Curres blogg:

Sällsam utpost i sydost

Att segla till Huvudskär i Stockholms skärgård var extraordinärt i somras. Men inte bara på grund av vädret, utan för att denna miniskärgård då blev Ålandsskärs naturreservat. Därmed stillade sig oron för att denna sällsamma utpost skulle privatiseras.

Min lust att segla till Huvudskär hade dock varit stark länge, särskilt om vårarna. Helst dagen efter islossningen och bli första segelbåt för året. Och för att se sjöfågeln sträcka, det skarpa ljuset och det klara vattnet. På egen köl, annat vore fusk.

Den seglatsen återstår, för det tar tid att få en Folkbåt i trä fin. Som substitut tog jag mig dit i juli efter SM i Nynäshamn. Det blev en sagoskön kryss i lätt, varm vind först till Ålö för lunch, sedan till Utö för natten och nästa dag till skärgårdens sällsammaste gamla lotshamn.

Högsta högsommar rådde och knappt en sjöfågel skådades. Inte en trut skrek, heller ingen öbo för att hindra tilläggning i lotshamnen. På bryggorna mötte nämligen skyltar med ”privat.  ” Istället för att störa stillheten, gjorde jag ett ärevarv och styrde ut igen i fladen. 

Ostlig, svag bris rådde denna kväll, solen hade stekt hela dagen och i sittbrunnen var det säkert 25 grader – i skuggan. Vädret var med andra ord bättre än bäst. Men det tyckte fler och efter 80 båtar mot Lökskär och för ankar tappade jag räkningen.

Med båtar överallt såg det inte ut att finnas plats ens för en Folkbåt. Att knö mig in mellan andra lockade inte, men var få ostörd landkontakt för natten? När två trimaraner lättade från Andra Skäret såg jag chansen, vrickade dit, kom in, hoppade iland och bankade ner bergsdraggen.

När seglen var beslagna, landgångaren upphälld och solen började sjunka, svepte emellertid en sur lukt in. Första tanken var att toan på skäret var full, men en titt in i viken gav förklaringen - algsörja.

Måste jag flytta? Ogärna. Alltså klev jag iland i väntan på kvällsbrisen och att ett vindvrid skulle skingra soppan. Och si, snart gick vinden på väst och efter att ha halat ut båten ett par meter drev mesta sörjan iväg. Sedan var det gudagott i sittbrunnen, smutta på landgångaren och fundera på hur livet var en gång på Huvudskär.

Efter en lugn, luktfri natt klev jag upp tidigt till ännu en magisk dag. Vid frukost var det redan stekvarmt i sittbrunnen och berget strålade ut solvärme. För att stilla nyfikenheten på det nybildade naturreservatet och för att få koll på gångna tider, puttrade jag över och lade till nära Kronans skraltiga brygga på Ålandsskär.

Samma säregna stämning som på alla lots- och fyrplatser vilar över Huvudskär, noterade jag. Pyttesmå bodar hukar i klippskrevorna, en bit upp står det stora lotshuset och tullhuset, och uppe på berget i sydost vakar det gamla lotsuppassningshuset med sin vita fasad. Högst upp – 15 meter över havet tronar fyren.

Men ambivalens infann sig. Att möta ”privat” ute i havsbandet kändes fel. Visst går det att förstå att de som har hus på skäret vill vara ifred och inte vill att utbölingar lägger till vid deras bryggor. Mot det intresset står allemansrätten.

I det perspektivet känns det bra att Huvudskär blivit naturreservat. Som seglare och skärgårdsvän, blir man glad åt att hus och kajer blir kvar.

Att naturreservatet kom till beror på opinionen. När Fastighetsverket ville sälja mark på skäret blev det massiva protester. Oron var stor att Huvudskär skulle privatiseras, styckas och att ett Östermanland skulle byggas. Till slut nåddes en salomonisk lösning, där Skärgårdsstiftelsen fick marken på Huvudskär, medan Fastighetsverkets fick på annat håll.

Sex fastigheter undantogs dock, ägda av ättlingar till lotsar och fyrfolk på Huvudskär. Husen står på ofri grund, så i princip kan man kliva över deras altaner och trappor. Likväl bör man avstå, blev jag varse inför en möjlig genväg. När jag stötte på en kvinna på trappan till ett av husen. frågade jag av ren artighet om jag kunde gå förbi hennes stuga, men hon svarade: Helst inte. Här är privat, husen ägs av ättlingar till lotsar och fyrfolk.

Alltså gick jag runt, men funderade på om det går att hävda privat på populära Huvudskär? Svårt förstod jag, inför en skylt med ”privat ” nerstoppad i en regntunna. Symboliken talade...
Ändå är frågan hur Huvudskär kan klara framtiden? Vissa hus och bodar är i broschyrskick, andra i förfall, inklusive de två vandrarhemmen och kajerna. Även försvarets bastanta brygga såg ut att kunna rämna när sopbåten lade till. Sak samma med räddningskryssarkajen, den har börjat vittra sönder.

Vem ska sköta om allt? Har Skärgårdsstiftelsen inte råd förtvinar Huvudskär, tänkte jag medan jag strövade och spanade denna smällvarma, sköna dag.

Atmosfären drar duktigt och som seglare förstår man varför Huvudskär fungerade så bra. För hamnen har naturligt skydd mot alla väderstreck. Sjön kan gå hög och brotten koka utanför, men i samma stund man kommer in under Lökskär, stillar sjön.

De fina förutsättningarna gav intensivt fiske och till stadgar om ordningen på Huvudskär. Det kan man läsa i raststugan, en gång lotsarnas kök, nu ett litet museum. Där berättas om livet på Huvudskär, hur lotshuset hyste tre familjer, att förmannen hade två rum, övriga enrummare. 45 bofasta hade Huvudskär år 1900, skola fanns till 1930 och fram till 1942 fick fartyg lots. Sjöräddningen blev kvar ända till 1969.

Huvudskärs morsefyr blinkar svagt trots en lysvidd på goda 12 sjömil, då lampan är på futtiga 10 watt numera. Vid mitt besök hade dessutom någon stolle skjutit sönder glaset till lanterninen och skenet var som akterlanternan på min Folkbåt.

Snart dallrade värmen över skäret och det blev för svettigt för fortsatt strövtåg. Efter ett svalkande dopp hissade vi på och fick en lång, lat läns nordvart förbi Fjärdlång, Villinge och Mörtö. I höjd med Nämdö dog brisen och för att slippa värmeslag, blev det motor till skuggan på Bullandö.

En ny tur till Huvudskär hägrar, helst för stormspaning. Men då med motor- eller taxibåt och fast förankrad iland på vandrarhemmet. Där vill jag se havet häva, höra vinden vina och lyssna på knaket i det 140 - åriga huset.

Som extra underhållning och för perspektiv ska Strindberg få följa med. Hans ” I Havsbandet”, utspelar sig ju där ute. Plus gamle lotsverkschefen Erik Hägg som i  ”Bland lotsar och fyrfolk”beskriver torrt, men målande hur lotsar seglade sina tunga kuttrar i väder, som ingen vettig seglare ens skulle drömma om att ge sig ut i. Snacka om sjömän !

Om F SWE 449 kommer i sjön före maj är en ny seglats till Huvudskär planerad, nu med fågelskådaren Jan Fjellström, båtkompis på Bullandö. Om viljan och vinden står sig fortsätter vi till Landsort. Stay Tuned.

Curt Gelin

Foto www.artini.se (Stini Persson)