Att jag lyckades få gå iland och lägga upp båten på franska ön Reunion, en jättelik vulkan mitt i Indiska Oceanen var ju fantastiskt, mitt i värsta pandemihysterin. Möjliggjort av entusiastiska norska konsuln Evelyn Charlanes. Rubicon från Fjällbacka la sig i marinan för att vänta ut vindarna och smittan, medan Lars Alfredsson la upp sin Dawnbreaker nära mig på hamnens kaj.
Så fort som möjligt flydde jag Coronastockholm till huset på Ramsö på västkusten. Här gick folk i ringar och undvek varandra och jag gjorde två veckors frivillig karantän. Det blev en arbetssommar, med trädfällning, taklagning och båtlagning, saker jag annars aldrig hunnit med. En vecka med May-Lis i segelbåt frös inne pga motorproblem. Skönt att det inte bara är jag som har sånt.
Även Sonjas Shipman 28 konstrade en del, men med lite fix kom vi ut på två veckors skärgårdssegling. I Hälleviksstrand träffade vi Calle och Ewa och Härmanö Runt blev äntligen av med Calle i deras NF. Det blev en härlig vända. Först blev vi omseglade av alla när vinden dog. Sen lyckades vi fånga en vindil och segla om halva fältet, upp till 20-platsen av 60, just vid sista märket.
Sen hann jag vara med på dotter Klara och Malins bröllop, krama och leka lite med barnbarnet, träffa barnen Linus, A-J och Saga innan det var dags att återvända till Hafsorkestern på kajen i Reunion. Och tack Aina för att jag får bo i radhuset.
Mekanikern David hade mekat en del med motorn under tiden. I slutet på sommaren fick jag ett mail att han hade satt ihop allt och provkört. Då gick den bara på två av tre cylindrar. Fel på injektionspumpen, katalogpris typ 10 000 SEK. Tja, det var ju bara att skicka: Ok, fixa. Fantastiska gastar hade bidragit med ungefär lika mycket till den nyinstiftade reparationsfonden, så det gick ihop. Nu har jag gjort slut på kapitalet från lägenheten. Enligt planen skulle jag ju varit hemma nu. Men jag har ju pensionen.
Det gäller att segla senast i november, i december börjar cyclonsäsongen i södra Indiska Oceanen. I december börjar det sen bli seglingsbart runt Goda Hoppsudden till Kapstaden.
Jag har haft ett antal gastar inbokade och avbokade under sommaren. Corona gör livet lite svårplanerat.
Pelle Hansson, som skeppat Away, charterbåtar och sin egen Bavaria 40, hörde av sig och vi träffades på Tackel och Tåg på Djurgården, fikade och bestämde att han skulle mönstra på från Reunion till Karibien.
Nästa dag ringde han tillbaka.
- Jag har pratat med mina barn, berättade han. Och de tycker inte att jag ska göra den seglingen. Jag är ledsen.
Ja, det är ju ett argument man inte kan ifrågasätta. Men Janne var på och Robert, men Roberts kompis skadade foten och behövde hjälp med firman och Janne insåg att han kanske inte skulle hinna hem till december, när han hade en stugby att ta hand om.
Fler gastar hörde av sig via gastbanken, men det var lite för många frågetecken. Bland annat avråder UD från resor till Sydafrika. Fast Sverige har dubbelt så många döda per capita.
Pelle erbjöd sig att mönstra på i Sydafrika, men det var länge osäkert om man skulle få klarera in och ännu mindre mönstra på en segelbåt.
Så jag började förbereda mig på att segla ensam till Richards Bay i Sydafrika.
Till slut ringde Pelle igen.
- Nu har jag haft ett nytt snack med mina barn. Jag kommer med från Reunion!
Tvåtusen kostar covidtestet med reseintyg, som jag får visa upp på Orlyflygplatsen när jag byter till inrikesflyget mot den franska kolonin i Indiska Oceanen. Lars är redan där och försöker få fart på målaren som ska fräscha upp hans lilla 64-fotare Dawnbreaker.
Lilla Hafsorkestern står intill och väntar. Motor och drev på plats. Jag skruvar dit foldingpropellern och polerar friborden. På måndagen går jag i sjön och tuffar in till plats C13 i marinan.
Flera båtar har redan gett sig av till Sydafrika, trots att det är lite oklart om man får gå iland. Svenska Rubicon blir åter liggande vid kaj utan att bli insläppta, trots att Ocean Cruising Club lovat att det är fritt fram. Det visar sig att när man gick ner till nivå 1 och tillät turister att besöka Sydafrika, så glömde regeringen bort segelbåtarna. Och utan beslut vill inte byråkraterna på immigration släppa iland en enda seglare.
Så Lisa och Johan fick ligga några veckor här på internationella piren, där jag ligger och skriver detta i väntan på covidtest och stämpel i passet. Allt medan Ocean Cruising Club i Sydafrika förhandlade med regeringen för att få fram ett beslut om visum för seglare som anländer den här tiden på året till Sydafrika för att runda Goda Hoppsudden.
