Det berusade båtfolket

gabrielsson Jag tycker vin är gott, en liten snaps till sillen kan sitta finfint och understundom tager jag mig en gin och tonic, det är inget jag sticker under stolen med, men vad är det som skett? Plötsligt går debatten het över det till synes magiska talet 0,2. Mest högröstade är de som som hävdar att siffran så till den grad inskränker deras fri och rättigheter att de startar en hemsida, skriver hätska inlägg på forum och samlar in pengar för en kampanj som ska att riva upp lagen. Vad är då problemet?

Jag har lyssnat på de argument ”nej-sidan” använder och däribland hört följande:

”Skärgårdskrögarna förlorar stora pengar och många måste slå igen” sades av en representant för lobbygruppen ”Båtfolket”. Vänta, är inte det nästan exakt samma argument som användes då vi skulle införa rökfria krogar i Sverige? Är rökare de enda som går på krogen?, tänkte jag i mitt stilla sinne och säkert många med mig. Rökarna utgjorde kanske en 20-25% av befolkningen, men stod för i princip hela utelivet? Nä, så var det inte, nu har snart hela Europa rökfria krogar och ingen klagar.

Kan de då vara sant att båtförare är en så viktig grupp för våra skärgårdskrogar att utan deras konsumtion hela branschen äventyras? Är det så är det riktigt illa ställt. Låt säga att de flesta inte åker ut ensamma i skärgården för att gå på lokal, låt säga att de ofta är ett sällskap på både 3 eller 4 personer som kommer gemensamt, men säg inte till mig att det är båtföraren som konsumerar så mycket alkohol att krogen går i kk om han eller hon (hen om ni så önskar) inte får dricka lika mycket som resten av sällskapet och gästerna. Argumentet, om det är sant visar att lagen fyller en mycket viktig funktion. Kanske hänger motståndarsidan upp sig på formuleringen ”Både den som framför fartyget och personer ombord, med uppgifter som har stor betydelse för fartygets säkra framförande”. Klarar inte föraren av båten av att framföra den själv på ett säkert sätt så tycker jag att det är läge att stanna hemma.

”Engelska flottan serverade alle mans rom varje dag” framhöll en krönikör, men fortsatte med att seden togs bort på 70-talet. Drog krönikören ingen egen slutsats av det? Ett sådant argument är så korkat att jag knappt orkar bemöta det, men jag kan i sammanhanget nämna att man en gång i tiden offrade till havsgudarna genom att skära halsen av ett lamm och låta blodet rinna över bogen och den ”traditionen” är också avskaffad. Det är jag tacksam för. Krönikören påstod också att när man rundade en udde eller ö, jag minns inte vilket, enligt någon annan obskyr ritual nästan var skyldig att ta en sup. Med det som inlägg i en debatt undrar jag om inte krönikören passerat den holmen lite för många gånger? Alkohol har ju tyvärr en avtrubbande effekt på förståndet i för stora mängder.

På ett populärt forum på internet samlar diskussionsämnet ”Sista roliga helgen” stora skaror av båtmänniskor som tydligen inte längre kan njuta av livet på sjön utan alkohol i blodet. Tycker uppriktigt synd om dem, men de kanske borde ta sig en allvarlig funderare på dels sina motiv för att ge sig ut i båten och dels över sitt uppenbara alkoholberoende och vilka konsekvenser det kommer få i framtiden. ”Man kan ha roligt utan sprit, men det är dumt att chansa” är tydligen en sanning utan modifikation för somliga.

Vad säger då några som verkligen borde vara sakkunniga? På Mässan ”Allt för sjön” pratade jag med sjöpolisen, en yngre och en äldre polis och deras åsikter gick delvis isär. Den yngre av dem tyckte den nya lagen var bra. Som exempel på det berättade han om Sandhamn där det blivit mycket lugnare sedan lagen infördes då väldigt få ger sig ut med båten när restaurangen stänger. Tidigare år var det många tillbud vid 3-4 på morgonen, men nu låg folk kvar vid bryggan och åkte iväg i god ordning dagen därpå i fullt dagsljus och i betydligt bättre form än i gryning eller nattmörker.

