Men det har varit en pärs att hinna allt som måste göras. Jag ställde in Bohusracet och la mig istället vid huset på Ramsö vid Koster för att åtgärda de viktigaste punkterna på att-göra-listan som återstod. Autopiloten var ju till exempel inte installerad och inte ankarspelet. Nu måste båten tömmas igen, eftersom alla kablar ska gå under och bakom förvaringsutrymmena. Jag fick låna en halv sjöbod i hamnen, som lätt fylldes. Det är obegripligt vad mycke grejor man kan få in i en båt.
Så blev det borra och plasta igen. Ankarspelet är fäst på en specialtillverkad balk tvärsöver boxen, en lösning jag hittade på Bavariaklubbens hemsida. Från motorbatteriet går det snabeltjocka kablar, som skulle in bakom stuvfacken på styrbordssidan, tillsammans med en styrkabel som skulle ända bak till piedestalen i sittbrunnen, via toan och Svarta Hålet (stuven i sittbrunnen).
Och så borra genomföring för alla kablar från targabågen, vars kabelrör blev proppfullt av radar, sattellittelefon, FM och HF-antenner, jord- och styrkabel till HF-radion som jag dock satte prio 2 på, dvs efter avgång, före Kanarieöarna.
Jag utvecklade ett avancerat tunnelseende och stressymptom. Min dotter klagade på att om hon frågade om något gjorde jag det bara och gick sen ner till båten och fortsatte båtpysslet. T ex frågade hon om vi hade motorsåg, när det nedfallna körsbärsträdet inte gick att såga upp med handsågen. Jag hämtade motorsågen, sågade upp trädet och gick sedan ner för att dra kabel under Svarta Hålet. Hon ville ju ha instruktioner hur hon ska göra med huset när jag har åkt till främmande land.
När allt var klart försökte jag koppla in sattellittelefonen. Men kontakten passade inte. Inte till antennen i targabågen heller. Den var felvänd. Alltså måste man dra ut den hela vägen igen, och för att få ut den ur röret i targabågen måste man först ta ur alla de andra kablarna. Bara att börja om från början. Inte helt avstressande.
Efter en vecka kom Aina, som gastar första sträckan till Norge. På toppenhumör och inställd på att segla, efter kanske lite pyssel. Det blev en veckas vaxande av däck och otäcka bad medan jag försökte förstå och koppla upp autopiloten. Före avfärd hade jag fått fel burk till den, och på torsdagen stack vi in till Strömstad för att hämta den nya som kommit från Japan via Holland. Aina blev glad när hon fick hissa seglen på Kosterfjorden. Bunkring på ICA Maxi och taxi till Systemet och paket från Marinwebben på Galleria Supergott.
Efter några samtal till B&G-supporten lyckades jag få alla sladdar rätt och hamninstallation och test funkade. Radarn har fortfarande inte visat att den lever, men det får bli prio 2. Nu kunde vi tömma sjöboden och till grannbåtarnas förvåning stuva ner hela jättelasset på kajen i båten, samt bädda ner oss i våra hytter innan avgång nästa morgon. Dan kom ner och hjälpte oss fira att vi var sjöklara. Han lovade komma ner och filma när vi avgick nästa morgon.
Så vaknade vi och gick. Allt gick perfekt. Ett slag ut mot Ursholmen förbi sälkolonin och sen Norge. Härlig vind, 4-6 ms, i början mycket sjö men det lugnade sig när vi kom ut en bit. Då kom också solen, vilket gjorde att batterierna började fyllas på igen, sen autopiloten startades. Jag vet ju ännu inte om teorierna håller att jag ska kunna köra Appe på solpanelerna.
Egentligen skulle vi ju gått mot sydväst och typ Arendal. Men därifrån kom ju vinden. Med Appe på 39 grader mot vinden kom vi istället in mellan bränningarna i den lilla fyrhamnen på Svenner, där vi efter en hel del pyssel la oss långsides med berget. Lite för liten vinkel på klippan gjorde att fendrarna klämdes upp och vi började hugga lätt. Ett ankare i kulfendern gjorde dock att vi kunxced sova gott i denna hamn där Sigurd Jarlsson en gång gömde sig för kung Sverre.
Det röda ståltornet, på klippan som ser ut som en elefant som kryper upp ur havet, byggdes 1900 av tukthusfångar. Idag hålls hela anläggningen igång av Kystlaget, en norsk frivilligorganisation som samlar pengar till restaurering av fyren, har vandrarhem och håller anläggningarna på ön öppen för alla. En äkte pärla som vinden förde oss in till.
Nu känns det jätteskönt att vi kom iväg. Hade jag gjort en realistisk tidplan på det här projektet, som började först i oktober förra året, när jag bestämde mig på Kanarieöarna med Karin och Hasse, så hade jag snart konstaterat att det här går inte! Inte 2017. Men det var nu jag hade mitt hål i livet, och även om det är många Prio 2 och Prio 3 kvar på attgöralistan, så seglar vi i alla fall.
Och sedan Lägg till på startskärmen.
