viktigast att bearbeta chocken

Sittbrunnen bad seglingsinstruktören och sjöräddaren Birgitta Silverhielm analysera debatten om haveriet vid Islandsberg.

Jag har läst inläggen på SSRS hemsida angående olyckan vid Islandsberg, där väldigt många kommentarer samlats och många åsikter luftas. Personligen håller jag med SSRS i deras slutkommentar - kanske för att jag själv är frivillig SSRS besättning: Det är inte meningen att SSRS hemsida ska utgöra en plats för att analysera hur en olycka hade kunnat undvikas. Det är viktigt att hålla isär begreppen här. I SSRS akuta verksamhet handlar det bara om att rädda liv och reda upp situationer - att hjälpa människor som råkat i sjönöd, vilket denna besättning gjort.

Bland debattörerna spekuleras mycket i hur omständigheterna varit vid tillfället och vad besättningen borde ha gjort eller inte gjort. Jag tycker det är omöjligt att ge sig in i en sådan diskussion utan att veta förutsättningarna, vilket inbegriper alla möjliga parametrar som ingen av debattörerna har full koll över.

Några förutsättningar rent generellt som man behöver tänka på i en situation med hård vind och land i lä, och som bara en av debattörerna berör, är följande: Att gå upp i vind utan motor för att sätta ett storsegel, är omöjligt och än omöjligare när det blåser hårt. Att istället rulla ut en fock/genua i hård vind får båten att omedelbart falla av och sätta full fart, i värsta fall rakt mot land, utan möjlighet att kunna lova upp.

Jag vet att det kan vara en oerhört traumatisk upplevelse att vara med om något sådant som denna besättning gått igenom - att driva rätt upp på klipporna i hårt väder. Det kan ta lång tid att bearbeta. Normalt tycker jag att alla situationer på sjön är möjliga att dra lärdom av, det är så man bygger sitt personliga sjömanskap. Men efter en svår olycka är det viktigast att få bearbeta chocken, att komma igenom och ut på andra sidan.

Det blåste 17 msek vid haveriet utanför Islandsberg i somaras. Foto: Sjöräddningen Jag anser mig ha samlat på mig en hel del personligt sjömanskap genom åren, ofta tack vare alla misstag jag gjort och alla oförutsedda händelser. Jag lär mig varje gång något om var mina gränser går - inte för att backa och åka hem, utan för att kunna utvidga dem på ett säkert sätt.

Slutligen några ord om att vara kvinna på sjön. Vilket jag är i det närmaste expert på (garanterat till skillnad från 100 % av seglande män) efter 50 år i branschen. Jag vet att jag alltid har ögonen på mig. Jag representerar inte normen, därför är det mer spännande, tycker många, när en kvinna kör båten. Jag har fått lära mig att stänga av för att kunna fokusera vid tilläggningar och manövrer. Om jag brydde mig om vad "kunniga" män ansåg, skulle jag aldrig ha lyckats lära mig det jag kan idag. Då skulle jag inte ha dragit mina egna slutsatser utan lagt ansvaret för min båt i någon annans händer. Jo jag vet att det kan vara välment. Men det är bara genom egen erfarenhet, egna initiativ och en stor portion lust som drivkraft, som jag kan bli en kompetent skeppare. Inte genom att någon annan talar om för mig hur jag ska göra. Däremot har jag lärt mig mycket genom att fråga andra - men det är en helt annan femma: det är helt avgörande på vems initiativ och villkor kunskapsöverföringen sker.

När det blåser hårt och sjön går hög är vi alla lika små. Då när krafterna är större än människan, då spelar könet ingen som helst roll. Det jag tror betyder mest då, är om du har en förmåga att behålla överblicken och lugnet. Att inte få panik, att tänka klart, att agera efter situationen. Jag vet de som råkat riktigt illa ut och inte kallat på hjälp utan tänkt att man ska klara ut det hela själva. Det är inte så klokt. I ett fall ledde det till en benskada som kanske aldrig läker helt - bara för att man inte ville besvära sjöräddningen. Tänk på att det alltid görs en bedömning från räddningstjänsten om situationens allvar - det är inte alltid man är klar nog i huvudet att själv göra den bedömningen. Larma hellre än att låta luren ligga på!