Vi har gjort det man ska göra på den lilla azoriska ön Horta. Varit uppe på vulkanens topp, besökt fyren som ödelades av en vulkan som bildade en ny halvö när jag var fyra år.
Fyrvaktaren höll stånd, men halva Horta utrymdes. Vi har nästan badat i den naturliga poolen i havet. Men nu börjar det kännas lite kyligt.
Vi har smakat på Peters ginochtonic på Sport Cafe. Lite stark passionsfruktsmak, men man vänjer sig. Storseglets revor från spridaren har lagats av Jose och hans tjej, som var imponerade av Bodings Hydranet segelduk. Jag har köpt och installerat fyra nya 100 Ah Deepcycle batterier. Bilbatterierna från Jakarta var redan på upphällningen.
Mia har målat Hafsorkestern 2021 på soptunnehusets vägg. Nu längtar jag hem.
Med Sally och Amaran äter jag hortakokött och talar med restaurangägaren Genuino. Han har seglat ensam två gånger runt jorden i en Bavaria 36. Och brutit masten två gånger. Han visar ett vykort med nödriggen uppe.
- Bavaria är skit, säger han.
- Jag seglar en Bavaria 30, säger jag. Ungefär samma väg som du.
Han skakar på huvudet. Två andra båtar i marinan på Horta har tappat masten.Det är nog inte båtmärket men kanske riggkonstruktionen på moderna båtar som är problemet, tänker jag.
Amaran är en Bavaria 44. Men Peter har ett inre förstag för stormfocken. Det finns det inte plats för på min båt. Men jag skulle kunna sätta ett yttre förstag på peket till masttoppen, tänker jag. Och hänga en Code Zero på, kanske. Så slipper man en single point of failure. Jag ska tala med Jonas Boding om det när jag kommer hem.
Så kastar Amaran loss, Micke Rycking i en Arcona 460, Oscar i Divine och Lars med Sandvita. Når Gry seglar vidare mot Azorernas huvudstad Delgada är vi näst sista svenskbåt i hamn. Bara Sally kvar vid kaj. Vi kastar loss, tar ett varv runt Lady Ann, som ligger för ankar i väntan på PCR-test, efter en tuff överfart från Sint Maarten med stormvindar. Barnen vinkar.
Det blir allt kallare på nätterna. Vi tankar hem olika gribfiler och diskuterar lågtryck och fronter med metereolog Anna Eronn över Inreachen. Jag packar till och med upp min flytoverall från Fiskars, som jag köpte inför den inställda Grönlandsresan.
Vi sitter mer och mer vakt framför aisen nere i ruffen, och tretimmars sovpass fortsätter över dagen i den torktumlande sjön.
Så kommer ögonblicket då masten faller bakåt åt styrbord. Efteråt tänker jag att hade jag bara varit kall och fallit med rodret, kanske vinden hade blåst upp masten, och jag hade kunnat säkra den med spinnakerfallet.
Men jag lossar storfallet och springer ner i ruffen där en yrvaken Mia är på väg upp. Jag rycker i nödsändaren, EPIRB:en, men det är bara en plåtantenn som kommer ut. Till slut hittar jag rätt knapp bakom en plastbit och en lucka. Burken börjar blinka. Trycker även på Inreachens SOS-knapp.
Sen sliter jag fram bågfilen och diverse tänger. Vi måste bli av med riggen, så den inte drar ner oss i djupet i den grova sjön.
Jag filar på det yttre vantet, svär åt att jag inte har köpt ett nytt bågfilsblad. Efter ett antal minuter är jag nästan igenom. Då inser jag att jag aldrig kommer att orka såga alla vanten. Så jag lossar sprintarna på de övriga babordsvanten med hjälp av tänger och våld.
Mia knyter upp alla stoppknopar på fall och skot och jag drar ur dem ur sina block innan jag knipsar av de sista två kardelerna. Masten stönar och faller överbord om styrbord. Styrbordsvanten lägger sig över mantåget som går av. Det kan bli jobbigt att såga av dem.
- Ta preventern och lägg om vinschen, ropar jag till Mia.
Hon tar riggens sista lina och vinschar upp den sjunkande masten så trycket lättar på vanten. Jag kan vrida banka och skruva loss vanten och till slut släpper hon även preventern så att riggen kan påbörja sin långa färd till en vila 4000 meter under oss.
Det bjuder mig emot att slänga så mycket plast i havet, men vafan ska man göra?
Vi kan andas ut. Vi flyter. Vi lever.
Nere i ruffen skriker inreachen till mig, fast tyst.
Hej.
Er EPIRB är aktiverad. Vi vill komma i kontakt med er. MRCC Delgada startar en räddningsinsats.
//JRCC Sverige
Jag svarar:
Under kontroll. Vi tappade riggen och vi har startat motor, kurs La Coruna.
