Myteriet i paradiset vid vägskälet

Vi har redan kommit till Franska Polynesien, men först kommer här historien om det hotade paradiset Galapagos och de skrämmande förhållanden på kryssningskatamaranen Bobu som nästan ledde till myteri när sjön gick hög och motorerna stannade.

Visserligen får vi spärra badplattformen så inte sjölejonen ska ta plats där, som de gör på öppna fiskebåtar intill, vi ser stingrockor, sjöldpaddor och vitfenad revhaj runt båten. Men ska vi se öarna måste vi köpa utflykter från de mer eller mindre seriösa tur- och kryssningsförmedlarna. En dagstur kostar runt tusenlappen och en flerdagskryssning tio till tjugo gånger så mycket.

De ligger ute i dimman, just där tre havsströmmar möts utanför Sydamerikas kust. En hotspot i magman skickar upp vulkaner genom jordplattan som rör sig in mot centralamerika, så att en rad öar bildas. Senast i juni sprutade vulkanen på största ön Isabela och utökade den med några kvadratkilometer.

På sandstränderna solar sjölejonen och uppe på öarna kryper jättesköldpaddor, båda totalt orädda för människor. De har inte haft några naturliga fiender innan människorna anlände till Galapagos för några hundra år sen. Numera får man inte gå närmare dem än två meter, enligt naturparken som med stöd av Equador och miljöterroristerna Sea Shepherd försöker återställa vad mänskligheten förbrutit sen dess.

Det finns ingen ursprungsbefolkning på Galapagosöarna. Men 1435 förirrade sig en spansk biskop från Panama hit och lyckades hitta vatten på nästan det enda stället det finns, Florentina längst söderut. Sen kom piraterna, buckanjärerna, som var på jakt efter spanska guldskepp att plundra.

1968 startade en svenskättling Lindblads Expeditions kryssningar i Galapagos, med guider som visade runt bland vildlivet på öarna. I dag går mindre kryssningsfartyg och passagerarkatamaraner enligt schemalagda kryssningstillstånd mellan de olika vikar och uddar som nationalparken sköter om. Här har man anlagt stigar som vi turister inte får gå utanför.

Aina har jobbat med Lindblads i Sverige och hon tycker absolut att vi ska ta en flerdagskryssning runt i övärlden. Trots att det kostar en förmögenhet är både Anders och jag på. Framförallt vill vi se valar, pingviner och den vinglösa Galapagos-skarven på norra Isabela, intill vulkanön Fernandina.

Vi besöker först piratgrottan på Florentina, på en dagstur med parkguide, snorkling och lunch. När vi kliver av speedbåten från Santa Cruz får vi kliva runt en sjölejonmamma och hennes unge som ligger just där trappan upp på kajen slutar. Små svarta drakar, iguaner, solar sig och spottar salt medan en pelikan håller vakt på bryggnocken. I sjösättningsrampen leker ett sjölejonbarn i vågorna som slår mot land.

Men först tar vi en liten lastbil med träsäten på flaket tillsammans med vår desillusionerade guide till en sandstrand där han säger att vi kan snorkla. Vi simmar runt i 40 minuter bland mängder av havssköldpaddor, medan han sätter sig på en sten och ser sur ut. Det sista paret i land åtföljs av två sjölejonbarn som leker runt de tyska snorklarna och busar med dem.

Efter lunch tar vi lastbilen över ön till en sköldpaddsfarm där jättesköldpaddor lever. Men det här är fel sköldpaddssort, förklarar han.

När piraterna kom hit hittade de sköldpaddorna, som var perfekta som skeppsproviant. De klarar sig ett år utan vatten eller mat. De var bara att gå och hämta i buskarna och skogarna på ön. I stället släppte de getter och grisar de hade ombord. När valfångarna kom hundra år senare fortsatte de den hanteringen och till slut fanns det inga jättesköldpaddor kvar på Florentina, och även på de andra öarna är de hotade.

- De som lever här är ättlingar till sköldpaddor som folk har tagit med sig hit från de andra öarna, förklarar vår guide. Men nu har man hittat Florentinasköldpaddor på en enslig udde på Isabela som ska återintroduceras här.

