På drift i Sargassohavet

vi såg öar av sjögräs breda ut sig över de oändliga vattenytorna
vi såg genomskinliga dödliga gummiankor kryssa mot den nedgående solen på jakt efter den plastbläckfisk som förgäves försökte locka tonfiskarna att mätta våra magar
vi simmade utan livlina på femtusen meters djup i högtryckets oljeblanka välvningar
vi tankade gribfiler till höger och vänster och konsulterade hemlandets experter för att undkomma oceanens mest luriga vädersystem
vi har fröjdats över att trilobiternas ättlingar slutligen tycks vara utrotade med hjälp av spray, hotell och salva, endast enstaka kackerlackslik trillar emellanåt ut ur hafsorkesterns underjordiska hålor.
vi har läst böcker, lagat mat, diskat och sovit oss över 2193 sjömil plus omvägen runt det azoriska högtrycket i nästan en månad
vi har revat och släppt upp, revat och släppt upp, och försökt få vifslan att styra vår väg genom de omväxlande vindarna och akterifrån överfallande brytande sjöarna
vi har hälsat på delfiner som hoppat runt båten och morsat på en val
vi har studerat sulornas flykt när de dippar vingarna i vågtopparna och springer på vattenytan, hört de vita fåglarna småprata i mörkret runt sittbrunnen när månen är borta, antagligen vildvittror
våra lakan har fortfarande varit fuktiga av havsluft och svett når vi återvänt efter tretimmarspass med stjärnorna i sittbrunnen och tankfartyg som inte vet om de ska köra över oss eller passera framför eller bakom den vinglande segelbåten
vad vi har luktat tänker jag inte berätta
vi har sett nymåne och fullmåne, karlavagnen och kräftan, solen som har gått upp och ner på en brinnande himmel eller i smyg bakom molngubbar och squalls
vi har mot alla regler firat kräftans vändkrets med kapten morgan och chips

- Gomörron, gomörron, det här är Veyron i ottan, ryter Mia i ruffluckan på bred göteborgska.

Det dags att göra min plikt och jag skakar sömndrucket av mig de tretimmars drömmar jag inte hunnit drömma till slut. Som jag alltså drömt helt i onödan.

- Hur har du förändrats av att segla fyra år runt jorden, frågar Mia senare när vi för en gångs skull sitter samtidigt i sittbrunnen.

Jag vet inte. Jag är nog lite lugnare. Nu. Men kanske jag får krupp när jag kommer hem igen?

Jag har ju hunnit fundera lite på livets mening och sånt.

- Själen finns, sa Chrille. Den väger fyra gram, det har man mätt upp. Kroppen blir lättare i dödsögonblicket.

- Nej, själen är bara en algoritm, sa Peter från England, som också hade kommit till Chrilles båt i Prickley Bay, Grenada, för lunch. Och din fria vilja finns inte heller. Allt du beslutar dig för bestäms av dina erfarenheter och gener. Algoritmer.

Jag värjer mig mot resonemanget. Jag vill ha en egen vilja. Så kommer jag på att det är ju det Yuval Noah Harari skriver om i Homo Deus, uppföljaren till den omskakande Sapiens. Jag bestämmer mig för att läsa om den här ute på Sargassohavet, medan de glänsande örlogsmännen glider förbi i sakta mak.

Det unika med människan enligt Harari är Berättelsen. Att vi lyckats formulera en story som får oss att jobba tillsammans i grupper större än de 150 som vi på sin höjd kan hantera rent biologiskt. Det är gudasagorna, religonerna och ideologierna. I den nya boken spekulerar han om vad som kommer efter den nu förhärskande liberala humanismen, med demokrati och mänskliga rättigheter. Technohumanism eller dataeism.

När han analyserar historien är han en ögonöppnare, men som spåman inte lika övertygande. Dock konstaterar han att människan har en vänstra hjärnhalva som står för berättandet och våra minnen, en högra som står för upplevande och spatial uttrycksförmåga.

Kanske är det det som är livets mening; berättelsen och upplevelsen? Är det inte just det som konstituerar människovärdet i AI:s tidsålder. Mänskligheten är ju fullständigt besatt av berättelser, i böcker, på film och nu även på Facebook. Och älskar att åka skidor, segla, bli kära och ha sex. Där kan AI slänga sig i väggen.

