Curres blogg:

Heder åt Peder

För flertalet seglare med träbåt betyder ägandet att de mår väl. Även de som lever med sina båtar året om och lägger mycket tid och pengar på sina skepp håller på tesen att trä är stort och speciellt.

En av dem bland hängivna träbåtsvänner som satsat och satsar mest, är Peder af Geijerstam – Lindberg, ägare till vackra Vagabonde, som är en mäktig havskryssare på 55 fot byggd 1957 av 19 ton Hondurasmahogny. Det speciella med Peder är att han inte tvekar att ha Vagabonde i en finish som slår det mesta som flyter.

- Det har tagit flera år att få ordning på Vagabonde och kostat en del. Men för mig handlar det om välmående. De som kommer ombord lägger ofta upp ett leende, de mår bra på Vagabonde. Och det gillar jag, sade Peder när vi ”testade ”hans skepp förra helgen.

Bara att se henne vid bryggan i Sandhamn väckte vibrationer i mitt träbåtshjärta. Jag visste att skicket är flott, men blev igen tagen av djupet i lacken och av att det inte finns en enda fridag (torr fläck) eller gardin (rinning) på friborden.Nu ska det sägas att ägare Peder inte gör mycket själv, han anlitar två superfixare på Winbergs Varv på Djurö i Stockholms skärgård – Torbjörn Gärdek och Bulle Herandot.

Kostsamt säkert, men med en så stor båt finns egentligen inget val, ingen vanlig seglare klarar att sköta 17 meter mahognymöbel själv. I min värld ligger dock det stora i viljan att vårda en fin gammal båt och för det ska Peder ha heder.

Han känner för Vagabonde, arvegods för 15 år sedan efter pappan. Då var skicket eftersatt och försäljning på tapeten. Men modigt bestämde Peder att behålla båten och att sätta henne i skick. Att se Vagabonde nu är därför fint för fantaster på trä och som att flyttas tillbaka till tider då båtar byggdes som konstverk.

Med Peder, hans syster Filippa, hennes man Ghyss och Torbjörn seglade jag med från Sandhamn förra helgen i sol och skönt väder. En svag bris förde oss till Bullerö och att lägga till där med en så stor båt kändes ganska maffigt.

För Filippa och Ghyss, bosatta i Schweiz, var det smått sensationellt att få gå iland på Bullerö. I deras hemland och ställen de besökt, är mycket av marken privat.
- Fantastiskt att en så fin ö är öppen för alla, sade de.

Och det har de rätt i. Som svensk seglare tänker man sällan på allemansrätten, den är ju given. Så det blev en hellyckad helg. Att höstbesöka välskötta Bullerö, segla på Peders flytande möbel, prata segling och annat viktigt in på småtimmarna, det var som i ungdomens glada dagar fast farfar jag är.

En längre story om vackra Vagabonde med fina bilder kommer inom kort.

Curt Gelin