La Coruna i Spanien är närmare än Brest i Frankrike dit vi var på väg. Till Spanien är det 423 sjömil. Vi har runt 200 liter diesel, med några extratankar på fördäck. Det borde räcka, tänker jag när jag börjar kommunicera med någon som kallar sig Nödkontakt på Inreachen. Antagligen någon knuten till Garmin.
Just to confirm you do have enough fuel to make it to La Coruna?
Nu räknade jag en gång till och var plötsligt inte lika säker. Det fattades nog ca 50 liter för att nå land. Så jag meddelade 100 liter för säkerhets skull.
We will uppdate the MRCC.
Så fick jag direktkontakt med MRCC Delgada:
mv cool explorer divert. will provide 100 lt fuel. eta in 8 hours. send status every 6 h.
Så höll vi kontakt tills lastfartyget dök upp. På AIS:en, som egentligen hade slutat fungera när antennen i masttoppen följde med ner till 4 000 meters djup. Men jag hade fått en gammal VHF:antenn av Anders Egerö, som funkat som FM-antenn på targabågern i aktern sen avfärden 2017. Att den skulle få utföra sitt egentliga syfte som reserv-VHF/AIS-antenn hade jag väl aldrig trott. Men efter ett litet kontaktbyte gjorde den nu det.
Mycket hade slutat fungera. Till exempel autopiloten. För upp i masten gick den gamla sladden till förra vindmätaren, en nmea-kabel. När den gick av kortslöts hela nmea-nätverket. Hela denna första dag körde vi motor med vindrodret.
Tills MV Cool Explorer dök upp vid horisonten. Då tog jag på mig hjälmen.
- Kör inte för nära så vi dras in av propellern, sa Mia oroligt.
Ingen fara sa jag och lyssnade på vhf:en där kaptenen sa att han skulle gå port to port och stanna motorn. Han hade tvåhundra liter diesel i containrar hängande vid relingen. Kunde vi ta dem? Vad skulle jag svara? Men var fasen skulle vi göra av med alla de dunkarna?
Jag svängde in alldeles för nära, sögs in av propellern under aktern så vindgeneratorn smattrade mot fartyget och böjdes.
En klase dunkar sammanbundna med rep landade i vattnet.
- Tack, hur ska vi betala för det här, ropade jag på vhf:en.
- Bon voyage, svarade kaptenen och startade maskinerna.
Att få ombord dieseldunkarna, som var tätt ihopbundna med ett tjockt och flera tunna rep, förbi den utstickande badstegen i aktern var nog det jobbigaste i hela den här operationen. Vi passade dessutom på att bli osams om hur vi skulle göra, innan jag fick fram kniven och skar loss de tunnare trassellinorna.
Med Edvard bakom rodret, på kurs La Coruna, fortsatte vi utmattade våra tretimmarsvakter genom natten, i den tilltagande kylan bakom AIS-skärmen vid navbordet. Fyra dagar kvar till hamn och sjöräddningen följde oss och ville ha positionsrapporter, vilket kändes tryggt.
Jag messade min syster att jag inte skulle komma till Ramsö som uppgjort, men mina barn fick inget veta. Det var som om känslorna fortfarande var avstängda och kroppen gick vidare i katastrofmode.
Nästa dag messade min dotter Klara. Hon hade hört talas om avmastningen från Lina. Då började jag fatta vad som hänt och messade de andra barnen över Inreachen. Vi sov våra tretimmarsfrivakter och jag rensade ut en massa nmea-kablar och fick igång autopiloten. MRCC Delgada lämnade över oss till MRCC Madrid.
Snart iland. Det är natt. Då stannar motorn. Vi har fem timmar kvar till La Coruna. Och vi ligger och driver just intill farleden från Engelska Kanalen. Vindstilla. Jag ropar på sjöräddningen i La Coruna. Men de är för långt bort, det bara sprakar. Messar på Inreach till MRCC Madrid.
Så ropar MRCC Finisterre upp oss. De kan komma ut och ta oss på släp. Men inte till Coruna, bara till närmaste hamn. En liten fiskeby som heter Camarinas. Här låg Gustav och jag 2017 en natt. Här finns ingenting.
Men en mekaniker, som efter någon timmes felsökande hämtar pappa chefen. Det är vatten i bränslefiltret.
Han skruvar bort injektionspumpen för att ta till verkstan och kolla. Nu är det fredag. På måndag morgon kan han ge besked om motorn går att få igång, eller om han måste beställa en ny pump.
Jag tömmer och torkar ur dieseltanken. Det var inte bara vatten i soppan. Mörkt och grumligt nånting, också. Vill inte ha den.
Mia kollar. Hon måste vara hemma och fixa ett jobb inom två veckor. Om motorn går nu, hinner vi. Annars måste jag hitta en motorbåtsgast till Rotterdam, där försäkringsbolaget vill laga Hafsorkestern.
Fortsättning följer…l
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
