Fina skutor i Middelfart.
Vi ligger i Middelfart i Lilla Bält och väntar ut dagens kuling och regn. Kuling har vi haft mycket av mellan Läsö, Grenå och Samsö. Nästa dag fortsätter vi mot Kielkanalen, sen Engelska Kanalen, Biscaya och Madeira, innan vi är framme i Las Palmas. Egentligen är det lite sent på året, så vi får vänta ut diverse väderfönster på vägen.
Hittills hade vi fått segla mest på bara focken eller revad stor. När inte vinden dojjat helt och vi fått lita på järngenuan.
Nordsjön var så där bråkig och skumpig som den brukar. Men vindarna var med oss ända tills vi efter en kall natt skulle runda hörnet och gå in i IJselmer. Då fick vi starta motorn i gryningen för att stånga oss mot sjön några timmar innan vi kunde svänga in mellan öarna.
Bruna flottan i Harlingen.
Flera skutor mötte oss när vi sträckte in på det våglösa innanhavet mot Harlingen. För att komma in i hamnen måste man ropa på brovakten, som lyfte två broar och släppte in oss till den ”Bruna flottan”, vilket syftar på deras barkade segel. Vi fick passera alla skutor för att hitta pontonerna med gästplatser längst in.
Det var kyligt på Nordsjön. Och värmaren envisades med att fylla ruffen med rök. Ddet gillade inte Karin.
Här skulle vi vänta ut orkanen Kirk på väg in från Atlanten, samt hitta en Volvo Penta-representant som hade en stopp-solenoid. Redan i Danmark hade den gamla gett upp och vi fick stanna motorn genom att stänga bränslekranen. Det gick ju, men det tog tio minuter varje gång.
Jag tog en långpromenad till försäljaren, som låg fyra kilometer från gästhamnen, genom den vackra gamla stan, ut förbi varv och kajer längs kanalerna. De hittade reservdelen, som naturligtvis inte fanns på hyllan. Men redan nästa dag skulle de kunna få hem den. Så i elcykelaffären bokade jag en hyrcykel för nästa dag när jag passerade på väg tillbaks till gästhamnen.
Att flyga runt kanaler och hamnar på elcykel var behaglig sensation och även Karin hann ta en tur på stan.
Egentligen är det ju för sent på att segla söderut och man bör vara lite försiktig med att vänta ut de rätta väderfönstrena. Men när resterna av Kirk blåst förbi fick vi härliga dagseglingar till Lelystad, Amsterdam och IJmuiden. Sen blev det allvar av, Engelska kanalen ner till Cherburg. Nu var det dags att dygna igen.
Men det gick bra. Med hjälp av det överlägsna gränssnittet i OpenPcn för att grafiskt visa CPA, dvs vem som kommer först när man korsar kursen för några tankers och lastfartyg, tog vi oss förbi Rotterdam och Den Haag. Efter en kall natt kom solen och vi hade en härlig segling norr om Normandie, där vi smög nära land för att undvika sjöarna.
Vi hade just lagt bubblet på kylning för att fira framkomsten när det tog stopp vid udden längst ut på Normandie. Vinden vred emot, enligt plan. Men framförallt ökade motströmmen. Vi stod still över grund, fast vi körde 6 knop genom vattnet! Runt omkring oss virvlade malströmmarna.
Lågvatten i Cherburg.
Att komma in till Cherburg i lagom eftermiddagssol och korka upp några sprudlande landare var bara att glömma. Nu gällde det bara att hålla sig på banan tills tidvattnet vände. I beckmörkret tog vi oss in genom hamnbassängerna till gästhamnen.
Cherburg är ingen värst vacker stad, men i väntan på medvind tog vi tåget till Bayeux, där vi studerade en femtio meter gammal seriestrip. Tapeten skildrar hur Willhelm Erövraren byggde upp en flotta för att invadera England och göra anspråk på tronen1066.
Robban mönstrade på i Brest för atgt täcka upp för tuff segling på Biscaya.
Robert Tryzell, som tidigare seglat på Hafsorkestern, kom till Brest för att förstärka över höststormiga Biscaya. Väderrapporterna ändrade sig hela tiden och när han väl flugit från sin lägenhet i Spanien kunde vi konstatera att det inte var lämpligt att segla över den viken med kuling i nosen på några dagar.