Pelle kom, vi handlade och kastade loss mot den stora ursprungskontinenten. Väderprognoserna var ok, inga cykloner och inga lågtryck från sydväst i sikte. Anna Eronn, meteorolog i Oceanseglarklubben och Thomas Lundgren i SXK i Göteborg lovade att stötta med väderrapporter över satellit under överfarten, som kom att bli den tuffaste hittills.
Vi lämnade den franska vulkanen tillsammans med nederländska SY Jori, en 40-fotare, och höll jämna steg i lä av det höga berget fram till solnedgången då vi kom ut i vinden. Rejäl medvind, men några knop motström och inga tecken på lågtryck. Vi fick till och med upp gennakern, den svartvita ballongen där framme.
Se började strulet. Först vinglade vindrodret och vi gick över till autopilot, styrd av vinden. Den började tillta, så vi fick bra med ström att köra den med. Sen meddelade Anna och Thomas att vi hade en lågtrycksfront att passera. Regnet vräkte ner och vinden vred emot. Plötsligt gick vi på kurs mot Sydpolen. Pelle sov fortfarande när jag slog och kursen gick nästan rakt tillbaka mot Reunion. Att kryssa med revade segel i två knops motström är inte värst effektivt.
Jag startade motorn och svängde mot Sydafrika och Pelle gick på sin vakt. Efter tre timmar vaknade jag av att larmet gick där uppe. Motorn var överhettad och vi slog av den. Vi kollade kylvattnet som kokade när man lättade på locket.
Antingen en trasig termostat, eller också hade den nyreparerade motorn skurit. Medan jag funderade på om jag skulle kunna få ett banklån för att köpa en ny motor, fick jag kontakt med Anders Dahlsjö på Volo Pentas utvecklingsavdelning, som via inReachen meddelade att vi kunde ta ut termostaten och köra utan. Vilket vi gjorde nån dag senare och provkörde med gott resultat.
Men det kan också vara att det blivit luft i värmeväxlaren, om ni har lutat åt styrbord, skrev han. Och det hade vi ju gjort i tre timmar.
Egentligen ska expansionskärlet sitta högre upp i motorrummet, men det har inte Bavaria tid att göra när de bygger, förklarade Anders och när vi kommit iland messade han över en bild på hur han hade gjort i sin egen båt.
Nu kom vinden och vid 14 ms gick vindmätaren sönder igen. Innan avförd hade Pelle hissat upp mig i masten och jag hade satt tillbaka den gamla vindmätaren som krånglade på seglingen från Maldiverna i våras. Nu sprayade jag på kontakten och vickade på sladden. Ibland funkade den, ibland inte. Men jag hade med en snörstump upp, och när jag band fast sladden i spänn mot masttoppen fungerade den hela tiden. Tills nu.
Men det var bara att reva, titta på vindexen och låta autopiloten styra på kompasskursen. Ny trådlös vindgivare från B&G är beställd, men hann aldrig levereras till Reunion. Förhoppningsvis kommer den till Sydafrika.
Nu gick det undan. Med tre rev i storen gjorde vi 11 knop! En förklaring var att det enligt sjökortet gick 3 knop medström, här söder om Madagaskar. På ett dygn reglade vi 181 sjömil, mer än vad Hafsorkestern nånsin gjort tidigare.
Plötsligt dök SY Jori upp på AIS:en, och vi snackades vid lite på radion. Vi hade gjort jämna steg med en 40-fotare.
Tja, så krånglade VHF:en igen, som före garantibytet i Australien. Glapp i kontakten här med. Jag la in den på torkning i teknikskåpet.
Via inreachen hörde en lokal radioamatör, Kelvin K Killian, av sig och frågade om han kunde hjälpa oss med väderprognoser. Framförallt undrade vi hur strömmarna var på sträckan där monstervågorna kan uppträda när vind och ström går åt var sitt håll.
Så kom det vi fruktat. Nästa dag skulle det bli sydlig kuling. Vi funderade på om vi skulle dreja bi och låta den passera, fast vi skulle förstås få den över oss ändå. Nu var det bara ett par dagar till hamn.
I would go for it, messade Kelvin och vi bestämde oss för att koppla fast oss, bottenreva och sätta kurs mot Richards Bay, närmsta hamnen.
Och hon skötte sig, Hafsorkestern. Några stora vågor som sköljde över och blötte ner oss, ett oändligt antal broachar i bakifrånsjön så steg solen upp på fredagsmorgonen, vinden började avta och vrida med och till kvällen kunde vi starta motorn och tuffa in mellan prickarna i den nu mörka hamnen, 21:00 lokal tid.
På internationella kajen stod Natasha, port officer i Ocean Cruising Club, och tog tamparna och berättade vad som gäller här i Sydafrika. Det är hon och Jenny Crickmore Thompson och några till som har kämpat och till slut övertygat myndigheterna att släppa in seglare i landet. Jag har just skickat in ansökan om medlemskap i klubben som jobbar så för oss långseglare.
När vi får komma in till marinan ska vi åka på safari tillsammans med Dawnbreakers besättning som kom in ett par dagar efter oss med seglen i trasor. Det här var definitivt värsta passagen hittills, med så oberäkneligt väder och strömmar. (Antagligen strömmarna som spökade med vindrodret, nu funkar det fint.)
Och sedan Lägg till på startskärmen.
