Hafsorkestern ligger kvar på land på den franska ön Reunion. En mekaniker plåstrar om motorn, som fick en rejäl törn när vi körde in i en lina utanför Jakarta. Reparationen kostar 45 000 SEK. Nu är mina reserver uttömda. Pengarna från lägenhetsförsäljningen skulle räcka 3 år. Det gjorde de. Men jag är inte hemma nu som jag tänkt, utan först efter fyra år. Hoppas jag.
Men jag upprättade en reparationsfond, där gastar och andra påhejaren kan bidra. Där har det redan kommit in 10 000:-, så med min pension kommer jag säkert att greja det hem via Karibien, Kuba, USA, Kanada, Grönland, Island och Färöarna. Om ett år hoppas jag kunna sikta Ramsö hamn.
Det var både omtumlande och som vanligt att komma hem till den svenska sommaren. Efter några dagar hos Aina i Stockholm kunde jag ta mig till en frivillig karantän i huset på Ramsö i Stockholm, efter flygresan. Några antikroppar hade jag inte enligt KRY, trots slängen av nånting mitt ute på Indiska Oceanen. Och ingen jag träffat har blivit smittad vad jag vet, så det är nog safe oavsett.
Egentligen hade jag tänkt segla Kolfiberrodret med Robban, som vanligt, när jag kom hem, men efter närmare eftertanke insåg jag att jag inte kunde utsätta honom för mina virus i 20 shorthandstimmar direkt efter internationella flygningar runt halva jorden.
Jag har träffat mina barn och haft några gåövningar med nya barnbarnet. Upptäckt att jag faktiskt har en enda fast punkt på jorden, här på Ramsö, där jag tänker tillbringa tiden tills jag återvänder till Hafsorkestern i Oktober. Hyfsat coronasäkert.
Men först tänker jag utmana ödet på Öppet Varv på Ellös, Orust. Jag tycker det är tufft av Magnus Rassy att trotsa pandemien och ordna en coronasäker båtmässa med föranmälan i 50-grupper. Och Micke Westin hänger på för att presentera projektet Bättre Båt, där journalister och författare ska kunna lansera sina e-böcker utan att de stora förlagen tar alla pengarna. Träffa oss i en bod intill bryggan.
Själv har jag snickrat på en ny version av ”Landkrabbans seglarskola”, som jag ska se om den går att sälja för några tior för läsning i mobiler.
Och jag har utnyttjat mina gastar för att komma ut på sjön här hemma i Sverige, även om jag inte kunde få ihop det att komma ut med alla jag ville.
Vissa passade det bara inte med kalendern. May-Lis motor behaga krascha topplocket dan innan avfärd och med Sonjas Shipman 28 ”Ture” såg det mörkt ut när plottern vägrade, vindexen fastnade och landströmmen la av när det regnade.
Men med lite båtyoga och ett kreditkort (inte mitt) fixade det sig. Sen slackade plötsligt riggen och vi vågade inte segla tills vi hittade en bult i mastfoten som satt lite fel. Det blev en härlig veckas segling på väskusten, där jag också hann med att segla Hermanö runt, med Calle Christiansson (gast i Norge).
Vi kom faktiskt ganska bra, 21 av 60. Fast först såg det ut som totalfiasko. Vinden dog, alla seglade om oss. Men medan de drogs norrut av motströmmen fick vi en vindil som satte fart, till slut kunde vi till och med hissa spinnakern i halvvinden. Men snart får de andra också vind, tänkte vi. Men det fick de inte! Vi gled förbi halva fältet och när vi passerat målbåten på den förkortade banan såg Calle massor med båtar driva i stiltjen bakom oss. Ibland är skadeglädjen den enda ärliga glädjen.
På Ramsö lyckades jag täta och sjösätta min hundra år gamla bohusjulle som numera är plastad. Detta är ju ett helgerån enligt allmogefanatikerna, men jag tycker det är fantastiskt att jullen fortfarande lever. Med Fritiof, som anlöpte Ramsö i segelbåt, gjorde jag en segling genom alla grunda kanaler i Kosterskärgården.
Det finns en facebookgrupp som heter ”Vi som älskar träbåtar”. Men nu har jag startat en grupp som heter ”Vi som älskar plastade träbåtar”. Det finns ganska många här på Ramsö. Dan som är drivande i omvandlingen av det gamla livbåtshuset till allmogebåtmuseum har en hel radda båtar. De flesta plastade. Och flera andra på ön har plastade allmogebåtar med sprisegel. Det är jättekul.
Men jag gör ju allt fel. Seglar jorden runt i en Bavaria och plastar min julle. Fast kul är det.