Hans äldre kollega var mer kritisk och tyckte absolut med viss rätt att en högre gräns (0,5) hade varit mer rimlig och det var också det som polisen som remissinstans förordade.

Statistiken då, undrar säkert många. Statistiken borde väl om det är farligt att köra båt med alkohol i kroppen visa att olyckorna ökar och beror på dryckenskap? Tyvärr är det inte så enkelt, statistikens dilemma är ”mörkertal” förutom att man med ”rätt” metod kan bevisa vad som helst rent statistisk. Ett statistiskt underlag baseras ju endast på kända fakta och när det gäller just olyckor och olyckstillbud rapporteras en bråkdel, vanligtvis vid svår personskada eller större försäkringsärenden och jag tvivlar på att någon anger som skäl till att de rände upp på land eller körde i full fart in i bryggan, alkoholens inverkan. Hur många tror ni går på grund, trillar i sjön, stukar en fot eller slår skallen i utan att rapportera det vidare? Jag har sett klart berusade lämna hamnen, glömt dra upp ankaret och lämnat oss andra att reda ut härvan med hoptrasslade linor och kättingar, men det blir inte heller infört i Statistisk årsbok. Mörkertalet är stort, väldigt stort.

Så vad tycker jag? Jag är för en lagstiftning det kanske märks, visst kan jag köpa argumentet polisen förordade om den högre promillegränsen då trafiken på sjön skiljer sig från våra vägar, lagar är givetvis till för att följas och den som bryter mot lagen riskerar påföljd i form av böter eller fängelse, men lagar signalerar också något mer, att något är olämpligt och farligt för såväl enskilda som omgivning och kan i den bästa av världar mana till eftertanke och besinning.

Så vad handlar det om egentligen? Hur stort är ”problemet” med ”lagen om 0,2”. Motståndarna har inte gett mig ett enda vettigt argument för att riva upp den eller presenterat ett trovärdigt alternativ. Det finns goda skäl att se över lagen och omformulera vissa delar precis som man gör med de flesta lagar, men allt jag hör från lobbygrupper och foruminlägg är NEJ, NEJ, NEJ! Vi ska inte ha någon lag som förbjuder oss att framföra båt på pickalurven, det är allas rätt att köra båt berusad och jag är lika säker som vore jag nykter. Precis samma argument som jag hört i arbetet med missbrukare när det gäller att köra bil, tåg, bussar och lastbilar. ”Bara för att jag dricker några öl får jag inte köra bil, det är ju löjligt”.

Talar båtfolket verkligen för oss alla? Nej knappast, på forum dyker det upp kritiska röster, personer som vill nyansera eller uttrycka en annan åsikt än ”nej-sidans” och det skylls genast för att vara trista nykterister eller vilseleda och kanske svagsinta individer. Inga riktiga båtfolk, för riktiga båtfolk kräver rätten att framföra sin båt i mer eller mindre berusat tillstånd.

Fast jag tycker ändå att jag tillhör båtfolket, det båtfolket som kan vänta tills båten ligger tryggt förtöjd innan jag häller upp ett glas kallt rosé. Varför ska jag sedan ge mig av för? Här ligger jag gott för natten.

