räddade men smutskastade

Det började som en heroisk räddning. Sjöräddningen och kustbevakningen räddade en segelbåt som med motorhaveri låg och slog mot klipporna i hård kuling. Men sen gick det snett. På hemsidan.

- Det kändes så fel så vi gick in och bröt, säger uppsyningsman Anders Bagge till Sittbrunnen.

”JRCC larmar 19.50 via personsökare om en segelbåt med 5 personer ombord som fått maskinhaveri vid Islandsberg och ligger och slår mot klipporna. Under eftermiddagen och kvällen har vinden tilltagit och är vid larmtillfället sydväst 17 m/s. När vi kommer ombord i båten efter tre minuter mottager räddningsskepparen ett samtal där någon skriker "Islandsberg, skynda er". Lägger loss från Käringön och går norrut. När vi kommer ut vid Gullholmen möts vi av ett hav i uppror och ser en segelbåt som ligger in mot klipporna. Polisbåten 7050 har precis kommit fram. När vi kommer dit försöker vi ta oss in mot berget för att försöka få kontakt med de ombordvarande i segelbåten. De har lyckats driva in i en vik bakom huset vid Islandsberg.”

Kustbevakningens RIB-båt KBV 483 lyckas ta ombord två ur besättningen och tar sedan den läckande segelbåten på släp ut till räddningsbåten Ilse Sanne. De tre övriga i besättningen som tagit sig iland på klipporna hämtas upp och körs in till Ellös, segelbåten länspumpas, förtöjs på styrbordssidan för bogsering in till Ellös där den lyfts i land och alla återförenas.

Slutet gott, allting gott, verkade det, och flickorna i besättningen hälsade i kommentarerna på hemsidan och tackade:

”Hej!
Vill bara tacka för fantastisk insats utav er, vill inte föreställa mig hur illa det gått om inte ni kommit när ni gjorde. All heder för er och erat arbete och vi är er evigt tacksamma!
Vi mår efter omständigheterna bra och är hemma i Skåne igen, tack än en gång!”

Att de var tjejer hade mycket tydligt framgått av sjöräddningens beskrivning av händelsen. Kanske var det därför, just för att  de var tjejer, för att de hade gjort några fel, som vi alla emellanåt gör, och för att de haft otur, det var ju därför de hamnade mot klipporna när motorn dog.  På nåt sätt blev de lovligt byte på nätet, på Sjöräddningens webb:

 ”Att döma av bilden borde båten ha kunnat seglas utan några som helst problem. Slör? Om man har en segelbåt, ska man i första hand segla och inte förlita sig på motor.
De här omdömeslösa flickorna satte nog helt i onödan igång ett omfattande och dyrt räddningspådrag och band resurser som kunde behövas vid en allvarlig olycka, på grund av att de litade på motorn och inte var förberedda för segling när motorn dog vid sämsta tänkbara tillfälle.
Vanlig orsak: Smuts som skakas upp i grov sjö i ett bränslefilter som inte rengjorts eller bytts på flera år?”

En veritabel slagväxling tog fart på Sjöräddningens webbforum,  mellan gamla sjöbjörnar, flickornas vänner, sjöräddare och andra som menade att de visste eller i varje fall trodde sig veta vad som hänt utanför Islandsbergs klippor den där dagen i slutet på juli. Och, med det i och för sig riktiga påståendet; att med segel ute är risken mindre om man får motorhaveri. (Vilket per definition inte gäller motorbåtar, som alltid måste lita bara på motorn.)

”Nu kan det tänkas att Furlexen trasslade och vägrade komma ut. Tjejer har ju ofta en faktor 1/4 styrka mot killar vilket gör att det kan bli svårt i stressiga situationer att ta i det där lilla extra som krävs” var ett av argumenten.

- De tog väldigt illa vid sig, berättar Anders Bagge. De kände sig skyldiga, särskilt som de utmålades som fem omdömeslösa tjejer. Vi har haft samma situationer med gubbar och då har det inte blivit några reaktioner alls.
 
- Vi tyckte det blev för mycket smutskastning, säger Anders Bagge.

Så efter rekordmånga - 63 kommentarer - stoppade Sjöräddningssällskapet debatten med ett förklarande inlägg att haveristerna hade agerat helt rätt, båten var hyrd och välskött, vågorna inte högre än att man normalt skulle klara dem med motor. Om den bara inte stannat.

 Niklas Krantz

Se hela debatten på Sjöräddningens webbforum.

 Om jag brydde mig om vad "kunniga" män ansåg, skulle jag aldrig ha lyckats lära mig det jag kan idag skriver seglingsinstruktören Birgitta Silverhielm i en kommentar här i Sittbrunnen.