Men vår guide är sur och desillusionerad. Han har jobbat i 36 år och tycker att det bara har blivit värre med åren. Restaureringen av de utrotningshotade arterna går inte längre framåt, befolkningen i framför allt Santa Cruz växer kraftigt, det byggs nytt hela tiden.

Arterna av djuren på Galapagosöarna skiljer sig ofta mycket från varandra på de olika öarna och från fastlandet. Det var det som Darwin upptäckte när han kom hit på 1800-talet som sällskapsman åt en engelsk kapten. Hemma i England summerade han sina iakttagelser och formulerade evolutionsteorin, om hur arterna på de olika öarna utvecklats olika beroende på olika förutsättningar.

Det dräller till exempel av olika sorters Darwinfinkar, allt från vampyrfinkarna som dricker iguanernas blod till de små grå som försöker sno turisternas müsli. Här hittar vi fregattfåglar som blåser upp sig till röda ballonger när de är kåta och blåfotade sulor som bara står och tittar på oss när vi vandrar förbi.

Det finns svarta Galapagosmåsar och tärnor, samt en särskilt sorts albatross som lugnt vankar runt sina bon när vi passerar på två meters håll.

I piratgrottan huserade först Patrick Watkins som slog sig ner där öns källa mynnade ut efter att ha blivit lämnad av en båt. Han ägnade sig åt att byta frukt mot rom från gästande valfångare. När han tröttnade på ön beslagtog han ett valfångsfartyg med fyra mans besättning och styrde mot fastlandet. Men när han kom fram till Equador var han bara ensam kvar ombord och man misstänkte att han ätit upp besättningen.

Sen kom en tysk baronessa med två älskare och slog sig ner. De var dock inte snälla mot varandra eller personalen på hotellet de började bygga och en dag hittades förste älskaren död. De hade också en konkurrent från Tyskland som också ville driva hotell. Så en annan dag hittades även andre älskaren och baronessan döda. Och konkurrentens ättlingar har fortfarande strandhotell på Florentina.

Utanför hotellet saknar en amerikan plötsligt sin dotter och hennes man, som blev kvar borta vid sköldpaddsviken. Han skäller på guiden för att inte ha koll, går och hämtar dem och skäller sen ännu mer på guiden som låter kritiken rinna av som en gås. På väg hem i speedbåten struntar han i oss och lägger sig att sova i förpiken. Vi förstår att det finns guider och guider.

Tillbaka i Santa Cruz besöker vi Darwincentret där man odlar upp nya jättesköldpaddor för utplantering på de olika öarna. Här finns ett mausoleum där vi släpps in i ett tempererat rum för att titta på Solitary George, den sista av Pinta-öns herrar som man förgäves försökte para med lämpliga damer innan han dog, typ 178 år gammal.

Nu finns det runt 2 000 sköldisar på öarna. Innan tror man det var omkring 200 000, så det måste verkligen ha kryllat av dem när piraterna dök upp och började göra soppa av dem.

Andra problem som parken jobbar med är de invasiva arterna. På Galapagos finns prästkragar stora som träd. Men när människorna släpade med sig nya frukter och bär, som tex björnbär spred dessa sig och kvävde galapagosvegetationen. Getterna käkade upp sköldpaddornas gräs. Katter ger sig på fåglar och iguaner. Nationalparken har numera beväpnade rangers som jagar intränglingarna och försöker rota ut dem.

Vi vill ju som tidigare nämnts ta oss upp till norra Isabela för att se de ovanliga pingviner och fåglar som håller till där. Vi går runt bland mäklarna på huvudgatan i Santa Cruz och frågar och förhandlar om sista minutenpris. Det visar sig bara finnas en båt som ska dit vi vill, inom en tidsram som passar Ainas returbiljett. Det är en ombyggd segelkatamaran som heter Solitary Jorge, eller Bobu.

