Ålen i Östersjön är hotad av utrotning. Felaktiga mätmetoder har gjort att ålfiskarna har fått fortsätta som vanligt. Det varnar havsmiljöforskaren Henrik Svedäng för.
Utvandringen av ål från Europas kuster fortsätter att minska, enligt analys av data från internationella trålundersökningar. Detta visar att de nationella förvaltningsplanerna är otillräckliga, och frågan behöver ställas om nedgången för den europeiska ålen är oåterkallelig.
Redan för 50 år sedan larmade den svenska fiskforskaren Gunnar Svärdson om en oroande situation för ålen i svenska vatten. Antalet ålyngel och gulålar som vandrade upp i svenska vattendrag hade minskat kraftigt, noterade han. I Östersjön hade också fångsterna minskat markant av blankål – de nästan vuxna ålar som är på väg till Sargassohavet för att leka.
Under de efterföljande årtiondena speglades de svenska observationerna av minskande förekomst av ålyngel i resten av Europa, och den europeiska ålen (Anguilla anguilla) kom så småningom att klassas som akut hotad på IUCN:s globala rödlista. Hoten mot ålen är sannolikt flera. Överfiske, förstörelse av livsmiljöer som fördämningar i vattendrag, föroreningar, spridning av parasiter, och klimatförändringar har pekats ut som några av dem.
Planer för att skydda ålen
Efter enträgna propåer från ålforskare inom Internationella havsforskningsrådet (ICES) och FN-organet för skötsel av europeiska inlandsvatten (EIFAC) gjorde EU-kommissionen 2007 ett försök att vända den negativa trenden för ålen. En särskild ålförordning antogs och medlemsländerna fick i uppdrag att utveckla nationella ålförvaltningsplaner.
Det övergripande syftet med planerna är att utvandringen av vuxen blankål från kust och inlandsvatten ska öka. Det är endast om denna snart könsmogna ål ökar som vi kan anta att utvecklingen går i positiv riktning, så att ålen förhoppningsvis åter blir en väsentlig del av kust- och inlandsvattnens ekosystem.
Ålens livscykel är en resa med många risker. Ålen leker i Sargassohavet där
äggen kläcks. Därifrån driver larverna mot Europa. När de nästan nått fram till Europas kust omvandlas de till glasålar, och sedan till pigmenterade ålyngel som antingen stannar kvar vid kusterna eller vandrar upp i sötvatten. Den växande ålen kallas för gulål. När ålen blir könsmogen får den silverfärgade fjäll och kallas blankål under sin vandring tillbaka till Sargassohavet. Illustration: Wikipedia CC BY-SA 2.5
Fiskestopp på några platser
Sedan ålförordningen antogs har ålen i Europas insjöar och kustområden fått ett visst utökat skydd. Irland och Norge agerade resolut och införde ålfiskestopp. I Sverige stängdes fisket på uppväxande gulål längs västkusten norr om Kullen helt år 2012. I övriga områden fick yrkesfisket i stort sett fortsätta för de fiskare som redan hade tillstånd att fiska ål. Avsikten var att fisket ändå skulle minska stegvis, eftersom inga nya tillstånd skulle utfärdas.
Osäker utvärdering
Stängningen av gulålsfisket vid den svenska västkusten har av allt att döma haft god effekt för att skydda ålen. De kustprovfisken med småryssjor som genomförs av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, visar att antalet större gulålar i området har ökat sedan fiskestoppet infördes, trots att mängden inkommande glasål ligger kvar på en låg nivå.
I Östersjön har det däremot inte funnits några provtagningsprogram som ansetts lämpliga för att utvärdera ålens status och effekterna av ålförvaltningsplanen på ett mer övergripande sätt. SLU, som utför mycket av svensk ålforskning, har i stället använt sig av en metod där man märker ålar och släpper ut dem, och därefter uppmanar yrkesfiskarna att rapportera in om de får upp en märkt ål. Utifrån dessa rapporter och rapporter om de totala fångsterna drar man sedan slutsatser om fiskeridödligheten och hur mycket ål som finns i ett område.
