och en bogserbåt. De har legat här och väntat på oss i flera timmar. Medan vi legat ute på redden och väntat på lots.

Panamakanalen är egentligen en stor konstgjord sjö, Gatounsjön, med tre slussar på varje sida. Varje sluss har två slusskanaler, en upp och en ner, bredvid varandra. Dessutom tre nya slussar lite längre bort, byggda för Kinapengar och dimensionerade för det nya jättefartygen Panamax.

Lotsarna berättar att man i stället för det gamla systemet med mulor som drar båtarna fram i slussarna har infört bogserbåtar. Mulorna är nuförtiden små ellok som med vajrar manövrerar fartygen mellan slusskamrarna och stoppar dem tio meter bakom oss i nedförsslussarna. Men med den nya ”kanalen” skulle man bli moderna och i stället använda bogserbåtar, vilket gjorde att slussningen tar dubbelt så lång tid i nya slussarna och kajerna behöver redan repareras efter alla törnar de fått av Panamaxerna, påskjutna av bogserbåtar. De gamla slussarna har inte reparerats på de över hundra år de varit i drift.

- Det är många här som är upprörda, berättar advisorn. Kanalbolagets chefsmanagers son vann upphandlingen av alla bogserbåtarna och tjänade massor med pengar.

Många misstag har man gjort under åren med kanalen. Det började redan på 1800-talet, med fransmännen som skulle bygga en likadan kanal de gjort i Suez. Utan slussar. Men där var det ju inte en massa berg i vägen. Och inte regnskog med massor av forsande vatten. Runt 20 000 människor dog i det fiaskot, i gula febern, malaria och arbetsolyckor.

Sen tog amerikanarerna över. Panama fick hjälp att bryta sig loss från Colombia och USA fick tillstånd att bygga sig en kanal genom det nya landet. Genom att dämma upp en flod och dränka en rad dalar, gräva en kortare kanal, The Cut, sista biten mot Panama City, lyckades de öppna vattenvägen genom Amerika. Här går numera över 60 000 fartyg varje år. Och i år även Hafsorkestern.

Vi binder ihop oss med fransmannen som med sin 31-fotare på väg till Filipinerna för att bosätta sig där på äldre dar med sin nya fru som väntar. Han har valt Dick, som är mer fixare än agent, billigare än officiella agenter. Som fendrar har han fått gamla bildäck, visserligen täckta av tunn plast, men ändå smetande svarta under den tunna plasten. Jag hindrar dem från att binda ihop oss innan vi fixat tillräckligt med klotfendrar för att inte riskera gå emot fulfendrarna.

Från kajerna kastar slussvakterna apnävar som linhandlarna fäster öglan med 16-mm-linan och slussvakterna drar upp till slussens pollare. En fram och en bak babord på Hafsorkestern, en fram och en bak styrbord på katamaranen. Regnet vräker ner i mörkret, upplyst av slussens gula lampor.
Vi får inga mulor utan får själva ta hem på linorna allt eftersom båten stiger. Lite mer jobb än när jag följde med 46-fotaren Lazy Bones, då vi låg utanför en mindre turbåt i varje sluss, körde för egen maskin emellan slusskamrarna och bara kunde hänga med upp eller ner när vattnet höjdes eller sjönk. Men mindre jobb än om man går ensam med två linor fram och två bak, dock mestadels för större fritidsbåtar, typ 50 fot+. Enklast kommer man väl undan om man får ligga förtöjd vid en bogserbåt hela vägen upp eller ner. Att som i Europa ligga vid en kajkant kommer inte på fråga för en lite fritidsbåt här. Det var bara turbåtarna som fick gå så.

I sista slussen får advisorn sin mat, eftersom han ska gå av strax efter. Vi tutar bort till en boj i Gatounsjön där vi lägger oss för natten, advisorerna hämtas av en lotsbåt och vi kollar krokodiler vid stranden medan fläskfilégrytan kokar upp. Det har slutat regna och vi tar på oss torrt.

Grete och Fred sov i sittbrunnen, Santos i salongen och Anders i förpiken efter mat och ett glas vin. Efter de två tidigare kanalturerna visste jag att lotsarna skulle komma vid 7-8-tiden och sen tuffade man på över sjön bort mot den smala kanaldelen, The Cut, som skurits genom höga berg. Vi är nu på 26 meter över havet. Vid sidobojarna såg jag en stor krokodil några meter från båten första turen.

Nu är det läge att stanna i en vik innan leden smalnar helt. Ett bom-bom-ship är på väg som vi inte får möta på det smala. Advisorn undrar vad det blir till lunch och vi plockar fram pastasalladen medan vi väntar på det explosiva gasfartyget märkt LNG.

Neråt blir det samma visa som upp, apnävar och denna gång släppa efter på linorna utan att tappa i slussarnas virvlar. Santos har gjort det här i tolv år och har full koll. Tryggt att ha en van linehandler ombord, även om det kostar 120 USD till.

Vi vinkar till webbkameran i Miraflores och forsar ut i strömvirvlarna i sista slussen, gör loss från fransmannen och önskar honom en lycklig resa till Filippinerna, ensam och med båten fylld av bara nudlar, havregryn och ris. Och lite äppeljuice.