Vi betalar 950 dollar var och efter lunch får vi skjuts upp till sundet vid flygplatsen där hon ligger och väntar vid en boj. Den ser ut lite som en skokartong. Masten ser stympad ut underifrån. De står mycket riktigt på golvet mellan kök och styrhytt på andra våningen. Tredje våningen är påbyggd efteråt, och segla kommer den här båten aldrig att göra mer. Även om storseglet sitter symboliskt kvar på den uppflyttade bommen.

Aina kommer tillbaka från sin hytt och säger att karln som redan bodde där tittade konstigt på henne när hon kom. Så hon och Anders får byta hytt. Vår hytt är liksom inte riktigt färdig. Inga hyllor i alkoven som i de andra hytterna. Nymålat och fint men inga krokar, dörren till toaletten går inte att låsa och runt toans avloppsrör är det öppet ner till det dieselstinkande motorrummet.

Nu är det inte så farligt, för den babordsmotorn går över huvud taget inte. Vi får reda på av de andra passagerarna att båten varit på varv och att de inte hunnit få klart alla papper med myndigheterna och parken. De hade köpt en åttadagarskryssning, vi en femdagars. Till kvällen ska ägaren Julian komma och betala tillbaka för tre dagar, sen ska vi segla i morgon.

I dag tar vi en kvällstur med en speedboat till första snorkelviken på programmet, berättar Miguel, vår guide på kryssningen.

- Jag kommer att hålla breefing varje kväll efter middagen och det är bäst ni lyssnar för jag kommer bara att säga varje sak en gång, förmanar han.
Någon mer breefing blir det inte efter första dagen, men allt han säger säger han två gånger.

På kvällsbreefingen efter middagen förklarar han att det fattas en del till babordsmotorn. Så vi kommer inte att kunna segla i morgon heller. En mekaniker far som en skottspole upp och ner till maskinrummet och svettas ymnigt. I morgon ska vi se fregattfåglar och blåfotade sulor från North Seymor strax intill, som vi åker till med speedboat.

Julian kommer på besök och betalar tillbaka pengar till de som betalt för åtta dagar men nu bara ska få fem. Vi får skriva på ett papper där vi godkänner att vi tar dessa mål nu istället för efter Isabela, som ju är huvudmålet.

Till eftermiddagen byter vi om till våtdräkter och tar de två gummijollarna bort till klippstranden längre bort i sundet. Det blir en fin snorkling med en hel del fisk och en avslutning i en grund sandvik där tre fyra revhajar gömt sig för dagens vila tillsammans med några stingrockor.

Jag är ovan snorklare. Har inte snorklat sen tonåren, och då inte värst mycket heller. Missade snorklingen i Grenadinerna för att jag inte hade simfötter. Nu har jag skaffat det, men nån vidare teknik har jag inte. Och inte tycker jag det är så fantastiskt att se lite fiskar mellan stenarna. Så just när vi kommer fram till viken tröttnar jag och klättrar upp i gummibåten. Fast när jag får höra att det finns hajar hoppar jag i igen och får i alla fall syn på en haj i det grunda vattnet. Det är små ofarliga hajar här. Säger de.

Nästa morgon åker vi speedboat ut till udden där fregattfåglarna och de blåfotade boobiesarna häckar.

Stigen leder rakt in bland fåglarna, som inte tar notis om att vi kommer spatserande nån meter ifrån. Den blåfotades ungar sitter som kramdjur i de taggiga buskarna. De rör sig inte från boet under första halvåret och blir matade av föräldrarna. Den blå färgen kommer av fiskarna de äter. Ju mer en blåfoting äter, desto blåare blir fötterna. Alltså har färgen på fötterna blivit något som fåglarna går efter när de väljer partner, ju blåare desto starkare. Fast på några öar käkar sulorna räkor. Där är de rödfotade.

- Fregattfåglarnas fjädrar har inte en skyddande olja som andra sjöfåglar, förklarar Miguel. De klarar inte att gå ner på vattnet. För att få föda attackerar de i stället sulorna när de fångat fisk som de svalt för att ta med hem till boet. De trakasserar sulan så att den spyr upp sin fisk och fregattfågeln kan lägga beslag på den. De är luftens pirater.

