En smitare är en smitare som smiter!

Jag ligger förtöjd på Musholmen. Segelsällskapet Sittbrunnens idylliska uthamn.
På min ena sida, en härlig gammal bohussnipa i toppskick. Det medelålders paret som bemannar den har hängivet berättat hela historien från vrak till kulturhistoriskt museiföremål. På andra sidan sitter Kalle och Kicki Kvick bekvämt i sin båt och sippar iste. En varm eftermiddagsbris gör att den stekande solen känns behaglig utan att förvandla oss till frasiga människobacon.

I ena änden av bryggan ser vi två ungdomar, en tjej och en kille i 18-årsåldern, med var sin midjeväska komma gående.
Det är de sommarjobbande hamnvärdarna som kommer för att ta betalt.
100 kr/dygn, 50 kr för ett dagbesök och 20 kr extra för landel.

Segelsällskapet går knappast i vinst på hamnen och sannolikt är det kommunens sommarjobbssatsning som avlönar ungdomarna. Eftersom hamnen är i fantastiskt skick med fräscha bojar, el, väloljade bryggor och en välutrustad servicebyggnad med självbetjäning på glass och dricka är det svårt att hävda att dom tar ut några överpriser.
”Nu ska vi se vad han gör” hör jag Kicki Kvick teaterviska.
Paret i snipan svarar frågande ”Vadåå? Vem då? Vad menar du?”
”Kolla på den lilla daycruisern där borta. Han kommer från vår klubb och har gjort det till en konstart att smita från hamnavgiften” förklarar Kalle Kvick.
Längre ut på bryggan ligger Snajdarns lilla racerbåt och Snajdarn är inte den som frivilligt släpper ifrån sig en peseta om han kan undvika det.
Han stoppar aldrig någon slant i klubbstugans kaffekassa med orden ”Jag betalade för mycket sist jag betalade” men alla vet att sist han betalade var…typ… i mitten av maj för tre år sedan!

Snajdarn har en riktigt anständig inkomst men bränner varje krona i samma takt som dom ramlar in på hans konto. Svart BMW, Raybanbrillor, iPhone XI, Nike, Musto, Fan och hans moster dränerar ständigt Snajdarns ekonomi.
Snajdarn är dock en fixare av rang. Har ett gigantiskt kontaktnät. Det är han däremot väldigt generös att utnyttja och även bjuda på så i viss mån och i vissa kretsar accepterar man därför hans tillkortakommanden.Men ibland blir resonemangen helt fel.

Han argumenterade till exempel för att slippa betala bryggplatsen i Webbviken eftersom han, genom kontakter, hade fixat nya förtöjningsbommar till Sjöräddningssällskapet.
Vinteravgiften vill han slippa för att hans kusin är gift med entreprenören som skottar hamnplanen.
Jag överhörde personligen den halvtimme långa diskussionen mellan Musholmens hamnvärd och honom förra sommaren Då menade han att han borde slippa dagavgiften för att hans mamma drev caféet på campingen tre kilometer därifrån.
Den unga hamnvärden såg inte sambandet mellan campingens café och en segelsällskapets hamn.
Det slutade med att en gästande gotlänning på hundratjugo kilo till slut la sig i och hotade kasta Snajdarn i sjön om han inte betalade.
En annan gång kastade han loss förtampen och panikbackade när ”indrivarna” dök upp på bryggan med påföljd att han trasslade in propellern i bojlinan. Den gången slapp han betala men fick å andra sidan bada en god stund i 16-gradigt vatten för att medelst en äkta Victorinoxkniv skära loss trasslet.

Nåväl!
Åter till vår soliga dag på Musholmen.

Hamnvärdarna började ta in betalning i ena änden av bryggan. Snajdarn satt på en klipphälla hundra meter bort i sällskap med årets sommarromans och hennes sexåriga dotter. Han uppmärksammade först inte ”hotet” från de två ungdomarna på bryggan.

