Segling och båtliv i Sverige och världen. - Mai på Käringön väl värd en vals

Vilken fröjd till båt! SSRS nya värsting Mai Rassy, är exceptionell. I full fart drygt 40 knop märks knappt farten, det är tyst i hytten, det går att prata i vanlig samtalston och varken motorljud, vindbrus eller smatter från skrovets botten stör. Och gången.. oj, oj så bra. Alla som någon gång åkt med eller kört en snabb båt i sjö, vet hur påfrestande resan kan vara med kraftiga smällar i motsjö, svåra rullningar i sidsjö och obehagliga skärningar i medsjö. Men inte Mai, hon har en gång som leder tankarna till hur en av flottans robotbåtar uppför sig.

Oberoende av vädret känns nya Mai Rassy särdeles kapabel. Aktionsradien är 150 M eller tio timmar.

Inte ens i medsjö uppför sig Mai okontrollerat - låg tyngdpunkt ger noll skärningstendenser och förträfflig stabiltet. Toppfarten anges till 34 knop. Så hög fart gör att undsättning klaras på kort tid. Men på "testet" nådde vi 42 knop!

Mai kommer att ha Käringön som station, där hon ger besökare chans att ta in det yppersta i sjöräddning.

Operatören sitter midskepps med tre stora skärmar .

Om en insatsledare kallas in, har vederbörande en egen plats och tillgång till samma information som operatör och navigatör.

Egentligen hade jag hoppats att styv kuling skulle råda dagen jag klev ombord på Mai på Käringön i januari 2020. Saltrök i luften och brus från brott i väst lovade en riktig resa. Men på väg ut till SSRS nybygge med färjan mojnade nattens kuling och vinden denna dag höll sig på beskedliga 7-8 m/sek. Likväl fick jag en tur att minnas och lärde mig att när SSRS tar fram en ny båt, gör man det med riktigt i meningen grundligt och vetenskapligt. I det här fallet lämnade frivilliga sjöräddare förslag om arbetsmiljön och flödesanalyser som på racers gav ett avancerat skrov.

Med stationschefen på Käringön Anders Bagge vid spakarna startades de dubbla Scania-motorerna på vardera 690 hk upp. Men de är tysta, bara vattenjetaggregatens bubblande hörs, inte själva motorerna tack vare ett effektivt vattenkylt avgassystem.

Utan bogpropellerhjälp gled Mai sidledes ut från kajen, som var en overklig upplevelse, jämfört med att köra en flybridgekryssare med dubbla rakar axlar. Med en kort spak på förarplatsen dirigerade Anders Bagge ut 15 meter båt på fritt vatten och drog på.

Strax var vi uppe i tolv knop, som är en kritisk fart för många motorstarka båtar. De har en egenhet i att gräva ner aktern, resa fören och dra stora svall innan de kommer över planingströskeln. Men inte Mai, hon ändrar knappt trimvinkeln och fantastiskt nog inte heller medan vi drog på. Båten bara accelererar så att det känns i baken, på några sekunder är farten uppe i 40 knop.

Så fort går inte att stå på med i sjö med vanliga båtar, resan blir för hård. På Mai råder dock noll dramatik, faktum är att farten inte går att uppfatta, bara en blick mot omkringliggande öar för referens, avslöjar hastigheten. Och loggen förstås.

Ombord hörs inget motormuller, inget vindbrus eller vågsmatter mot botten. Förklaringen är att hytten på Mai är gummiupphängd och ljudisolerad maximalt för att ge sjöräddarna bästa möjliga miljö att arbeta i under uppdragen. Även byggsättet med vakuuminjicerat skrov och Divinycell genomgående bidrar till den trevliga tystnaden.

Ute på havet stod denna dag en del gammal sjö, men Mai klöv vågorna väl, inga hårda smällar kom när vi landade i en vågdal, båten kändes särdeles stabil med påtagligt låg tyngdpunkt. Inte ens i tvära girar lade Mai ner obehagligt, som annars sker när man provocerar snabba motorbåtar.

Inredningen är helt i svart för att undvika reflexer. Mängden instrument och kontroller är mer som på en Boeing eller Airbus än en båt.

Stationschefen Anders Bagge sköter 1 380 hk med fingertopparna.

Ingen planingströskel kunde jag uppfatta. När Anders Bagge drog på hävde sig Mai bara några grader innan vi var uppe i planing. Sak samma när han drog av, ingen plötslig brant vinkel inträffade när farten sjönk ner till kritiska 10-12 knop. Små svall är också ett bra tecken på att skrovet är effektivt och det vittnar om att släptesterna som gjordes hos Skeppsprovningen har gett gott resultat.

