Kuling och elefanter i Sydafrika

De är ett kontrasternas land som jag har besökt och seglat runt några månader. Det bvar lite segt att komma iland först, trots att alla formaliteter skulle vara fixade av Oceanseglingsklubben som i någon månad bearbetat regeringen för att de skulle släppa in yachtisar som jag.

Men på Immigration i Richards Bay fanns det en kvinna som uppenbarligen tyckte att såna där vita lyxlirare har inte här att göra.

- Jag kommer i morgon, sa hon några dagar i rad, när vi låg några segelbåtar vid internationella kajen, färdigtestade och bara väntade.

Vi ringde hamnpolisen, tullen, OCC:s hamnofficer ringde, alla tjatade och efter några dagar fick de ont om personal. Den ansvariga på immigration hade varit tvungen att åka hem pga dödsfall i familjen. Då sa nån att vi åker upp till deras kontor.

När vi kom in där stod en man och packade ihop sina papper i en väska och sa åt oss att möta honom på kajen.

- Ingen fara, sa vår chaufför, det där är The good guy.

Och det var det. Inklareringen gick hur bra som helst och vi flyttade över till Zululands båtklubb, hur trevlig som helst. Party på kvällen med kanonbra coverband.

1994 hölls de första fria valen, sen apartheidregimen kollapsat. Den nyligen frigivne Nelson Mandela valdes till president efter 27 år i fängelse. Fortfarande råder ingen jämlikhet, det är de vita som äger segelbåtar och svarta som jobbar med att hålla rent på klubben, tvätta däcken och putsa friborden.

Andrew är vår guide till St Lucias våtmarker med krokodiler och flodhästar och Hluhluwe nationalpark med zebror, antiloper, gnuer, vårtsvin, bufflar, elefanter och giraffer. Och dyngbaggar. Fast lejonen och leoparderna höll sig undan.

Hans far var skotte och hade en farm med 136 anställda när ANC kom till makten. En ny lag stipulerade att den som bor på samma mark i ett år, har rätt att kräva äganderätt.

- Så han avskedade alla anställda, eftersom de måste bo där för att sköta jobbet, berättar Andrew, och pekar på den förbuskade farmen när vi passerar.

Runt omkring ligger andra förbuskade farmer i träda. En jordreform som skulle ge svarta rätt till mark att bruka, men som ledde till stagnation.

Jenny Crickmore Thomson, OCC-kvinnan som fört kampen för att yachtisarna skulle få komma iland, har själv en farm uppåt Johannesburg, och berättar på facebook att hon skulle vilja ut och långsegla igen, men då riskerar hon att ”landgrabbers” kommer och bosätter sig på ägorna.

Trafiken är vild och alla kär inte helt nyktra, så vi undrar om man riskerar att åka fast förpolisen.

- Bara om man är vit, förklarar Andrew.

Så visst, det finns numera en del omvänd rasism i det här landet. Varje år mördas ett femtiotal vita farmare. Men med tanke på att det varje år begås 20 000 mord är det kanske inte lika uppseendeväckande.

Men korruptionen är utbredd och just nu utreds förre presidenten Zuma.

- Det var inte det här vi slogs för, utbrister den förre fången Ntole på Robben Island när han avslutar visningen av stenbrottet, cellen och gården där Nelson Mandela tillbringade 18 år.

Själv dömdes han till fjorton år, men slapp ut efter fyra när FW de Klerk frigav de politiska fångarna. Hela det här fängelset byggdes bara för att ta hand om de politiska fångarna.

Vi åker genom jättelika kåkstäder och vandrar genom gator i skumma kvarter med tält och presenningar som bostäder, men ingenstans ser vi något våld eller någon otrevlig människa. Visst finns det mycket kvar att göra, men från det fruktansvärda förtryckarsamhället som rådde för trettio år sedan har de kommit långt.