En väldig hanne sitter bara någon meter från stigen och blåser upp sig och spelar för att locka till sig honor. Han blir som en stor röd ballong.

Efter lunch blir det utflykt upp till sköldpaddsfarmen på Santa Cruz, där Miguel förklarar att piraterna, valfångarna och alla provianterande sjöfarare bara tog tjejsköldpaddor, för hannarna var så tunga att de inte gick att bära. Så numera kläcker man bara honor i Darwincentret nere i huvudhamnen Ayora.

- Sköldpaddor har inte X och Y-kromosomer. Beroende på hur varmt äggen ligger utvecklas olika kön, förklarar han. Ligger de i 27 grader blir det hannar, i 29 grader blir det honor.

Vi tar dingen ut till båten från bryggan där flygplatsfärjan går. En hamnpolis håller koll när vi får våra flytvästar och åker bort till Bobu. Men halvvägs dit möter vi den andra dingen och får order att ta av oss flytvästarna, så att de andra kan använda dem. Vi skrattar åt att de inte har flytvästar till alla, men skrattet fastnar lite i halsen. Det är inte för oss flytvästarna är där, det är för hamnpolisen.

Nu har de fått igång den andra motorn och bara vi får vårt kryssningstillstånd i morgon ska vi segla mot målet Isabela. Fast först en taxibåtstur till en snorklingsvik med sjölejon på flygplatsön Baltra, så att vi inte är ivägen när myndigheterna kommer och inspekterar.

När vi kommer tillbaka är båten extra tillfixad, med plastfönster för matsalen så vi ska slippa regn och blåst till middan om vädret är sånt. Och det blir det på turen som startar nu.

Först går det riktigt bra. Vi tutar ut ur sundet mot Isabela, runt 80 distans bort. Vi ska gå hela dan och natten för att komma dit. Visserligen tycker jag att det ryker lite svart från den gamla styrbordsmotorn, men jag är väl lite gnällig. Anders tycker den ser ok ut.

Efter några timmar tilltar vinden och farten minskar. Den nya, fixade babordsmotorn vill inte. Mekanikern dyker ner i luckan i aktern på babordsskrovet. Vågorna växer och snart stampar vi i två knops fart. Inredningen flyger runt på tredje våningen på den här skokartongen. Besättningen får binda fast kylskåpet så att det inte ska fara iväg som kaffemaskinen gjorde.

När babordsmotorn stannade gick strömmen ombord. Mekanikern häver sig upp på taket ovanför tredje våningen och startar en bensindriven generator som är fastbunden vid masten. I bommen hänger en jättelik plastflaska med en slang till generatorn.

Efter en halvtimmas sjögång, får nån plötsligt syn på hur den stora bensintanken far i sjön. Samtidigt går strömmen igen. Några besättningsmän kastar sig i gummibåten och lyckas bärga bensinen i den höga sjön. Nu stinker det dessutom bensin i matsalen där vi sitter och håller i oss bäst vi kan.

När det börjar skymma har vi hunnit ungefär en fjärdedel av vägen till Isabela. Kapten försöker vända in mot Isla San Salvador som ligger om styrbord. Men vind och vågor tar tag i båten och blåser runt den. Med vågorna tvärs kastas vi fram och tillbaka och besättningen håller sig desperata fast med jagad blick.

När vi kommer in i lä och kastar ankar blir det diskussion med kapten i matsalen. Han vill laga motorn, ägaren ska komma med en reservdel ikväll, och sen kan vi gå till några vikar i morgon runt den här ön. Att gå till Isabella vägrar han av ”säkerhetsskäl”.

Nu närmar det sig myteri. Vi har köpt en resa till Isabella, inte till San Salvador. Under kvällen går diskussionerna höga. En taxibåt kommer med reservdelar, men ingen Julian. Vi kräver att vi ska åka tillbaka, men kapten vägrar först. Till slut går han dock med på att i morgon ska vi segla ut en bit så vi får mobilmottagning, så kan han få order från Julian vad han ska göra. Vi tar i hand på det och går och lägger oss.