Cristofer Ahlandsberg

0,2 procent gripet ur luften

Båtfolkets Jim Huzell blev så upprörd att hans svar inte rymdes i kommentarsfältet nedan. Han mailade det och självklart vill vi inte korta något i hans svar. Debatten är fri:

Jag tillhör en av initiativtagarna till Aktionsgruppen Båtfolket. Vi anser bestämt att lagar skall stiftas på saklig grund och inte på tyckande eller moral. Den nya 0.2 lagen behövdes inte och de exempel på missbruk artikelförfattaren drar upp omfattades redan av den gamla lagen. Retoriken är arketypiskt Svensk och inleds med att i nära ursäktande ton beskriva att visst tycker jag om att dricka vin, snaps och öl. Trevligt. Och inte behöver du inte be om ursäkt för det J

Det ”magiska” med just 0.2 är att är gripit det ur luften - likt en magiker. Lagstiftarna vill likställa med biltrafik något varken sakkunniga, remissinstanser eller de flesta som idkar sjöliv inte håller med om. Det är mer som skiljer vägtrafik och båtliv än som förenar. Faktum är att sakkunniga, experter på sjörätt, polis, hov och kammarrätt, kriminologer, båtklubbar, bransch etc i 30 års tid sakligt argumenterat emot och avfärdat alla regelbundna förslag till ”nolltolerans” (eller motsvarande) som dykt upp i riksdagen. Denna gång tyckte våra folkvalda – där många öppet erkänner att de inte kan något om båtliv – att de visste bättre än experterna. Lösningen var att vägtrafik och båtliv skulle likställas. En kompromiss mellan partigrupperingar där många riksdagsmän röstade emot sin övertygelse under partipiskan.

Jag har inte för avsikt att ge mig in i debatten angående biltrafik men det är faktiskt intressant att konstatera att man har inte kunnat mäta någon effekt av 1990 års sänkning från 0.5 promille tiill 0.2 för bil. I Storbritannien har man 0.8 promille och samma låga olycksnivå för vägtrafik som i sverige.

När det gäller sjökrogar och rökning haltar jämförelsen helt men jag uppmanar artikelförfattaren att istället rikta sakfrågan till skärgårdsorganisationerna och de krogar som stängde extra tidigt denna säsong – några för gott. Vi har rapporter från många oberoende källor att det numera är ”dött” i skärgården efter 18:30 på kvällarna. Om några tycker det är bra får stå för dem.

I brist på sakliga argument från lagens tillskyndare dras det nästan alltid upp att vi - som på goda grunder anser lagen är felaktig - förordar att vi skall få segla runt med våra båtar ”fulla”. Artikelförfattaren t.o.m drar liknelser med missbrukare. Detta är torftig retorik avsedd att försöka misskreditera. Vi inom Båtfolket är faktaorienterade och inte heller ”hätska” . Men detta är en fråga som berör så visst det finns massor av just hätskhet, indignation och ren ilska bland båtfolket i gemen. Det är sådan ilska så detta kan komma att ändra resultatet i nästa riksdagsval!

Vi inom Båtfolket har ägnat hundratals mantimmar åt att finna och rannsaka alla tillgängliga relevanta fakta, erkänd internationell forskning, statistik och 400 sjöfylleridomar. Sammanfattningar, konklusioner och källor är publicerade i en 32 sidig vitbok där vi leder i bevis att denna 0.2 lag inte behövs. (www.båtfolket.se). Vi håller givetvis med om att det skall finnas lagar men de skall inte ”signalera” något alls utan vara relevanta och möjliga för Polis och tillsyningsmyndigheter att bevaka.

Aktionsgruppen Båtfolket håller på att arbeta fram konkreta faktabaserade förslag. De är inte färdiga ännu och skulle ta för mycket plats här. Men likt SBU – Svenska Båtunionen som organiserar större delen av båtklubbarna i Sverige – anser vi att en anpassning till våra Nordiska grannländer och övriga sjönationer är på sin plats. Denna inställning delas av båtbranschen.

Så det som driver oss i aktionsgruppen Båtfolket är det faktum att i ett demokratiskt land är det minsta man kan begära att lagar byggs på fakta och inte tyckande. Den alldeles överväldigande delen av oss medborgare som är kapabla att ta ansvar skall inte behöva rätta in oss efter de som struntar i lagar och hänsyn till andra. Vi båtägare som i alla år skött oss väl skall därför inte behöva bli kriminaliserade av en irrelevant och osaklig ”signallag”.