Miljökrigsskeppet besöker Stockholm

Den tredje regnbågskrigaren, efterföljaren till fartyget Greenpeace Warrior som sprängdes av den franska underrättelsetjänsten 1985, har just varit på besök i Stockholm. För segel gör hon 14 knop, med hybridmotorn 10. 80 procent av vägen hittills på denna jungfufärd från Bremen, via London, har hon gått för segel, så denna specialbyggda Greenpeacebåt är mycket miljösmartare än organisationens äldre ombyggda gamla skorvar.

Riggen består av två stycken eifelmaster, som lämnar plats för ett helikoptergarage vid landningsplattan i aktern. Alla segel rullas ut med elvinschar, på fyra man kan man segla skeppet. Det är inte bara specialbyggt med snabba rib-båtar utmed sidorna. Det är också en flytande konferensanläggning och videoproduktionsanläggning. 

Det är inte bara ett skepp för aktioner till havs, det är också en bas i hamnar hon kommer till.

{jumi [jumi/greenpeacebat.html]}

Det började 1971 när ett gäng från "Don´t make a wave committee" i Vancouver i Kanada hyrde en gammal fiskebåt och gav sig ut till ön Amchitka i Alaska. Där skulle USA genomföra en atombombsprängning. Ön ligger mitt i en jordbävningszon och man fruktade därför att explosionen skulle framkalla skalv och tidvattenvågor längs hela den amerikanska västkusten.

Under färden stötte de på flera övergivna valfångsstationer. Övergivna därför att valarna tagit slut. De blev också vänner med flera indianstammar som de besökte. Indianerna lyckönskade dem och invigde dem i sina riter.

De hann aldrig fram i tid till explosionen, men bara det faktum att de var villiga att riskera sina liv genom att lägga sig inom provområdet gav dem en väldig publicitet. Den hittills alltid obevakade gränsen mellan USA och Kanada blockerades av 20 000 demonstranter som protesterade mot proven. Uppmärksamheten och den växande opinionen gjorde att USA aldrig genomförde resten av de planerade sprängningarna på ön. Den är idag fågelskyddsområde.

På resan hade journalisten Robert Hunter med sig en bok om amerikanska myter och profetior. En av dem var gjord för ett par hundra år sen av en gammal Cree-indiankvinna som hette Eyes of Fire. Hon såg en tid komma när fåglarna skulle falla ner från himlen, när fiskarna i bäcken skulle förgiftas, när hjortarna i skogen skulle dö och haven skulle bli svarta, allt tack vare den vite mannens girighet och teknologi. Indianerna skulle ha allt de behövde, men förlorat sin själ. Då skulle de finna den igen och börja lära den vite mannen att respektera Moder Jord. Med regnbågen som symbol skulle världens alla raser samlas kring den indianska kunskapen och kämpa för att få ett slut på förstörelsen av jorden. De skulle bli Warriors of the Rainbow - Regnbågskrigarna.

Några år senare vid en miljövårdkonferens för FN i Vancouver som sammanföll med Greenpeace andra expedition för att stoppa jakten på den utrotningshotade valen, steg en medicinman från Creestammen upp i talarstolen och lyckönskade expeditionen med orden:

- Ni är de verkliga Regnbågskrigarna!

{jumi [jumi/greanhistoria.html]}

Greenpeace nya taktik att utnyttja massmedia var effektiv. Genom att utsätta sig själva för faror, men också genom att ta med Birgitte Bardot till New Foundland i kampen mot säljägarna. Att Kanadas regering införde en lag som gjorde det olagligt att spraymåla sälungar, gav också rubriker.

Själv lät jag mig också utnyttjas 1983 när jag följde med högsjöbogseraren Sirius till Cherbourg, där Pacific Crane skulle leverera japanska atomsopor för upparbetning. Jag och fotografen Mats Bäcker gjorde ett reportage i kulturtidskriften 2NioNio och Aftonbladet. På den gungiga resan ner genom Kanalen fick även journalisterna ta ansvar för miljöskeppet genom att ta pass vid rodret. Mats var den ende på hela båten som inte spydde. När vi kom fram och la oss utanför kajen för att blockera för Pacific Crane avfyrade nationalgardet tårgasgranater som slog upp stora hål i däcket när de träffade, för att sprida tårgasen och förblinda alla ombord. De bordade Sirius och bogserade in henne till militärhamnen. De japanska atomsoporna kunde landas och samtidigt meddelade den svenska regeringen att Sigyn betraktades som så "sjövärdig" att hon skulle få segla svenska atomsopor till Frankrike. Men aktionerna skapade debatt, samma år startades Greenpeace svenska avdelning, och så småningom slutade Sverige skicka atomsopor till Frankrike.

Att fransmännen inte la fingrarna emellan fick det första skeppet med namnet Greenpeace Warrior erfara några år senare. Skeppet var på väg till Mururoa för att protestera mot kärnvapensprängningarna där. Franska underrättelsetjänsten sprängde båten i hamnen i Auckland och en fotograf ombord omkom. Men opinionen tilltog och tio år senare sprängde Frankrike den sista atombomben i Stilla havet, efter bojkottaktioner mot franska viner och ostar samt protester från efterföljaren till det sänkta skeppet: Rainbow Warrior II

I dag har Greenpeace mer stöd i Europa än i USA. Den nya båten är byggd i Bremen och flaggad i Nederländerna. Fokus på arbetet ligger nu på att stoppa den globala uppvärmningen och att bevara mångfalden i havet.

Niklas Krantz