Reservdelen verkar i alla fall passa och nu går båda motorerna igen.

Men nästa morgon börjar Miguel beskriva vilka fantastiska vikar det finns San Salvador, en kille sticker ut före frukost och snorklar bland de stora hajarna i viken och ett annat par vill fortsätta för att åtminstone få ut nånting av den här turen. Vi andra vill tillbaka och få igen våra pengar.

Kapten kastar loss och vi går ut mot öppet vatten. Strax innan mobilmottagningen kommer slutar den gamla svartrykande styrbordsmotorn fungera. Vi driver för vinden och kapten och guide går under jorden, eller under däck. Madhava från Australien ringer 911 och förklarar att vi är i nöd och att kaptenen struntar i oss.

Så småningom kommer skepparn fram, påstår att det bara är ett oljefilter som är trasigt och att ett nytt är på väg. Anders och jag tror att det snarare är topplocket som gått. Så småningom får vi dock veta att en speedboat är på väg för att evakuera oss och köra hem oss till Santa Cruz. Kustbevakningen har uppenbarligen hört av sig och undrat vad kapten håller på med.

Jag och några till tar på oss flytvästar för att hoppa från Bobu till gummibåt till speedbåt i den höga sjön. Men besättningen bryr sig inte och struntar i vad folk har på sig eller inte.

Efter ett par timmar landar vi i Port Ayora och tågar tillsammans upp till hamnpolisen som väntar oss. Madhava har även ringt en kompis i stan som förberett polisen. Madhava och två till går tillsammans med Julian och Miguel in på kontoret. Efter någon timme kommer de ut och polischefen ber om ursäkt och förklarar att de ser mycket allvarligt på det som hänt. Julian har 24 timmar på sig att betala tillbaka alla pengar, plus 200 dollar var i skadestånd.

Det dröjer en dag till innan vi fått alla pengar, eftersom Julian inte kan ta ut så mycket på ett dygn som krävs. Han måste gå runt och hämta pengar i bankomaterna, skickar även vänner och familjemedlemmar, förstår vi. Men till slut får vi tillbaka allt och ses på fiskrestauranggatan för en avskedsmåltid. Det känns som vi har fått vänner för livet och vi fortsätter att hålla kontakten via Whatsapp-chatten.

- Hiking and snorkeling, hiking and snorkeling, härmar Madhavas flickvän Emma guiden Miguel, och hela bordet skrattar befriat åt mardrömmen som är över.

- Du som snackar så bra borde börja på tv, säger jag.

- Du är så snäll, svarar hon. Du påminner om min pappa.

Jaha. Jag som kände mig så ungdomlig i det här gänget. Som 20. Eller i alla fall 30-40-50. Nu känner jag mig som gubbe igen.

Nästa dag går vi runt med våra återfådda pengar för att hitta en kryssning till norra Isabella.

Mäklarna försöker verkligen, ringer runt till redarna, men det finns ingen inom vår tidsram. Men hos ”ordentliga tanten”, ett kvarter bakom huvudgatan får vi napp på en kryssning som går till de södra öarna i fem dagar. 1 150 dollar, precis vad vi fick tillbaka från Julian. Den har kostat 1 700 ser Anders på Internet. Vi slår till.

Vi tar en speedboat tillbaks till San Cristobal där katamaranen Seaman ligger. En riktig katamaran. Typ som Kosterbåtarna. Besättningen delar ut flytvästar när vi äntrar gummibåten, rummen är fantastiska. Detta är en lyxkryssning. Aina som vet hur det ska vara gråter.

Vår nya guide Camilo tar oss entusiastiskt upp till berget på San Cristobal, där jättesköldpaddorna lever vilt, men stressade av bergsgetterna vi ser hoppa i buskarna. Innan avfärd säger han att vi ska ta riktiga skor, inte flipflops. Men Anders som är van vandrare och har knallat miltals i Vietnam med flipflops tar det ändå. Utan problem på den steniga stigen.

