Nya planer och det nya nya

Jag flög hit, med Saudis flygbolag Emirates. Strax intill första mellanlandningen i Dubai låg den av Iran uppbringade stenatankern och påminde av vansinnet. Antropocen, den sjätte massutrotningen, när människan kokade över jorden med olja så haven började svämma över sina stränder.

Det känns inte helt optimalt. På Facebook har jag delat nyheten om att Greta tar en supersegelbåt, en IMOCA 60, som flyger över vågorna på foils över Atlanten till en miljökonferens. Många likes, men en och annan invändning om att båten minsann är gjord i kolfiber och att hennes pappa är med. Att ägaren är superrik och också äger flygbolag. Jag delar även ett blogginlägg om att sura gubbar är avundsjuka på Greta.

Men själv tar jag flyget till Hafsorkestern.

Det var beckmörkt när jag letade reda på en stege för att klättra upp i Hafsorkestern på Spot on Marine i Darwin. Jag har varit borta nästan tre månader och har ingen aning om hur det ser ut. Om det ligger ormar i kojen och väntar på mig, om myggor invaderat ruffen.

Men det är ok och nästa dag kollar jag att bottenfärgen Coppercoat kommit, så jag kan fixa det som flagat.

På en vecka lyckas jag fixa bottenfärgen, lacka lite här och där, bl a på salongsbordet som nu blivit lite mindre och längre in, så att man kan röra sig lite i salongen. Vindgeneratorn har kommit, men mekanikern Wayne är borta den här veckan, så det får bli nästa vecka när vi har kommit i sjön. Vad gäller den trasiga VHF-radion har jag fått ett bud att köpa en ny billigt, eftersom garantin gått ut. Men jag envisas och ringer till Navico i Sydney och förklarar att den faktiskt inte gjort det när jag lämnade in den till Wayne i våras. Varpå de lovar att skicka en ny gratis.

Jim kommer och fixar rodret så att det ser ut som nytt igen, 20 cm längre än det som slogs av i Kiribatis stormar.

Mike tar hem en ny utombordare till Lilla My. En Honda som kan servas i hela världen, om den skulle råka gå sönder. Eller när.

På Outback Batteries köper jag en ny 50W solpanel att ersätta den gamla trasiga på luckgaraget med.

Till och med friborden glänser av medhavd TC-nano när Carl-Håkan kommer en tidig morgon, för att vara med om sjösättning vid högvatten klockan 10.00. Vid lågvatten är det bara lera utanför Spot on, så vi går direkt till slussen i Cullen Bay, där jag låg innan Sverigesommaren.

Vi backar in vid bryggfingret och går och tar en öl på coola Lolas Pergola, en 50-talskitschig bryggkrog med schysst musik och egen lager. I taket över bryggan snurrar en jättelik fläkt.

Carl-Håkan har varit med ett tag, företagsledare i Brasilien och utbildningsansvarig på Oceanseglarklubben. Tio år äldre än mig minst, och jag fyller ändå äkta pensionär om en vecka. Men pigg som en räka och tänker segla med i tre månader hem till Brasilien. Tror han.

På facebook får jag en ny kontakt som just avslutat fyra års segling och sålt båten. Men Johanna längtar lite ut, så jag skickar tidplanen där det framgår var jag söker gastar.

- Men det här är ju en helt skruvad tidplan, svarar hon. Ska du inte stanna nån stans?

Nu får jag ont i magen. Jag mäter på sjökorten. Jo det är tajt, men borde gå. Jag går in på Linda Lindeneaus hemsida. Hon har gått samma väg ett år tidigare. Det var pressat, men hon hann uppleva några fina stopp på vägen, berättade hon hemma i Stockholm. Jag går till hennes tracker och ser att hon startade två tre månader tidigare än jag från Darwin. Fan!

Men om jag inte skyndar mig nu, då hamnar jag mitt bland södra Indiska Oceanens cykloner i december. Jag måste hoppa Indonesien, strunta i Madagaskar och bara stanna nåt dygn på Cocos Keeling. Annars är jag fast här till orkansäsongen tar slut i maj.

- Men du låter som du bara har ett år kvar att leva, messar Johanna. Ta det lugnt och cruisa runt i Thailand och Indonesien några månader.

Och vad ska Carl-Håkan säga. Och Sonja som ska mönstra på på Madagaskar? Kusin Karin som vill åka med över Atlanten?

- Så var det för mig också, messar Johanna i natten. Vi hann aldrig stanna upp för att vi hade datum att passa för våra paying crews.