Men när rapporter från det kommersiella fisket är den huvudsakliga datakällan, blir bedömningarna väldigt osäkra. Exempelvis har extremt få av de märkta ålarna rapporterats in som återfångade. SLU har valt att tolka detta mönster som att exploateringsgraden är låg – alltså att en mycket liten del av de ålar som finns i området fiskas upp. Utifrån den slutsatsen har man skattat att ålbeståndet i Östersjön uppgår till många tusen ton. En annan tolkning skulle kunna vara att metoden inte längre fungerar, och om den ska användas behöver den prövas mot oberoende data.
Tveksamma tolkningar
På samma sätt tolkar Havs- och vattenmyndigheten de allt lägre fångsterna av ål vid ost- och sydkusten som att de regleringar man infört (främst begränsningen av antalet fiskelicenser) har haft avsedd effekt. En mer trolig förklaring till att fångsterna minskar är dock att det helt enkelt finns en mindre mängd ål för yrkesfiskarna att fånga.
Eftersom fisket sker längs med ålens vandringsväg från norr till söder får det sannolikt inte så stor effekt på ålbeståndet om några fiskare slutar fiska. I stället leder detta troligen främst till att fler ålar kan fångas av de fiskare som finns kvar längs ålens vandringsväg.
Kraftig minskning
Havs- och vattenmyndigheten och SLU har upprepade gånger uttryckt behov av nya metoder för att mäta förekomsten av större ål, för att på så sätt kunna utvärdera hur effektiv den svenska ålförvaltningsplanen är. Man har dock inte utnyttjat möjligheten att använda de oberoende standardiserade undersökningar (surveyer) som ICES årligen genomför med hjälp av bottentrål i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön.
Trålundersökningarna genomförs för att följa utvecklingen hos bottenlevande arter som torsk och plattfisk, men i en nyligen publicerad studie fann jag att det i sju av dessa trålsurveyer förekom större ål (50 cm eller större) i en omfattning som gjorde det meningsfullt att följa även ålens fångstutveckling.
Alla sju trålsurveyer visade på en kraftig minskning av ålfångsterna, utom den som görs i Nordsjöområdet under första kvartalet då få ålar naturligt rör sig. I medeltal minskade fångsterna av ål större än 50 cm med omkring 0,1 ål per år.
Analys av flera decennier av provtagningar med bottentrål visar att förekomsten av vuxen ål har minskat kraftigt i svenska vatten. Till vänster: Baltic International Trawl Survey, provtagningsplatser med förekomst av ål under årets fjärde kvartal. Till höger: Fångade ålar per tråltimme.
Undersökningen visar inga tecken på att nedgången har bromsats upp sedan ålförvaltningsplanerna sjösattes inom EU runt 2009, utan tvärtom har den blivit kraftigare. Skyddet av ålen har således inte varit effektivt, vilket visar på ett samfällt misslyckande för EU-länderna inklusive Storbritannien.
Den minskning av stor ål som kan observeras i de två surveyer som genomförs i Östersjön stämmer väl överens med minskningen av ålfångster inom yrkesfisket. Det stärker slutsatsen att ålfångsterna minskat på grund av att ålbeståndet har blivit mindre, och inte på grund av att ålfiskarna har blivit färre.
Kommer ålen att dö ut?
Även om den europeiska ålen är en långlivad art, spridd över Europa och delar av främre Asien och Nordafrika, så hänger dess överlevnad på att tillräckligt många ålar lyckas återvända till Sargassohavet för att fortplanta sig. Överlevnaden kan också försvåras av att ålens könsbestämning är labil; när det finns få ålar på samma plats utvecklas en mindre andel av dem till hanar än när beståndet är tätare. Det finns alltså en risk att arten utrotas, även om en viss mängd honor finns kvar.
Både dagens förvaltningsplan och det nya förslag som presenterats av Havs- och vattenmyndigheten är till stora delar inriktade på hur stora bestånden av ål i svenska vatten borde vara i förhållande till historiska nivåer. Men det viktiga i dagens akuta situation är att ta vara på de ålar som fortfarande finns kvar, för Sveriges del främst vid kusten. Den positiva utvecklingen för gulålen på västkusten visar tydligt vad ålens fortsatta överlevnad hänger på. Om fisket stoppas också på ostkusten kan ytterligare många tusen ålar få möjlighet att återvända till Sargassohavet för att leka och bidra till beståndets fortlevnad.
Henrik Svedäng
Havsmiljöinstitutet
Tidigare publicerad i tidningen Havsutsikt.