Till kvällen ytterligare en vik med lite snorkling. Tillbaka på båten juice och snacks och så småningom en buffémiddag, innan vi hissar ankare och under natten förflyttar oss till Isla Espaniola.

På bordet i baren ligger lite böcker och jag hittar Carol Ann Bassetts "Galapagos at the crossroads". Hon berättar om bakgrunden och om kampen för att bevara och återupprätta djurlivet sen Equador skapade nationalparken 19xx. Det har inte varit någon rak väg från den tynande tillvaron med några tusen invånare till dagens 50 000.

Det har gått skövlingsvågor även efter pirater och valfångare. Sjögurkan tror japanerna år ett naturligt viagra och de utrotades nästan i slutet på 1900-talet. Sen kom hajfiskarna som skar av fenan på hajen och släppte ut den igen för att dö en plågsam död. Runt Galapagos hajrikavatten la de ut kilometervis av revar.

Den lokala klolösa hummern, lobstern, var nära utfiskning för ett antal år sedan, eftersom det lokala fisket gynnas av politikerna. När turismen ökar, ökar då förstås trycket från fisket.

Det var i den vevan Sea Shepherd började engagera sig för Galapagos. De bröt tidigt, 1977, med Greenpeace som de kom ifrån, för att ägna sig åt mer militant miljökamp. Deras fartyg utrustas med taggar som de rammar och prejar norska, japanska och isländska valfångare med. De berömmer sig själva med att de sänkt fem valfångsfartyg, dock utan några personskador. Jag tycker inte att deras metoder stämmer med begreppet gott sjömansskap. Vissa kallar det terrorism.

De patrullerar vattnen mellan öarna och rapporterar till kustbevakningen. Mer än en gång har de varit med om att en piratfiskare gripits av kustbevakningen efter deras insats, men efter ett telefonsamtal till överordnade i Equador har de släppts. Korruptionen är en mycket närvarande verklighet fortfarande i dagens sydamerika.

Numera är Sea Shepard officiella rådgivare åt nationalparken och sponsrade av bl a Svenska Postkodslotteriet. Men rammar valfångare gör de fortfarande.

Carol Ann Bassett befarar att ekoturismen kommer att växa ytterligare och hotell dominera de tre procent av öarna som inte är nationalpark. Och det byggs för fulla muggar, både utanför och inne i centralorten Port Ayora. Så det är väl bara att hoppas att någon vågar sätta stopp för de ekonomiska krafter som skulle kunna förvandla detta det sista paradiset till Stilla Havets Kanarieöar.

Camilio menar att det hänt mycket på de tio år som gått sedan boken skrevs. Riktigt vad preciserar han dock inte. Själv tänker han gå vidare efter 17 år som parkguide till att bli miljörättsjurist.

På eftermiddagen är det hiking and snorkeling i en annan vik. Anders och Aina står över promenaden och jag står över snorklingen. De kommer tillbaka och bubblar av entusiasm. De har summit med sjölejon som simmade runt dem, lekte och nafsade i simfötterna.

Så nästa dag på Florentina är jag på. Vi snorklar direkt från gummibåtarna i strömmen utmed klipporna. Här är det massor med fisk och sjölejon som gör oss sällskap. Men jag tappar andan och får gå upp i dingarna ett par gånger. Det här måste jag nog öva mer på.

Vi avslutar i Post Office Bay där valfångarna en gång i tiden la sina brev så att passerande skepp skulle kunna ta med dem hem. I dag lägger turisterna sina vykort där, och hittar man något som ska till ens hemtrakter levererar man dem personligen. Inga svenska kort där idag, men Anders och Aina lägger dit.

Sista dan är maten sådär, carbonara, och jag blir magsjuk, samt Aina och ett tyskt par på flyget hem. Anders får åka ensam till Isabela och snorkla efter hajar och mantor i Los Toneles. Jag vilar i nya hängmattan och pysslar lite med båten innan den stora överfarten. Längsta hittills, 3000 sjömil till Franska Polynesien. Faktiskt längst jämfört med kommande överfarter också.

Niklas Krantz