Nu har Atlantbesättningen anlänt. Mia Raunegger från Göteborg har trotsat UD för att segla över pölen.

Karibien blev den här gången inte någon snorkling eller vandringar till vattenfall. Karantän i Grenada för att få köpa gummibåt av Micke, sen direktsegling hit till marinan i Sint Maarten för att starta Viking Return From Paradise. Som inte blir så många, men desto trevligare.

För er som redan är i Västindien och tänker segla hem i vår, har vi eskadern Original Viking Rally, Return home from Paradise, som lämnar Sint Maarten (EU) vid fördelaktiga väder prognoser vid 15 april eller senare! Vägen går över Horta, Azorerna och sedan vidare mot Europa/Sverige/Medelhavet.

Det är främst ett socialt evenemang som jag, Niklas Krantz, båtjournalist och nybliven jordenruntseglare är eskadervärd för! Det kommer också bli tracking, varningar för extremväder (både stiltje och kuling) och stöttning av en grupp med olika färdigheter och kunskaper.

Redan 1 april börjar uppsamlingseskader på Carriacou (Grenada) för de som befinner sig där, sedan rör man sig norrut och det går fint att ansluta!

Med en fruktansvärd hastighet av 9 knop stävar Hafsorkestern mot Grenada, där jag kommer att korsa mitt eget spår och därmed bli en äkta jordenruntseglare.

I den mörka natten, med flera knops medvind och torktumlarvågor ligger jag svettig och naken i läkojen i salongen, drömmer konstiga drömmar en timma i taget och kommer plötsligt på den livets mening jag har jagat på min färd runt jorden.

Varje båtklubb värd namnet har minst en ”klurgubbe!”
En ”klurgubbe” är en sån där som kan allt möjligt, löser problem och kan tänka utanför boxen.
Klurgubben kliar sig i huvudet, pekar med tumstocken och säger ”Hmmmm… jaaaa…. Man skulle kunna svetsa en sån där på den där, bulta en liten ögla där för linan och tillverka en helt ny ram! Det är inte så svårt!”
Klurgubbe är mer en titel än ett epitet och har varken med kön eller ålder att göra. Segelsällskapet har sin Diesel-Ester som klurgubbe. En galant tjej runt trettio som till vardags är fordonselektriker på den lokala Scaniaverkstaden. Hon kan allt-Fixar allt!
Oavsett kön eller ålder så är dom ovärderliga och ser bara lösningar, inga problem.

Webbvikens båtsällskap är inget undantag. Problemet är bara att Webbvikens båtsällskap har två klurgubbar vilket inte alltid är en fördel.

Nu har jag kört längsta benet jorden runt solo, över 3000 sjömil.

Det tog en vecka att laga elmotorn till watermakern medan jag låg vid bojen på St Helena. Till slut bad jag dem skicka tillbaks motorn utan att laga den. Då var den plötsligt klar.

Jag har beställt 40 liter diesel, för att kompensera för en trasig vindgenerator. Men jag får inte gå iland till den höga trappan upp på berget. Såfort jag fått tanka och lagat watermakern ska vi bort från St Helena Hafsorkestern och jag, utan att passera gå. Med dåligt och extremt dyrt internet blir det bara en bild i det härinlägget.

Lite deja vu. Nu sprider sig viruset igen och nu stänger de hamnarna jag ska till igen. Just nu St Helena i mitten av Sydatlanten. Det blir ett ben på 4500 nm istället för 1600. Och gasten Pelle har flugit hem för att ta hand om covidsjuka nära. Ny gast, Lars, fick lunginflammatioin innan han hann borda flyget.

Jag ligger i Kapstaden, redo att kasta tamparna för halvannan månad ensam på havet. Men vädret ser bra ut. Senaste seglingarna här runt Goda Hopp hör nog till de tuffaste jag gjort.

I höstas  uppstod en möjlighet som jag länge velat göra – att testsegla en VO 65. När VO 65 Childhood 1, ex Brunel, besökte Stockholm fick jag  kontakt med Pelle Norberg, seglare, promotor och projektledare. Kunde jag segla med en dag, känna på båten och samtidigt få kläm på Childhoodprojektet ? Hans svar kom direkt – absolut!

Vi flyger gennakern i lätta vindar mot Richards Bay i Sydafrika. En vecka med ganska mycket vind, en frontpassage, några torktumlardagar och nu ett lätt gungande mot den nya kontinenten några dagar längre fram. Sista natten blir det sydlig kuling, gungigt, men inga monstervågor.

Många bokade på och av hemma i Coronasverige, men till slut bestämde sig Pelle Hansson, erfaren Bavaria- och charterskeppare att följa med ända upp till Västindien.