Curres blogg:

Ljuvlig racing med 12:an Anita i ÅFOR

På förhand anade jag en speciell seglingsupplevelse när jag mönstrade på 12:an Anita för ÅFOR 2016. Men förväntningarna överträffades – inte resultatmässigt, men väl på prestanda och på seglingskänsla. Aldrig förr har jag varit med om att kunna pointa högre och aldrig har jag kunnat gå om i lovart från ett vanligtvis hopplöst läge akterom konkurrenter. Men med Anita gick det galant att höjda när det motade mellan Korsöhalsen och Almagrundet.

Visst, Anita är en 12:a, nära 70 fot lång med den potential som storleken ger. Men seglen är inte senaste snitt och fallen har inga vinschar. En halända med ögla till hajtänder på masten är vad som finns för att sätta genuan eller spinnakern.

Två man vid masten krävdes, som drog hand för hand, så det tog en stund att få upp ett segel. Likväl kändes maneret sjömansmässigt och det var faktiskt ganska kul att hala och dra för kung och fosterland.

När jag tog chansen att segla, hade jag inte kollat ägandet, men fick snart veta av skepparen Bernard Frieling att Anita ägs av en förening i Hamburg, vars medlemmar disponerar henne periodvis varje år. En besättning seglade i år henne till Stockholm, Bernard körde ÅFOR och ett nytt gäng tog över henne efteråt. 90 dagar om året seglas båten, som är i bra skick och bjuder på nostalgi utan like.

En dags träning gavs runt Lidingö plus ÅFIR, som Bernard spontant nappade på när jag föreslog detta. Den seglingen körde jag min kära Folkbåt för att få använda den.
Starten på ÅFOR gick ganska bra, längst i lä med vind, bara lite sena. Vänster sida ut mot Fjäderholmarna fick jag gehör för och vidare ut mot Oxdjupet. Där tog det tid att sätta spinnakern och för fylla den höll vi babord, hamnade i lä och blev frånåkta av Ballad, Refanut, Beatrice Aurore m fl.

Resten av resan ut mot Sandhamn gick vi ibland för nära land och tappade ytterligare. Men tyskarna som redan var fascinerade av Stockholm och alla lummiga öar, fick chans att njuta av vyerna istället. Över Kanan kunde vi pressa höjd mot Bacchant, men när vi bytte till en mindre genua, en manöver som innebar att ta ner, haka av, haka på den nya och hissa, gled skärgårdens blankaste kryssare iväg.

Med mellangenuan kunde Anita dock komma ikapp och i skymningen vid Alma var vi förbi, vilket kändes som en liten seger. Och att ratta 30 ton båt var härligare än jag trott med fin balans och ett trevligt lagom tryck på rodret. Kryssfarrten låg runt nio knop och skenbara vindvinkeln på bara 30-32 grader.

Att hitta en bra styrställning gick efter en stund och att sitta i lä, se telltales och hålla farten, bara guida 30 tonnaren Anita, var högtidligt.

Skeppare Bernard var en bra bekantskap, en man utan prestige och angenämt avspänd. För denne forne Fastnet och Admirals Cup seglare var ÅFOR ett annorlunda sätt att använda Anita. Han samlade ihop några seglare hemifrån Hamburg för en trevlig seglarvecka. Efter ett par avhopp behövde han nya gastar, annonserade på KSSS hemsida, vilket jag och tre andra svenskar nappade på.

Med ålderns rätt fick jag rollen som en i afterguarden och kunde hjälpa till med navigeringen och med att trimma mesanseglet.

Efter en god middag med köttbullar och potatis och en hutt portvin när solen gick ner i den ljusa sommarnatten, hamnade vi efter några timmar lite väl nära Kopparstenarna. Även om kursen låg på 195 grader och ledde förbi lysbojen tog Bernard det säkra före det osäkra och beslutade att slå. I kanske en halvtimma seglade vi ifrån märket med kurs 280 grader, innan vi vände på nytt. Då kom västvridet prognosen talat om och resten av resan till bojen utanför Visby bjöd på slack i seglen, slör på slutet.

Samtidigt hade några av konkurrenterna gått närmre Gotland, fått en kortare väg, varpå skeppare Bernard ångrade slaget, tyckte att vi borde ha slackat och gått öster om Kopparstenarna.

