Sälar och stroganoff

För en nybörjare i segling är 24-timmars något stort och ouppnåeligt. När jag fick erbjudandet om att vara med hade jag först lite svårt att fatta att det faktiskt var sant. Det var med något darrande steg jag klev ut på bryggan till ett helt nytt äventyr i Gävlebukten.

 Jag hade förberett mig så gott det gick med sömn och mat och kände mig i relativ god form. Humöret var gott hos alla och sist ombord var Torny med sedvanlig korv stroganoff låda och ratten över axeln. Mats styrde vant ut sin Bavaria från Fliskär. Jag fick ta över ratten en stund och styra denna i mina mått mätt mycket stora båt. Båten och jag bekantade oss med varandra och det kändes faktiskt ganska bra. Vi styrde ut genom Holmuddsrännan mot start vid Ytterriskan. Klockan var strax efter 18.30. Seglen kom raskt upp och med en sydlig halvvind på 10 m/s kom vi snabbt upp i knop jag aldrig har seglat i tidigare.
Hela besättningen var på hugget och vi bytte rorsman i snabb takt då alla ville känna på kraften. Vi styrde mot första punkten, Väktaren. Den passerades efter en timme. Micke som inte alls verkade påverkad av gunget gick ned i ruffen och förberedde middagen. Det började skymma. Jag bäddade ned mig på sittbrunnens läsida och såg Eggegrunds fyr sakta försvinna. Den första spänningen började lägga sig och alla insåg att det är lika bra att försöka vila. Mats bestämde sig verkligen för att vila och vi såg honom inte på flera timmar. Torny styrde outtröttlig på en rak kurs. Nästa punkt var Järngrund och den nåddes 21.30.

Vi gjorde ett slag mot nästa punkt, Sverkers grund. Micke tog över ratten. Han fortsatte lika outtröttlig i nästan två timmar och var inte alls villig att släppa taget. Nästa mål var nästan hemma igen – Båkharsrännan. Det var dags för mig att ta över och testa mina nyinlärda kunskaper. Det går inte riktigt att beskriva känslan av att för första gången segla på natten, det var alldeles magiskt. Vi närmade oss Båkharsrännan och bestämde oss för att segla in i inre fjärden då vindarna till havs inte verkade avta.
Jag tyckte att vi behövde lite mer spänning och överraskade mina medseglare med ett plötsligt slag, jag vet inte vem som blev mest förvånad, de eller jag. Niklas var snabb på ratten och rättade upp kursen. Förmodligen tiltade det bara i mitt huvud efter tidigare rorkultsseglingar. Trots denna manöver fick jag ändå förtroendet att styra in genom rännan. Då blev det bara ännu mer magiskt. Jag lade kursen efter plottern och grabbarna spanade efter prickarna. Farten minskade till 6-7 knop och jag lyckades hålla mig mitt i.

Nästa punkt var Fredriksskans ostprick. Vi gjorde en kontrollerad gipp och satte ny kurs på Heros fyr. Mats stoppade plötsligt upp huvudet, orienterade sig och dök ner igen och gjorde nattmackor. Jag styrde med slör ut genom Holmuddsrännan. När vi passerade Ytterriskan var jag helt stel i rygg och axlar efter spänningen och lät Torny ta över. Jag tog min nattmacka, satt och tittade på fastlandets ljus som långsamt krympte och kände mig mycket mycket nöjd över min insats. Klockan närmade sig 02.00 och jag tyckte att jag hade gjort rätt för lite sömn.

Nästa punkter var Västra Banken och Finngrundet. Nästan 35 distanser rätt ut i havet. Jag somnade gott och kände mig trygg trots vågorna som växte sig allt högre. Jag vaknade 05.30 av att det helt enkelt inte gick att ligga still i hytten längre och Mats skrek 9,6. Jag såg bara vatten genom fönstret och förstod att nu går det fort. Det började ljusna.

Den vy som mötte mig kommer jag aldrig att glömma och den är för evigt inpräntad i synbarken. Vågorna var enorma och vinden blåste upp till 16 m/s. Fullmånen lyste i väster och i öster klöv havet solen i en alldeles makalös soluppgång. Ljuset reflekterades som guld i det slitande havet. Där ute var det bara vi och naturens element och jag kände mig mycket liten och euforisk. Om alla de andra 23 timmarna hade bestått av dimma och regn hade resan ändå varit värd att göra tack vare denna fantastiska morgontimma.

Torny låg på durken och sov och Niklas styrde, lycklig som ett barn på julafton. När vi nått Finngrundet vände vi för att möta land igen. Då tyckte Niklas att jag skulle styra och jag satt som ett frågetecken och funderade över vad han menade. Det kändes som om jag hade ganska många milstolpar redan och ville inte utmana ödet. Ingen kände sig sugen att gå ned och förbereda någon slags frukost så det blev lasagne. Allting blir ändå upp-och-ner på en sådan här resa och äta lasagne till frukost kändes inte alls konstigt.

Vi passerade Västra Banken igen efter några timmar och nästa mål var Purrutsgrund. Nu hade vi plockat rejält med distanser och det började lukta rekord inte bara i Tornys näsa. Efter Purrut gjorde vi ett slag och styrde mot Camps grund. Vinden mojnade något och solen värmde behagligt. Jag lade mig på skarndäck och njöt av solen som glittrade i havet och fick den där känslan av att inte önska sig något eller någon annanstans utan allt var perfekt.

Vi nådde Järngrund och vinden mojnade till 6 m/s. Vi hade nu 5 timmar på att ta oss tillbaka och det skulle inte vara något problem. Då hände det som inte fick hända. På en halvtimme dog vinden helt och hållet till bleke. Vi bara tittade på varandra och undrade vad som hände. Befälhavaren Mats dök upp från ruffen och berättade för oss hur viktigt det är att noga lyssna på sjövädret. Så vi satt där och tittade på sälar och nollorna på loggen. Vi hade lite lite fart, något bakåt. Strax efter kl 17 bestämde vi oss för att starta motorn, tyvärr. Vinden skulle inte öka enligt prognosen och tiden rann iväg.
Så vi kände oss lite snuvade på rekordet men ändå – vilken resa! Tack alla ni som lät mig följa med och tack Mats för att vi fick segla med din härliga båt. Det här var min första men definitivt inte min sista 24-timmars segling.