Fast i tonfisknäten

https://youtu.be/_JgwL0ohvXA

En tredjedel av all tonfisk fångas vid konstgjorda öar, sk FAD, i Indiska Oceanen. Men som de här smygfilmade bilderna visar så är det inte bara tonfiskar som fastnar i näten. De innehåller också stora mängder bifångster av hajar och sköldpaddor. I England har Greenpeace startat namninsamlingar mot de affärskedjor som köper in FAD-fångad tonfisk. Kanske också snart vid en affär nära dig?

Greenpeace kräver ett stopp för fisket efter tonfisk med fiskgyttrare - på engelska FAD - anordningar som lockar till sig stora mängder fisk i öppet hav. Redskapen lockar även till sig sköldpaddor, hajar och andra arter som fångas och dödas som bifångst för att sedan dumpas i havet till ingen nytta.

Både gulfenad och storögd tonfisk är på väg att möta samma öde som den blåfenade tonfisken, trots forskarnas varningar för vad ett fåtal intressenters jakt på kortsiktig vinst innebär. Förutom flottorna av stora fiskefartyg som tar upp mer tonfisk än vad bestånden klarar av används fiskgyttrare, på engelska FADs, Fish Aggregation Devices: flottar och andra flytetyg som ligger mitt ute i havet och lockar till sig all fisk som befinner sig i området (det är deras instinkt).

Fiskgyttrarna samlar ihop den sista tonfisken tillsammans med nästan allt annat marint liv och förvärrar den kris som överfisket leder till. Till det yttre ser de harmlösa ut - bitar av trä, nät eller metall – men när de stora snörpvaderna (ett slags gigantiska nät som dras ihop runt fiskgyttrarna för att fånga fisken) varit där finns inte mycket kvar i havet.

Med tonfisken kommer bifångst, ofta utrotningshotade havsköldpaddor och hajar. Det beräknas att mer än 1,7 miljoner ton tonfisk fångas med hjälp av fiskgyttrare varje år, vilket betyder 170 000 ton bifångst. Ung tonfisk som inte ännu hunnit föröka sig fångas också, vilket lämnar bestånden utan möjlighet att återhämta sig.

Vid mötet i Doha i Qatar i mars utdelade CITES (FN:s organ för handel med utrotningshotade arter) ett troligen dödligt slag mot den blåfenade tonfisken i Atlanten, en fisk vars kött är mycket eftertraktat som sushi av konsumenter och restauranger över hela världen. Forskare och fiskeexperter har varnat i flera år för att den blåfenade tonfisken hotas av utrotning. Regeringarnas misslyckande när man inte röstade för att rädda tonfisken pekar på ett större problem: att vår fiskeförvaltning sviker haven, marint liv och oss själva. Om jakten på blåfenad tonfisk fortsätter som i dag kommer den att bli en av de första fiskarterna som vi har fiskat och ätit till utrotning.

CITES-mötet kapades av Japan och landets kraftfulla fiskerilobby som effektivt satte krokben för det internationella handelsförbud som föreslagits för blåfenad tonfisk. Det kan tyckas vara en isolerad tragisk händelse i det större skeendet i våra hav, men även andra tonfiskarter är redan idag under stor press. Destruktiva fiskemetoder och regeringar som pumpar in subventioner i den storskaliga fiskeindustrin fiskar snabbt ned även andra tonfiskarter så att de snart är allvarligt hotade om inget görs.

Enligt Naturskyddsföreningen är nästanalla bestånd av tonfisk eller tonfisklika släktingar som svärdfisk och marlin överfiskade. Många av dem, som blåfenad tonfisk, är akut hotade. Även arterna gulfenad och storögd tonfisk fiskas idag ohållbart. Den enda tonfisk som fiskas under hållbara förhållanden i atlanten är arten albacore. Tonfisk på burk kan komma från ett uthålligt fiske på tonfiskarten albacore samt skipjack, men arten är sällan given på burken.

Det förekommer mycket bifångst vid tonfiskfiske bland annat delfiner och sköldpaddor. Att burkar märks med delfinsäkert fiske” och liknande säger enbart att man inte har bifångst av just delfiner, fisket kan ändå vara ohållbart för bestånden och ha hög bifångst av andra arter. Den tonfisk på burk som säljs i Sverige kommer nästan
uteslutande ifrån Thailand som står för ungefär 30 procent av världsproduktionen. Den tonfisk som inte tas tillvara på konservfabrikerna blir ofta till kattmat.