Efter en vecka öppnar sig ett väderfönster. Vindarna ska blåsa vår väg i flera dar och vi och flera andra båtar kastar loss söderut. Vårt mål är det vackra, men farliga, Knysna. Världens farligaste inlopp mellan klipporna, tyckte engelsmännen på sin tid. Dawnbreaker ska också dit, men först ska de in till Port Elisabeth och laga autopiloten.

Men det blåser snart mer än vad Pelle och jag förväntat oss. Och sjön är rejält grov. Pelle har aldrig varit sjösjuk, försäkrar han. Men efter ett par timmar kommer han upp ur ruffen och hulkar över relingen. Några timmar senare är det min tur på andra sidan.

Dawnbreaker, som är dubbelt så lång som Hafsorkestern försvinner i fjärran, men engelska Osprey har följt oss hela dagen. Men till kvällen svänger de in i Durban. Vår lokale metereolog Kelvin föreslår att vi ska gå närmare land för att få mer hjälp av Agulhaströmmen, som just nu ger oss 3 knop i baken. Det går undan, men vinden ska vrida mot sydost, och då kan det vara bra att ha lite marginal mot land.

Sydost! Därifrån skulle det ju inte blåsa, enligt prognoserna. Och inte 16 ms, som vindmätaren berättar innan den åter lägger av efter att ha vaknat till liv i marinan i Richards Bay. Och sydliga vindar är ju det alla varnar för i Agulhaströmmen. När vind och vatten möts kan det bildas monstervågor som knäcker stora lastfartyg. Men vi har tur, bara vanlig kuling och inte mer än tre knops ström ger en riktigt obekväm natt, men några monster ser vi inte till.

Ett dygn senare när vi kommer till Port Elisabeth, där Dawnbreaker redan anlöpt, blåser det fortfarande och sjön går hög. Med mer än tvåmetersvågor ska man inte gå in i Knysna, så vi bestämmer oss för att joina i Göteborgs vänort.

Det visar sig vara värsta skitmarinan. De rostiga flytbryggorna gungar som ute på havet, och inne i båten kastas vi fram och tillbaka av knyckarna i förtöjningslinorna. En går av och de andra är så skadade att jag får kasta dem i nästa hamn. Däcket täcks av svart koldamm från lastfartygen runt om.

Men vi hyr en bil och besöker Appos elefantpark medan vi väntar på att vindarna ska lägga sig.

Knysna är fint, men lite tråkigt. Inloppet är smalt men med en modern plotter är det bara att hålla nära klippan om babord så surfar man in. Ut var det lite guppigare men sen blev det fina vindar ner till Kapstaden. Från Aghulasudden surfade vi ner till Godahopp med tre rev och inrullat försegel. Synd att vi inte kunde se hur mycket det blåste.

Nu började nästa gastcirkus. Pelle var tvungen att åka hem till covidsjuka släktingar. Via facebookgruppen crewfinder hittade jag en intresserad sydafrikan, men när St Helena stängde gränsen började jag fundera på vad som händer om allt är stängt. Som skeppare har jag ju ansvar för hela min besättning. Så jag bestämde mig för att segla själv.

Då messar Thomas, som hjälper mig med väderroutingen att han har en kompis som vill segla med. Ok, jag avvaktar en vecka, sen blir han sjuk. Covid tror vi, men det är negativt. ”Bara” lunginflammation, som tur är. Men tillräckligt för att inte segla nu.

Taffelberget har vi gjort, en biltur till Godahoppsudden också, med stopp hos pingvinerna i Simonstown. Vingårdarna har stängt pga alkoholförbudet. Och jag undviker folk så jag inte ska få superviruset. Cyklar istället för taxi.

Så nu sticker jag. Rubicon har redan gått mot Brasilien. Där kanske man får komma in. Men mycket covid där också. Det har de redan haft, så de är ju ok. Dawnbreaker seglar dit när de får seglet de beställt. Själv går jag till Franska Guyana. Lite långt, men jag vet att jag kommer in. Kan ev stanna till på Ascension, men det är en liten omväg, och betyder nån vecka till.

Nu vill jag upp till Karibien och slappa och bada i några vikar. I April seglar jag hem över Azorerna.

Niklas Krantz