Mai är på 15 meter jämfört med SSRS vanligaste båtar i Victoriaklassen, som är på 12 meter. Tre meter längre skrov gör skillnad, gångegenskaperna är utomordentliga, stabiliteten är påtaglig, avsevärt större både tvärs- och långskepps än på vanliga båtar. Den har att göra med båtens låga tyngdpunkt och även med att skrovet har trimtankar. För forcering i motsjö kan en förlig tank fyllas och trimma ner fören. Och i medsjö kan vattnet släppas ut för att inte båten ska dyka. Vid vår tur på havet märktes inga som helst orosmoment, Mai skar inte nerför sjöarna, en egenskap som är minst lika viktig som god gång i motsjö. Dessutom har tester visat att Mai är självrätande, varför inte ens de värsta vintervågorna i Skagerak om 7 -9 meter kan välta båten.

Med sina låga fribord skulle Mai kunna vara blöt att köra, men konstruktörerna på Profjord verkar ha förutsett denna nackdel genom att ge förskeppet två sluttande långa slag som håller bort sjön. Den sjö som når de framåtvinklade styrhusrutorna, vispas raskt bort av parallelltorkare med färskvattenspolning.

I den breda hytten sitter operatör, navigatör, två frivilliga och en insatsledare i var sin skålad stötdämpad stol. De har dessutom selar att spänna fast sig med när det går undan i sjö.

För navigering har operatören och navigatören tre skärmar att välja mellan, radar, plotter och värmekamera. Dessa kan användas oberoende av varandra och av operatör eller navigatör. Dock har man slutat med overlay, då det blev förvirrande, mest hjälp har operatör och navigatör av radarn.

Hytten på Mai är fjärran från den ombonade trivseln i en Hallberg-Rassy. Här är interiören utstuderat funktionell med svarta sidor, svart tak och svart durk för att undvika reflexer. Nere i ruffen finns en bårplats, ett litet pentry, en toalett och en våningskoj. Här är vitt som på en klinisk bortsett från kantlister i mahogny. HR-båtarnas höga, skålade böjlimmade kantlister hade gjort nytta, men vore överdrivet på en rejäl räddningskryssare.

Beroende på hyttens bredd är skarndäcket smalt, ändå finns inget räckverk eller mantåg ute vid relingskanten. Motivet är att undvika klämskador vid bordningar och enklare kunna bogsera haverister bredsides. Grabbräcken utmed hyttsidan, plus en skena, gör att den som rör sig på däck, kan koppla sig ungefär som på en havssegling.

På den klassiska frågan om hur det är att ständigt vara beredd på att rycka ut på larm, säger Anders Bagge att man lägger en hel del tid på att öva och på att utbilda frivilliga sjöräddare från andra stationer. Eftersom Anders bor på Käringön och den frivilliga besättningen i det nya stationshuset under sina pass, tar det bara några minuter innan Mai Rassy är på väg efter ett larm.

Frivillige sjöräddaren Erik Liljedahl testar våningskojerna på Mai, där räddade kan tas om hand.

I ruffen finnas bårplats och ett litet pentry. Hytten är gummiupphängd.

I stuvarna på däck förvaras brandredskap, bosgerlinor och länspumpar lätt åtkomliga. Notera gasfjädrarna på dörrarna.

På stationen hänger en tavla målad av Käringökonstnären Frans Glazl med kryssaren Dan Broström på uppdrag i hårt väder.

Behovet av assistans uppskattas av 400 – 500 personer varje år numera och sedan den forna tjänsten har avslutats, där båtåkare fick betala för bogsering och annat som inte innebar direkt fara.

Aktionsradien för Mai Rassy är tio timmar eller 150 M och innebär att man kan få assistans eller bli undsatt ända mitt ute i Skagerak. För båtfarare i mellersta Bohuslän kommer farten och sjöegenskaperna att betyda ännu snabbare hjälp, Mai kan lätta från Käringön och vara på plats på 20 – 30 minuter halvvägs till Smögen i norr och Rörö i söder, där SSRS också har stationer. Sådana finns också i Stenungsund och Uddevalla och överlapp ger snabb undsättning. Käringön är dock genom sitt läge en av de stationer som tar flest larm.

Efter någon timme med allt lugnare väder återvände vi till stationen, men mitt mål kvarstår att känna på Mai i sjömansväder. Så var vädret när jag mötte Christoph Rassy 1970 första gången för att segla hans Rasmus. Då var han en ung nyetablerad båtbyggare i Kungsviken på Orust och hans Mai skötte kontoret. Rasmus hade sjösatts som ett mellanting av seglande motorseglare och bekväm segelbåt med mittsittbrunn, vindruta och stark motor. Receptet gick hem och blev basen för dagens världsvarv. Hur Christoph bar sig åt, är en annan spännande historia, som kort handlar om framåtanda och förstånd och som kommer i bokform. De egenskaperna gav med åren varvet ett överskott, som genom familjen Rassys donation, nu kommer båt och sjöfolk till godo.

På den pågånde Båtmässan och på Allt för Sjön i mars går Mai Rassy att inspektera och till våren gör båten en resa runt kusten för att visa upp vad som är möjligt att bidra till.