Det är inte slut förrän vi gått i mål, muntrade jag upp honom med. och i sol och fin bris rundade vi vid Visby på morgonen utan att se en enda Almedalspolitiker på kajen.

Vinden vred nu något mot sydväst och gav oss slör, så upp med 260 kvadrat nylon, fullt tryck och 12 – 14 knop mot Almagrundet. Vilken propagandasegling!

Nu fick jag lära mig vad achterholen och kurbeln betyder. Hem i lovart och vinscha! Eftersom jag har mycket spinnakervana och övriga gastar mindre, fick jag visa hur man kan segla på krull i lovartsliket, ha avstånd mellan förstag och spinnakerbom och inte låta underliket hänga mot förstaget.

Men när vinden ökade till 16 – 18 knop 8-9 m/sek blev trycket på den väl använda spinnakern för stort och när Anita körde in i en våg slets hela lovartshornet loss. I villervallan som uppstod, missförstod den som styrde situationen, lovade upp i vindögat, fick stopp på båten, som började backa.

Att dejsa på ett race var förstås inte bra, men ingen höjde rösten och skeppare Bernard såg till att röran på fördäck reddes ut. Efter lite lirkande med rodret dikt, kunde vi falla av och komma igång igen. Som tröst halade Bernard fram en flaska portvin tog en hutt och lät den gå runt.

Resten av seglingen var rättfram, bara att styra på kurs, spåra avståndet till närmsta båtarna och notera att vi tog in, men sakta.

Mot kvällen ordnade Gustaf från Helsingborg en god pastamiddag med massor av grönt, vitlök och rödlök varpå trevnaden tilltog, trots språkproblem när inte alla kunde engelska.

Vid tiotiden på kvällen denna måndag kväll rundade vi Alma, men fick som ofta sker på målrakan, kryss in mot målet vid Skanskobb.

Som local tog jag på mig att guida Anita och tog oss nära skären för att få få slag. Jag hade tänkt navigera med Eniro på min Ipad, men fick ingen kontakt förrän vid Revenge och båtens plotter gav varken kurspil eller vektor på nästa bog. Således vågade jag inte slå lika sent som med Folkbåten.

Men allt gick bra och runt midnatt skar Anita mållinjen, fick signal och ombord gjorde vi high-fives för en lyckad segling – upplevelsemässigt.

Oro uppstod när motorn inte ville starta. men då kom mina gamla seglarkunskaper till pass. På bara genuan som fartreglage, kunde vi ta en boj och förtöja tills hamnvakten bogserade oss in i hamn.

Resultatet på årets Antikrunda blev inte bland de bästa, men trevnaden, att få chans att segla en 12:a uppvägde med råge. Det gjorde för övrigt regattamiddagen också – en mer uppsluppen fest med visor och tal får man bara vara med om när man seglar en klassisk båt.

Vinnare blev för tredje året i rad Ballad med Patrik Salén som skeppare. Igen hade besättningen skjortor med den kaxiga texten Follow Me.

God segling, vältänkta vägval och en skarp besättning med bland annat Cup- seglaren Lasse Linger på trim och Klabbe Nylöf på taktik med routing i bakhuvudet förklarar segern. Ingen slump eller tur alltså.

Men nästa år- då kanske Anita kommer med igen och kan ge de 16 andra klassikerna en match. Bernard tänker i alla fall försöka boka henne för ÅFOR 2017, för han och alla ombord uppskattade arrangemangen och de ljusa nätterna på Östersjön.

Min reflektion om Anita är konceptet att en klubb äger en flott klassiker som unga och äldre kan segla med på låter som en dröm för bitna. Tänk om en svensk klubb gjorde samma sak – köpte in en klassiker och låter medlemmarna segla.

Anita crew ÅFOR 2016

• Bernard Frieling, Skeppare
• Göran Blomberg, Stortrim
• Hans-Jürgen Färber, Navigator
• Gustav Magnander
• Stefan Hezcko
• Curt Gelin, Narrator
• Andreas Möller
• Frithjof Rendtel
• Jochen Handschuch
• Arend Agthe
• David Berg, Fordeck