Niklas Krantz har skrivit en fascinerande bok, Hafsorkesterns bravader, om sin fem år långa världsomsegling. På 281 tättskrivna sidor tar han oss med runt jorden med sin trettiofotare. (Sittbrunnen förlag, finns i bokhandeln, Adlibris, Bokus och förlagets webshop)
På fördäcket på Barbasol väcktes längtan till långsegling.
Egentligen tyckte han det här med långsegling verkade tråkigt, även om han var en van skärgårdsseglare. Men efter en tur från Madeira till Kanarieöarna ändrade han uppfattning. Han hade pensionerat sig från SVT, bränt avgångsvederlaget på seglingsplattformen Sittbrunnen, så det var dags att göra något nytt. Som han säger själv så brände han skeppet i bägge ändar (vilket är en läskig liknelse för en seglare), han sålde lägenheten och satsade allt på att utrusta sin Bavaria 30:a för att segla till Karibien. Men färden skulle bli så mycket längre än så.
Vid Grenada korsade han sitt eget spår och blev världsomseglare.
Aptiten växer när man äter, säger man. Och det gjorde den för Niklas. I Västindien bestämde han sig för att fortsätta hela vägen runt. Med hjälp av 32 olika gastar tog han sig vidare via Galapagos, Polynesien, Australien och Godahoppsudden. Strax söder om Grenada korsade han sitt eget spår och blev en riktig jordenruntseglare. När han inte hade gastar ombord så seglade han själv med mobilen bredvid sig. Varje timme ringde den och han gnuggade sömnen ur ögonen. En snabb blick på AISen, nej då, inga fartyg i närheten, bara att somna om.
På väg ensam hemåt under covid.
En blivande, eller drömmande, långseglare kan lära sig mycket av boken. Det finns dock en erfarenhet som vi hoppas att vi aldrig behöver använda. Covid. När pandemin slog till befann han sig halvvägs runt jorden och alla hamnar och länder på kursen bokstavligen stängde sina dörrar. Skulle han bli strandsatt på Maldiverna på obestämd framtid? Med hjälp av diplomatiska kontakter och, får man anta, ett envist tjat lyckades han slinka ut ur landet för att realisera plan C. Att segla ensam hem till Sverige. Båten var fullastad med förnödenheter och han hade 11480 sjömil framför sig. Nu blev det inte så, istället lyckades han aktivera plan D med hjälp av den norske konsuln på Reunion. Han fick komma in i landet (som tekniskt sett är Frankrike) och lägga upp Hafsorkestern på land. På Ramsö spenderade han sommaren i väntan på att pandemin skulle försvinna. Vilket den som bekant inte gjorde, men den klingade av och han kunde fortsätta segla med ett himla petande i näsan som enda konsekvens.
Masten i sjön mitt på Atlanten.
Det här är Niklas andra bok om Hafsorkesterns äventyr. Den första handlade om alla haverier som han och båten råkade ut för. Och det var inte lite. Tack och lov är Niklas både händig och driftig, typiskt bra egenskaper för en långseglare. Men till slut var pengarna slut och hans vänner på Facebook samlade ihop medel så han kunde, för jag vet inte vilken gång i ordningen, renovera den oljeläckande motorn. Riktigt allvarligt, och kanske farligt, blev det inte förrän masten föll ner i havet mellan Azorerna och Brest. Ett vänligt lastfartyg dumpade ett pärlband av dieseldunkar så de kunde gå för motor till A Coruña. Dock var bränslet de fått dåligt, så den sista biten in i hamn blev de bogserade. Typiskt Hafsorkestern tänker läsaren.
Det blev inte bara en resa jorden runt, utan även en inre resa. De långa ensamma överseglingarna gav utrymme för reflektion över livet med alla dess upp- och nergångar. Om det är terapeutiskt att långsegla så är det också terapeutiskt att skriva. Boken är dedikerad till de fyra barnen han älskar så högt. Han vill ge dem en bild av honom, förstå hans livsval och inse att även han har ett arv från sina föräldrar att bära på. Det krävs mod för att segla jorden runt, men det är inget mot det mod som krävs för att lämna ut sitt innersta. Vi får läsa om hans kärlek till barnen som han tycker han övergav, om alkoholmissbruk och om sorgen över en partner som ryckts bort i cancer. Det blir gripande, nära och väcker känslor som en bok ska göra. Redan i Spanien på utvägen kommer han på varför han valt att långsegla. För att bli fri. Hela livet har han slitit för plikten, men nu har han både hälsan och ekonomin för att söka friheten på haven. Det är här han återfinner glädjen, när kulingen viner är det som roligast. Det är spännande och det är på riktigt.
Det märks att Niklas har en bakgrund som journalist på en kvällstidning. Språket är rappt och snabbt, varje kapitel inleds med en ingress och det är aldrig tråkig läsning. Vi får följa hans väg runt jorden med alla dess upplevelser. Vattenfall, tempel, kulturer, stiltje och kuling. Men också vägen till yrkeslivet, den tuffa barndomen, den vilda ungdomen i det fria sjuttiotalet och åren på SVT. När han kommer dit i boken så varnar han känsliga läsare. Om man inte är intresserad av hur stora företag fungerar så ska man hoppa över nästa kapitel. En bra rekommendation, för det är bokens svagaste del. Det går för fort, det är tekniskt och det virvlar av namn som de flesta utanför TV-huset inte kan relatera till. Här döljer sig en spännande roman från insidan av SVT.
Föredrag i Falkenberg på väg hem.
När Niklas efter fem år beslår seglen i Långedrag för sista gången sluts cirkeln. Den tveksamme långseglaren är omvänd och mannen som kliver iland bestämmer sig för att nu sprida glädjen med segling, något han gör med bravur i den här välskrivna boken.
Johan Gyllenswärd 