Nästa morgon tar jag upp frågan med Carl-Håkan över kaffet.

- Ja, jag tyckte väl att tidplanen var lite pressad, säger han. Indonesien är ju fint.

- Vad lustigt, messar Sonja. Jag tittade i går på en jordglob och tänkte att i Indonesien skulle jag vilja segla.

- Vad bra, Indonesien efter nyår, messar Karin. Då kanske Hasse kan hänga med.

- Klokt beslut, skriver Aina. Jag kommer gärna till Thailand eller Indonesien.

När jag lägger ut den nya rutten i facebookgruppen för gastar gratulerar alla.

- Äntligen har du fattat att det är resan som är målet, skriver Anna.

Till och med Klara, vars barn det är jag vill hem och passa, tycker att det låter bra det där med att inte stressa. Men när det är dags i jul så åker jag hem en sväng. Med flyg, tyvärr. Fast det hade det blivit från Brasilien också.

Det tar en vecka till med längre visum till Indonesien och för att vhf-radion att komma fram. Carl-Håkan och jag tar en provtur utmed kusten och jag upptäcker att watermakern läcker vatten. En vvs-packning i braatthalådan fixar biffen.

Men något bad blir det inte i Australiens krokodilvatten, och en mysig semesterby vi går iland vid, visar sig vara en kåkstad i korrugerad plåt, med några ausrednecks som grillar sin fisk de fått upp vid stranden och knäcker några öl på den korrugerade verandan mot havet.

Vi ser inga krokodiler på den här turen, men det är lite dumt att chansa. Det är inga herrklubbskrokodiler de har i Norra Territoriet. Vi hälsar på uppstoppade Sweetheart på Darwins Museum. Han var åtta meter lång och brukade tugga på utombordare i hamnen. Han tyckte väl det såg ut som krokodilsvansar som trängde in på hans revir. Fast han åt aldrig nån människa, såvitt känt är.

Så får vi till slut våra visa, klarerar ut hos tullen och betalar räkningen på marinan. Med sjunkande tidvatten glider vi ut mot Timorsjön och vinden friskar. Mot natten dojjar det och vi sätter järngenuan. Så blir det några dar, gennaker och plattläns på dan i 3-5 ms och motor på natten.

Jag läser Scener från hjärtat, om och av Greta och hennes familj, deras kamp mot diagnoserna, skolor, vårdapparat, miljön. Om att vi faktiskt måste göra något. Nu. Annars kommer det att vara för sent.

Det är ju otroligt. Först skriver alla på ett avtal i Paris. Sen gör de ingenting. Inte ens den miljöpartistiska regeringen i Sverige. Annat än elsparkcyklar och en lag som inte betyder ett skvatt.

Det är allvar. Det kommer att kosta om vi ska göra något. För mig och för hela samhället. Hela tillväxtekonomin kommer att få en rejäl smäll.

Oljeindustrin får lägga ner. Massimo som jag träffade i en 62-fotare på planen i Spot on, kör bogserbåtar som drar gasbåtarna från Timorsjön när de kommer in och lossar och lastar i den jättelika oljehamnen i Darwin. Bogserbåten som jag får prova att köra med två joysticks. Den kommer inte att få fler båtar att dra och Massimo förlorar jobbet. Kolgruvearbetarna som bjuder på öl i sin fina katamaran vid fingret intill, de är snart arbetslösa.

Jag hör på ekonomiekot på playappen att alla förväntar sig en avmattning, men ingen vet riktigt varför. Jo Trump och Kina är osams, England lämnar EU, förstås. Men tänk om aktiespekulanterna också lagt märke till att flygandet avtar. Att Kina köper allt mindre kol. Att allt fler skaffar elbil. Att skolbarnen strejkar. Tänk om det är början på det nya nya.

Och jag tänker på mina flygresor. Min segling som bygger på att gastar flyger hit. Jag tänker att min julflygning får bli den sista, mitt barnbarn måste jag träffa. Men sen.

Jag vill ju att Sonja, Aina, Johanna, Åsa, Karin och Hasse, Anders och Ingela, Robban och Wanda, Ewa och Calle, Anders och Yvonne, Elena och Simon, Stina, Malin, Cecilia, Kerstin, Anna, Ann-Kristin, kanske Peter, Saga, A-J, Linus och alla ni andra ska komma och segla med. Men jag vill också att mänskligheten ska överleva. Så ni får själva avgöra var ert ansvarsområde börjar och slutar.

Om ni inte kommer blir det mycket tråkigare. Men jag fixar det. Vi fixar det. Vi måste fixa det.

Niklas Krantz