Ut från Kapstaden var det motor som gällde. Men till kvällen kom en bris och motorn kunde få vila. Ett dygn senare friskade det i, och sen var det bara upp och ner med reven. Mest ner. Vinden blåste mellan 6 och 10 ms, sjön växte. Men i den lite lugnare vinden kunde jag hissa gennakern. Det smällde en del i nylonet när Hafsorkestern surfade iväg, tappade vind, för att sakta in och fånga vinden med en smäll, och få ny fart. Vinden ökade lite, men det kändes stabilt och jag gick ner för att laga mat. Då hördes ett ovanligt fladder och jag tittade upp ur ruffluckan. Det var bara trasor kvar där framme. Själva hornet, hörnet på seglet, satt kvar i peket, men resten fladdrade som en vild trasa.
Jag tog skotet, släppte tacklinan och fallet, och drog in resterna i sittbrunnen. Nu har den nog gjort sitt. 8 ms har den klarat tidigare, så nu har nog solen tagit kål på den duken. Men jag får väl be nån segelmakare ta en titt när vi kommer iland.
Vinden fortsatte att bralla och Thomas messade på inreachen att så skulle det fortsätta i minst åtta dagar till. Det gjorde det med råge, upp till kuling 14 på nätterna. Nu blev det torktumlare igen och jag började känna mig mör.
Jag tyckte det var konstigt att jag hade så lite ström, så jag slog på vindgeneratorappen på mobilen. Nää, ingenting där. Dessutom laddade inte solcellen som hör till samma kontrollenhet. Misstänkt likt felet i Stilla Havet efter stormen i Kiribati. Då felsökte jag och felsökte, för tillverkaren trodde inte det kunde vara fel på kontrollenheten. Men det kunde det och jag fick en ny till Darwin. Efter flera månaders strul.
Nu hade det ju blåst stormstyrkor i marinan i Kapstaden på eftermiddagarna.
- Det ska den tåla, messar tillverkaren Silentwind över sattelliten.
Men nåt är och han lovar mig en ny till specialpris. För den här gången har ju garantin gått ut.Nu är problemet att jag måste ladda batterierna med motorn nån timme varje natt. De tre separata solpanelerna räcker inte riktigt till dygnsbehovet, trots att autopiloten får vila för det alldeles fantastiska Hydrovane vindrodret, som bara trixar lite när kulingen sätter in. Det ger en förbrukning på två liter dygnet. Minst 40 dagar kvar till Franska Guyana ger 80 liter. Det är ungefär vad jag har kvar.
Det går kanske.
Men eftersom St Helena när de stängde sin gräns, meddelade att man var välkommen att tanka och handla, utan att gå iland, så bestämde jag mig för att svänga förbi atlantön. Lite deja vu.
Men det var värre i våras, på Maldiverna, första vågen. Fast i svajankring halvannan månad, ingen landstigning tillåten medan coronan bredde ut sig. Alla länder stängde hamnarna för segelbåtar. Jag skulle segla ända hem, solo i en stängd värld, blev lösningen. Men mitt i Indiska Oceanen öppnade franska Reunion, och jag kunde lägga upp och flyga hem till svensk coronasommar, i hyfsad avskildhet.
Till hösten såg det hoppfullt ut och jag återvände, hade tom fått en gast. Även svenska Rubicon och Dawnbreaker seglade vidare till Sydafrika, som verkade öppna gränsernas.
December är bästa årstiden att runda Godahoppsudden säger de, men det var tufft. Tuffast hittills. Kuling, starka strömmar, ruff sjö och prognoser som ofta slog fel. Så det var ju bra att jag inte hade behövt försöka i betydligt stormigare maj.
Men i Kapstaden slog pandemien till. Gastens släktingar blev sjuka och han måste hem. Sydafrikas supervirus spred sig och samhället stängde mer och mer. Rubicon, osårbara efter en släng av covid 19, seglade till värstinglandet Brasilien. Dawnbreaker till Namibia.
Jag fick skäll på Facebook för att jag satte mig på höga hästar och gnällde på er där hemma, när jag påpekade att i Sydafrika fungerade munskydd. Numera gör de ju det i Sverige också, och som av en händelse sjunker smittspridningen. Andra påpekade det syndfulla i att jag var ute och nöjesseglade, medan de själva höll sig hemma och följde Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
När jag for tillbaka till Hafsorkestern såg det fortfarande ganska ljust ut, och UD hade inga invändningar mot resor till Frankrike, som Reunion hör till. Visst var det en risk att segla till Sydafrika, som just öppnade gränsen för turister. Men mest för mig. Och smittan där är fortfarande ungefär hälften mot Sverige per capita.
Men min långsegling har nu övergått från nöjessegling till mer transportsegling. En och annan elefant har jag ju hunnit titta på. Men Sydafrika är numera betydligt mer nerstängt än Sverige, med nattligt utegångsförbud och totalt alkoholstopp. Runt om i världen ligger svenska, holländska, amerikanska, australienska, till och med schweiziska båtar och väntar på att kunna segla hem. Nöjet har blivit överlevnad. Kanske för världen också. Och efter corona kommer klimatet tillbaka, som en gummiboll.
Det får mig att fundera. Är den här resan en nöjesresa. Ja, jag får ju inte betalt. Och spännande är det emellanåt. Men jag har aldrig varit särskilt road av att resa runt i världen. Det var bara som något jag kände att jag måste göra. Som låg där och pyrde i mina gener eller i mina tidigare liv. Något som jag hade missat under mina första 60 år.Det var ett fönster som öppnade sig i livet. Jag behövde inte arbeta längre, barnen var vuxna och ännu inget barnbarn. Jag hade ingen partner, men en massa seglingskompisar från Gotland Runt, sommareskadrar och Facebook. Resten får väl ge sig, tänkte jag.
Det har det ju både gjort och inte gjort. En massa jättetrevliga gastar och människor runt hela jorden har jag mött.Och visst, kul har det varit, och är, även om det är tyngre nu. Men nödvändigt för mig. Så då får jag väl stå ut med domen, från landet där det är värre att åka till Kanariöarna än att lägga ut en felaktig strategi som leder till att över 11 000 människor dör.
Flera intresserade gastar hörde av sig till Kapstaden, men inget fungerade till slut. Lars hade tom biljetten klar, när han fick lunginflammation. Så nu seglar jag ensam mot Sydamerika. Så får jag se om läget ljusnar så att några nya gastar kan mönstra på i Västindien, innan jag seglar hem över Azorerna i maj-juni till mitt nya kollektivhus.
Nu får jag fylla lite extra vatten, för nu gick just watermakern sönder. Elmotorn paj. Men 90 liter borde räcka i 40 dar om jag är snål, och utanför Brasilien har jag blivit lovad squalls med regn.Sen har jag fyra veckor till att fundera över livet och resans mening.
Och sedan Lägg till på startskärmen.