Vi lägger till vid en boj i Balboa, Panama Citys hamnkvarter, där Sans Peur ligger och väntar. Nästa dag tar vi en taxi till stormarknaden och provianterar. Lite korv och bacon, ost och ris, mjölk och juice, samt hundratalet konservburkar som vi för in i ett excelark som Anders lägger upp. 120 portioner kött och lika mycket ”osovel”, dvs potatis, ris eller pasta, behövs för att vi ska komma till Franska Polynesien. Till det lika många ”tillbehör”, dvs grönsaker.

Taxi tillbaka är en förhandlingsfråga. En tur ska kosta 2,5 USD. Vi har betalat 10 för att komma dit. När vi håller på att lasta in frågar vi chauffören vad det kostar. Först låtsas han inte veta var Balboa Yachtclub ligger. Sen säger han 15 dollar. Då börjar vi lasta ur igen. Till slut säger han 10 dollar.

- Ta inte taxi, sa advisorn på kanalen. De lurar er bara. Använd über.

Men vi har inte mobilroaming, så det fungerar inte. Über ska kosta 6-8 dollar i Panama City enligt Wikipedia.

Nästa dag tar vi taxi till ungefär samma ställe, från en gata en bit från båtklubben. Fyra dollar, säger chauffören. Vi ger honom fem dollar när han sätter av oss vid Sonys auktoriserade serviceverkstad.

Min sprillans nya Sonykamera har slutat fungera, som jag köpte i Stockholm för 13 papp för att ha en när jag kommer till Galapagos. Så fungerar den inte.

- Det tar en vecka att undersöka, säger en vänliga flicka vid kundmottagningen. Hur länge ska ni vara i Panama City?

- Två dagar, svarar jag och hon försvinner in på verkstan.

Sen kommer hon tillbaka och förklarar att jag kan få den i eftermiddag och vi tar en taxi till gamla stan för att turista. Fem dollar. Han får sex.
Gamla stan är till hälften förfallen, men här renoveras för fulla muggar. Regeringskvarteren är avspärrade och utanför står tv-bolagen med sina direktsändningsbussar och stå-uppar. Nånting har hänt.

Vi promenerar längs strandpromenaden, typ en mil, förbi fiskmarknaden där försäljarna står och filéar medan lokalbefolkningen trängs. Sen tar vi en taxi till urgamla Panama City och tittar på ruiner och ett museum över stan som anlades på 15-hundratalet av spanjorerna som skulle frakta hem inkaguldet de robbat tvärs över näset. Efter något hundratal år kom kapten Morgan, han med rommen, med en flotta med engelska kaparfartyg för att erövra stan.

Det var bara det att England och Spanien just hade signerat ett fredsfördrag medan han seglade runt Kap Horn. Så han nöjde sig med att bränna och plundra staden. För det blev han bestraffad med husarrest i England. Men också adlad och utnämnd till generalguvernör på Jamaica. Så så värst farligt tyckte väl inte Elisabeth det var.

Vi går upp i kyrkoruinens klocktorn, via en nybyggd ståltrappa och ser på utsikten över stenmurarna runt omkring och Panamas skyskrapeskyline.
Därifrån måste vi nu tillbaka till Sony. Vi får tag i en taxi som vill att vi ska komma in.

- How much, frågar vi och ger honom lappen med adressen.

Först skakar han på huvudet. Sen säger han 15 dollar och att det är en lång väg. Men det vet vi att det inte är och då kör han. En bit bort hittar vi en som kör oss för fem.

Men beskedet om kameran är inte så kul. Det är moderkortet som behöver bytas. En garantireparation, om man gör den i Sverige. De kan göra den mot betalning, men det tar 20-30 dagar att få kortet från Sony.

Deprimerade går vi (jag) mot stora vägen och hittar en taxi i den allt tätnande trafiken. Balboa Yacht Club säger vi.

- Ten dollars, much traffic, säger han och vi hoppar in.

En ung, otålig chaufför som tutar på bilarna framför, kör sicksack i filerna och tar genvägar genom parkeringshus. När vi efter en halvtimma kommer ner till strandpromenaden pekar han över gatan och säger ”Balboa Yacht Club”.

- Nej, det där är inte Balboa Yacht Club säger jag.

Han ringer några samtal och får reda på att Balboa Yacht Club ligger borta vid Balboa, ungefär lika långt bort som vi åkt.

- Då blir det 20 dollar, säger han.

- Nej, du har sagt 10 dollar till Balboa Yacht Club, säger jag.

Då kör han in och släpper av oss vid en taxistolpe och lämpar över oss till en annan bil, samt försvinner ursinnig utan att ta betalt av oss.

-15 dollar, säger chauffören som vet var Balboa Yacht Club ligger.

- Nej 10 dollar säger Anders.

Chauffören nickar och kör oss genom de ruffiga hamnkvarteren till båtklubben. Vi bestämmer oss för att lämna nästa morgon och gå ut till Marina Flamenco för att bunkra diesel och fixa det sista innan vi går på riktigt ut mot Pärlöarna på fredagen.

Niklas Krantz