Måne över Biscaya

Besättning var min dotter A-J och Gustav Forsberg, som jag en gång i tiden köpt min första segelbåt av. En Shark 24. Sen dess hade vi knappt träffats. Förrän på facebook och min utseglarfest på Morarnas båtklubb.

Vågorna växte ju längre ut i dimman vi seglade, men vinden ville inte vrida vår väg. Tvärtom vred den emot och framåt natten hade vi kurs mot Scillyöarna i stället för Spanien. Ingen hade lust att gå ner i den skumpiga kajutan och fixa käk. Lite jobbigt var det.

-Vi går dit istället, sa jag när jag gick och la mig och lämnade rodret, eller rättare sagt autopiloten Edvard till Gustav. Det lär vara jättefint där.

Men efter någon timme snurrade det rejält och bestämde sig slutligen för att blåsa västligt, vilket var utmärkt för oss som ville gå söderut.

Fortfarande skumpigt, och när AJ hade sovit färdigt var det färdigt. Själv hade jag försökt sätta på ett sjösjukeplåster vid avfärden, men misslyckats eftersom jag var så svettig. Nere på toaletten, som luktade allt värre eftersom det var nästan omöjligt att spola rent när insuget i lovart låg över vattenlinjen, då började jag också få kväljningar och uppe igen i sittbrunnen fick jag ta över hinken från A-J. Bara Gustav, som saknar balanssinne klarade sig från sjösjukan. Istället slog han sig blodig nere i båten, när han for som en pingpongkula fram och tillbaka.

Nu drog vinden i ordentligt och vi rullade in förseglet och bestämde oss för att reva allt, dvs tredje revet som bara lämnar en liten trekant kvar. Jonas Boding la på det revet, trots att jag inte beställt det. Problemet är ju att jag bara har revlinor i bommen för två rev. Så det blev till att gå fram i den våldsamma sjögången och dra ner seglet vid masten, till andra revlinan.

A-J tog rodret, startade motorn och gick upp i vind. Jag och Gustav hjälptes åt att flytta aktre revlinan upp till tredje revets hål, allt medan storen fladdrade som en vilde. Men det gick bra, och när vinden sen ökade till 20 ms och vi flög fram i 8 knop på bara en liten näsduk, då var jag tacksam för Bodings extrarev. Nu var det för mycket vind och sjö även för Edvard, så vi fick handstyra, vilket var ett utmärkt medel mot sjösjukan.

 {jumi [jumi/biscaya.html]}

 Så tog det nån dag, vinden la sig till bara 12-15 ms och delfinerna hoppade runt oss. Snabba som ögat, så många kort på en våg där det just hoppat en eller två delfiner har jag i mobilen.

Så småningom lämnade vi kontinentalsockeln, de tvära vågorna förvandlades till berg vi gled över, eller plaskade rakt in i och blev genomblöta när det salta Biscayavattnet letade sig in under flytväst och sjöställ. Fortfarande var det ganska kallt.

Men vinden lugnade sig, vågorna blev snällare och plötsligt kunde vi äta lite igen.

Några duvor flög förbi. En slog sig ner på solpanelen i aktern, medan de andra gjorde några svängar och fortsatte sen. Duvan blev sittande hela dagen och natten. Hittade en bättre plats på biminibågen, där hon kunde sitta lite tryggare och skita på det nya blå kapellet och vakthavande styrman.

På fjärde dagens morgon tog sig duvan en tur men kom tillbaka igen. Några timmar senare försvann hon för gott. Antagligen hittade hon en större snabbare båt att lifta till södern med.

Men nu började det bli rena smörseglingen. 6-7 ms och vi slog upp alla rev. Solen, som jag knappt sett sen jag lämnade Sverige dök upp på himlen, vi plockade av oss plagg efter plagg.

Framåt kvällen satte vi gennakern för att komma upp i en vettig båtfart. Vi ville komma in till La Coruna innan en kuling skulle slå till över havet. Den höll i några timmar, sen dojjade det helt och vi hissade järngenuan.

Det blev en magisk natt. Fullmånen sken på det bl och kände nka svarta vattnet. Klockan ett gick jag på och kände hur den magiska luften, ljuset och havet började påverka mig.

Min äldsta dotter Klara har just publicerat sin andra ungdomsroman. I den första var pappan en hypertrevlig trädgårdsmästare, men i den här boken kunde jag tyvärr känna igen den frånskilda pappan bättre, han som satt framför tv:n och somnade vid sitt whiskeyglas, medan dottern var ute på äventyr.

Tårarna började strömma medan jag såg ut över det oändliga guldglittrande havet. Jag insåg att jag faktiskt gett mig av för att hitta mig själv efter mer än tjugo år av om inte depression så ändå med nån slags kränkt glädjelöshet. Som förstås drabbade mig själv, men även mina barn.

Jag har gjort min plikt, arbetat och tjänat pengar. Jag har älskat och jag har sörjt, men aldrig lyckats bli lika glad igen. Fast på havet har jag känt mig fri.

Antagligen var det därför jag bestämde mig för att segla ut. Jag kände bara att jag drogs mot det stora blå. Att kanske kan jag hitta glädjen igen.

Att sitta vakt ensam i fullmånen på Biscaya och gråta befriande kanske kan göra mig gladare och ge mig styrka att ge människor i min omgivning mer, barn och vänner, att ta mer själv och ha kul. Att hitta mig själv igen.

I varje fall kändes det så då, när Gustav kommer upp och avlöste mig.

I morse tog A-J flyget till Sarajevo, för att resa runt i Europa. Det har varit härligt att ha både henne och Saga med på den här resan.

Nu har vi duschat, tvättat och skrubbat sittbrunnen från kaffe, äggskal och duvbajs. Låtit atlantvågorna på sandstranden slå in över fötterna och blöta ner shortsen. Upptäckt småkrogarna och de myllrande gränderna i La Corunas gamla stad tillsammans med några fler svenska seglare här vid bryggan, en mysig kväll med Lasse, Anita, Håkan och Eva.

I morgon seglar jag och Gustav vidare i riktning mot Portugal.

Niklas Krantz