Istället hyrde vi en bil till Les Sables d´Olonnes, där fyrtio IMOCA 60 seglingsmaskiner stod parkerade runt en brygga. Fransmännen är galna i denna galna världsomsegling med ensamseglare som i ofattbara hastigheter seglar ner till Kapstaden, rundar Sydpolen och hem igen. Några veckor senare var det dags för starten i den tionde omgången av tävlingen som går vart fjärde år och hittills kostat två liv.
De står i timmar och väntar i kön ut till bryggan där man kan komma när underverken, som finns både med och utan foils som gör att de kan flyga fram ovanför vattenlinjen. Karin och Robert tyckte det verkade jobbigt att stå i kön, men jag ville se båtarna på nära håll, när vi nu tagit oss ända hit.
Så la sig vinden och vi tuffade motor söderut i två dygn. På tredje dagen kom vinden och in till A Coruna mötte vi de berömda Biscayavågorna som uppstår när atlantvågorna möter kontinentalsockeln.
Efter en dags dusch, tvätt och restaurangbesök fortsatte vi med dagshopp runt udden, förbi de spanska viorna och ner mellan fiskeflötena i Portugal. Av rädsla för de rodertuggande späckhuggarna höll vi så gott det gick utmed 20-meterskurvan med skarp uppsikt efter de många fiskpinnarna.
I Porto mönstrade Robban av och Karin och jag gick de två kilometrarna till närmaste varuhus för att bunkra för sex dagars översegling till Madeiraön Porto Santo. Enligt Predict Wind skulle vi få motorgång tre av de sex dygnen, så vi köpte två extradunkar diesel och band fast på däck.
Men efter att ha tuffat 20 M rakt ut i havet fick vi vind hela vägen till Madeira. Men först fick Karin syn på en späckhuggare 10 meter bakom aktern. Jag vände mig om, men då var den borta. Jag lossade bangern jag köpt på Jordenruntseglarklubben-eskadern till Läsö några veckor tidigare, ett två meter långt rostfritt rör, sänkte ner det i vattnet och bankade på det med ett vinschhandtag. Späckhuggarna gillar inte kraftiga ljud, sägs det. Karin försökte få eld på en undervattensmällare. Det tog ett tag i den tilltagande vinden, men till slut fick vi iväg smällare med brinnande stubin och en blixt syntes under vattnet.
Späckhuggaren sågs aldrig till något mer, och så här långt ute brukar inte rodertuggarna vara. Men vem vet om det var en vanlig gammaldags orca, eller en med de nya ovanorna.
Det var fullt vid bryggorna i Porto Santo, men vi fick lägga oss utanför franska Luna.
Den här resan skulle gått på fyra till sex veckor hade jag ju gissat, tidsoptimist som jag är. Men nu hade sju veckor gått och vi hade hundra sjömil kvar till Porto Santo. Karin flög hem från Madeira och jag fick fixa de sista tre dygnen själv ner till Gran Canaria.
Först blev det riktigt gungig bidevind. Nästa dag perfekt sidvind. Men tredje dygnet skulle vinden dö ut helt. Diesel hade jag ju, men när jag satt motor när vinden vred mot märkte jag att det var varmt i motorrummet. Jag tittade in och såg att kylvattnet börjat koka. Det blev en stilla nattkryss, som gick riktigt bra när vinden vred med.
Jag sov en timma i taget, vaknade och kollade aisen att inga båtar fanns inom räckvidden 20 M, och somnade om igen.
Men tredje kvällen dog vinden helt. Jag kom på att jag en gång tidigare provat att ta ut termostaten när motorn kokat på Indiska oceanen. Det funkade, motorn spann nöjt igen. Jag kunde sova några timmar på kvällen, innan vi närmade oss Gran Canaria och båttrafiken tilltog.
I gryningen gick jag in o ch la mig vid hamnkontorets brygga. Ett tag såg det ut som om marineron skulle fixa plats vid en brygga, men så talade han med Chefen och det blev No-No.
Så jag la mig på svaj och upptäckte att ankarspelet inte funkade. Sen började jollemotorn krångla. Och batterierna laddar knappt.
Men i morgon går hela Arcen, 140 båtar. Och det är bara 120 på väntelistan ute på ankringen, säger de.
Och sedan Lägg till på startskärmen.
