Visst, det var smalt. Visst, de privata prickarna markerade farleden på västra sidan om 1,8:an. Men vi hade ju så fint glid i 4-5 knop mellan öarna och det borde gå att hålla undan från Fjärdskäret utan att behöva slå. Det är ju ändå 3 meter djupt och med den avancerade grunda kölen på min nya Bavaria sticker vi bara 1,40.
"Badabaddboom! Bom! Bom, bom!" Jag hade gjort det klassiska misstaget en elektronisk "plotter-seglare" brukar göra. Jag hade litat på att kortet stämde!
Mest oroande var att det högg till hårt i rodret. Men inget vatten började spruta och vi kunde lugnt lägga till i viken lite längre fram, där vi tack vare den grunda kölen lyckades leta oss in till en fin egen klippa. Allt verkade lugnt, ända tills jag i oktober lyfte upp henne på land.
I april 2005 omkom en ungersk seglare under tävling i hårt väder i Adriatiska havet. Hans Bavaria 42 Match tappade kölen och slog runt. Våldsamma diskussioner med länkar till diverse bilder på nätet följde, liksom artiklar i seglartidningar. Båten gick på grund och propellern fastnade i ett fisknät, så de kunde inte fortsätta för motor, hävdade Bavariavarvet efter sina undersökningar. Det har aldrig hänt förr att en Bavariabåt tappat kölen, påstod de. Men de gick också i det tysta ut med förstärkningssatser till alla Match-båtar som sålts.
Per Engdahl på Boatcharter Stockholm, som jag köpt min båt av visade själv hur han förstärkte sina uthyrningsbåtar med plattor och plast i kölsvinet. Men jag hade ju köpt en Cruiser för familjesegling, inte en Match för tävlingar. Och jag hade inte en köl på över två meter. Jag hade den extra korta som bara skulle sticka 1,40 i skärgårdsvikarna, vilket jag tyckte var djupt efter 15 år med en Shark 24 och knappa metern i djupgående.
Alla olyckskorpar som i alla möjliga forum, en och annan också i tidningskrönikor, kraxar om hur dåliga båtar Bavaria tillverkar, fick nu vatten på sin kvarn. Utgångspunkten är att eftersom tillverkningen är så effektiviserad så blir kvalitén säkert sämre. Och det vet man ju att moderna båtar ofta har dåliga kölinfästningar, så det gäller säkert också, eller kanske i synnerhet Bavaria, resonerar man utan belägg. Men nu hade man plötsligt Fakta, Hemska bilder och en Död seglare. Från att ha varit ett statusmärke blev Match-serien en kvarnsten om halsen för varvet. Och till den kommande vårens mässor, hemsidor och broschyrer var den helt enkelt bara borta. Utan någon kommentar.
Innan jag köpte båten kollade jag upp lite teorier om den här kölen, som tydligen var en gammal engelsk konstruktion.
Genom att vikten i kölen koncentreras i en kraftig bulb, kommer tyngdpunkten att ligga på samma djup som en vanlig djup köl. Dess rätande kraft är därför lika stor.
Men därutöver behövs den stabiliserande kraften av vattnet som strömmar runt "kölvingen".
Där är en djup, smal köl effektivare än en grund lång köl.
Men den här "tvillingkölen" är ju egentligen en djup smal köl, som delats på mitten och där delarna monterats efter varandra.
Rent teoretiskt borde man kunna segla lika högt och lika fort med den här som med den djupa kölen. Jag tyckte det var värt de 10 000 extra som den här smarta, grunda kölen kostade.
Det blev en fantastisk sommar och båten motsvarade alla mina förväntningar. Den var lättseglad, vilket var ett krav eftersom jag gärna seglar ensam eller med barn och vänner som inte är så förfärligt seglarvana.
Men vad jag fick se, när jag lyfte upp båten på land, var inte så roligt. Först såg det inte så mycket ut. En liten brun rispa. Sen tittade jag närmare. Det var en spricka rakt igenom kölen, i nedre främre innervinkeln i den rektangel som kölen formade. Okej, tänkte jag, det är väl bara att slipa upp det och svetsa ihop.
Men Svenska Sjö lät inte helt glada när jag ringde för att anmäla det. Så lätt ska inte en köl spricka, det där är en garantifråga, menade de. Jag reklamerade kölen till försäljaren, Boatcharter Stockholm och drog också iväg ett mejl till Bavaria Yachtbau i Tyskland. De borde ju vara intresserade av att rätta till kölproblem smidigt, efter motgångarna med Match-kölarna. Men ingen reaktion på något av dem. Och när jag tittade igenom garantibestämmelserna stod det uttryckligen att den inte gäller vid grundstötning.
Och eftersom försäkringen gäller vid grundstötning lovade försäkringsbolaget att undersöka skadan. Besiktningsman Ronald Rybbe kom och tittade, mätte och fotograferade. De omtalade kölinfästningarna var helt intakta och ingen vridning på kölen gick att upptäcka. Däremot märken framtill och en drygt 10 cm djup spricka rakt in i vinkeln mellan bulb och köl.
Gjutjärn har en otrolig slaghållfasthet, förklarade besiktningsmannen. Men draghållfastheten är värdelös. Så en vanlig köl tål ordentliga smällar, men en sån här rektangelköl får ju rejäla dragbelastningar i innervinklarna när den trycks ihop till en romb. Men visst är det grundstötningen som orsakat skadan, det är det ingen tvekan om.
Så trots att jag tycker att den där tyska husvagnstillverkaren som revolutionerat båtindustrin och gjort Sveriges mest säljande båt, borde ha ett ansvar för att åtgärda att deras grunda kölar inte tål att gå på med, så måste jag acceptera att enda chansen att få hjälp, utan åratal av ovisst processande och utan något seglande under tiden, det är att acceptera att det är en grundstötning som täcks av försäkringsbolaget. För det blir dyrt: Kölen gick inte att laga. Den måste bytas helt.
Aldrig mer en grund köl som inte klarar påkänning. För det var ju därför jag köpte den grunda, för att kunna gå in där man inte kan komma in med den djupa kölen. Men det kan man nu inte, för just där, där kan den gå sönder!
Så därför fick Per Olsen i Karlslund lyfta upp den i början på den andra sommaren för att byta ut kölen. Bara att få loss den var ett projekt. Inte nog med en rad kraftiga kölbultar. Den satt limmad med epoxi också, i ett 30 mm tjockt plastlager i bottnen. Bavaria har lärt sig, menar Per Olsen som lagat äldre 39:or med mycket tunnare botten och utan bottenstockar.
Jag fick nästan svindel när jag klättrade upp i sittbrunnen med den nya 185-kölen. Och ute på sjön märkte jag att seglingsegenskaperna blev mycket bättre på kryssen. Avdriften mycket mindre. Men gången är lite vingligare, hon är ju inte lika långkölad längre. Och jag har fått backa ut vid ett antal klippor där jag aldrig kom fram till stranden, den här sommaren.
Niklas Krantz