När dom börjar närma sig Kvicks båt uppmärksammar Snajdarn vad som är på gång!
Han studsar upp, fäktar med armarna åt sitt damsällskap och hennes dotter. Flicka och mamma börjar snabbt rafsa ihop matsäck, leksaker och filt medan Snajdarn med blixtens hastighet störtar ner mot sin båt.
Motorn startar och han gestikulerar vilt. Den lilla tjejen hoppar ombord och Snajdarn gestikulerar instruktioner till sin väninna om hur hon ska göra loss förtamparna.
Den unga flickan som är hamnvärd har nu hunnit till Kalle och Kicki, hon tittar förstrött mot skådespelet men förefaller oberörd av den uppenbara smitningen.
Snajdarns damsällskap hoppar upp på daycruiserns lilla fördäck och Snajdarn slår back med akterförtöjningen i ena näven.
Sedan händer….
Ingenting!

Snajdarn drar hårdare i bojlinan, ökar gasen med back i maskin men båten rör sig inte en centimeter.
Hamnvärden, den unga killen, går sakta fram till dom och säger lugnt ”dagavgiften är 50 spänn. Kontant eller swish?”
”Swish” mumlar Snajdarn skamset.
Knappar lite på sin iPhone XI och visar skärmen för hamnvärden.
”Okej Moa! Han har betalat nu!” Ropar han till sin kollega.
”Han ska betala för dom tre glassarna han tog ur frysen också” Svarar Moa ”Två Sandwich och en Cornetto”
”Jag glömde att swisha” mumlar Snajdarn och tar fram sin iPhone XI igen.
”Sen en dygnsavgift med el från förra helgen, då Nicke och Marielle jobbade” ropar Moa. ”Marielle filmade när han smet!”
Eftersom Snajdarn nu hade tömt sitt konto bad han diskret sin sommarromans att bidra med medel till förra helgens smitning.  Hamnvärden gjorde tumme upp till sin kollega Moa som tog av sig sin midjeväska och T-shirt och klev ner i vattnet via en närliggande bryggstege. Sedan simmade hon fram till snajdarns båt och låste upp en stålvajer som satt förseglad med hänglås i en slinga mellan hans stävögla och en av bryggpålarna under bryggan.

Kicki Kvick börjar fnissa, Kalle gömmer ansiktet i händerna och jag brister ut i ett gapskratt.
När snajdarn åter är släppt i frihet och smiter bort runt holmen, några hundringar fattigare, är det min tur att betala.
Jag kan inte låta bli att fråga den unga hamnvärden Moa ”Vad var det som hände?”
”Äh!” svarar hon ”förra veckan när några andra jobbade här försökte den där snubben ta två drickor ur kylen utan att betala. Vi började prata om det. Marielle som jobbade förra veckan filmade när han drog som en avlöning så fort hon kom ner på bryggan. Hon visade filmen och alla vi som jobbar i sommar har råkat ut för honom”
”Det var alltså inte första gången?” frågade damen i bohussnipan.

”Nä! Både segelsällskapet och vi som jobbar är dödströtta på honom och när han dök upp i förmiddags hittade jag den här gamla vajern slängd i strandkanten. Hänglåset hör egentligen till frysboxen i servicehuset”

Ingen av oss hade märkt att den handlingskraftiga flickan under dagen diskret hade simmat under bryggan för att förankra snajdarns båt i en bryggpåle.
Hennes kollega hade nu anslutit till oss och inflikade ”Varken den här hamnen eller segelsällskapet står och faller med hans hundralappar. Det är bara så jäkla illojalt mot alla er andra gäster som villigt betalar för er.”

Två veckor senare kom herr Najad och misstänkte att någon hade läst av räkneverket som sitter på klubbens dieselpump fel.
Efter en snabb titt i pärmen kunde vi se när felräkningen skett och vem som hade tankat.
Se där….
Vilken lågoddsare!
Snajdarn har råkat räkna tio liter fel…eller…rättare sagt, tio liter för lite på dieselpumpen!

En smitare är en smitare!
Alltid en smitare… som smiter!

Webbviken finns inte!
Det är summan av en massa båtklubbar jag har mött, passerat och/eller varit medlem igenom åren.
De olika typerna är en salig blandning av verkliga personer och rent hittepå!
Dock bär alla figurer och skrönor på något spår från verkliga händelser och/eller personer.
Att skriva i "kåseriform" ger dock författaren möjlighet att lägga ihop, spetsa till och skruva en hel del på historier som annars skulle te sig helt ointressanta.