Så kanske meningen med den här resan är just den här berättelsen, bloggen och facebookuppdateringarna. Sen om jag lärt mig nåt, utvecklats, eller bara gått igenom, det får väl framtiden utvisa.

Eskaderkompisen Gry gick ut utanför bron på Sint Maarten och hissade ankare på morgonen. Jag var med på ett zoommöte med mina blivande grannar i kollektivhuset Kombo, innan vi kastade loss på eftermiddagen. Motor runt udden och sen kryss upp i sundet mot Anguilla.

Till kvällen gick vi in i ett par mörka squalls, med regn och kuling. Mia, som aldrig seglat på öppet hav undrade nog vad det var för galenskaper hon gett sig in på. Det blev en blöt och kulen natt.

Men sen avtog vinden mer och mer, och jag kontaktade väderkompisarna Thomas och Anna som båda sa att vi skulle gå norrut och runda de svaga vindarna i det Azoriska Högtrycket.

Gry messade sina positioner längre och längre framför oss. Efter några dar startade Lady Ann och messade som tur var för vårt självförtroende, positioner bakom oss.

Men nu tog vinden slut helt. Vi vecklade ut järngenuan och räknade på våra 90 liter diesel. Tre dagar motorgång hade vi till. Två dagar tuffade vi. Sen kom vinden. Och försvann igen. En natt till, sen kan vi segla, sa jag till en allt mer orolig Mia. Vi driver i två knop igen, mellan tångruskorna i Sargassohavet.

Men nu är vi i överkant av högtrycket. Innan solen gick ner hade vi besök av en stor flock fläckiga delfiner som hoppade runt Hafsorkestern.

Saker och ting går sönder. Som till exempel låset till toaletten. Handtaget hänger impotent rakt ner och dörren går inte att stänga. Det har hänt förr, en fjäder inne i låskistan som går av. Bang bang låter det om toadörren i sjögången.

Tills Mia lyckas stänga när hon ska dit. Men nu går den inte upp!

Jag försöker skruva loss handtaget, men det ör skruvat inifrån. Via ventilen ut mot havet smugglar jag in verktyg till Mia som lossar allt på insidan, efter att först ha försökt tvinga in låskolven med en kniv. Jag pillar och pillar, men inget rör sig. Just som jag är beredd att tackla in dörren, med förstörda dörrkarmar som resultat, ger sig plötsligt låset för ett våldsamt tryck med handtaget. Fången är fri!

Jag har bytt helas låskistan som kostar några tusen, en gång förut. Sen gick fjädern av igen. Då läste jag, jag tror det var på Bavariaklubbens facebooksida, att man kan böja till det som är kvar av fjädern och få den att fungera igen. Så jag gjorde det med båda de trasiga låskistorna. Alltså har jag en fungerande låskista att sätta i nu. Efter diverse vändande på låskolv och ivägsprättande fjädrar har vi en fungerande toalettdörr igen. Livet leker.

Det blir svalare på nätterna och ibland molnigt på dan. Ingen vind som får generatorns propeller att snurra. Då får vi köra motor på frigång för att ladda batterierna ett par timmar på natten. Men vi har 40 liter diesel kvar och vinden har satt in med 5-6 ms igen. Mia är orolig, men jag tror på gribfilerna och våra meteorologer.

Vi är halvvägs och har nästan kurs mot mål, bara en liten båge norrut.

Det finns några passager runt jorden där vädret är viktigt. Mellan Tonga och Nya Zeeland gäller det att hitta ett väderfönster utan för mycket kuling. Den vägen gick jag aldrig, eftersom det var orkansäsong när jag kom så långt. Och från Madagaskar till Goda Hopp gäller det att hitta fönster där Aguilhaströmmen inte krockar med återkommande sydvästkulingar.

Men här i Sargassohavet är det lite klurigare. Det Azoriska Högtrycket ligger som en jättelik amöba och spärrar vägen om man inte har staplat fördäcket fullt med tusentals liter diesel. Det gäller att smyga runt och segla på vindarna runt lågtrycken i norr.

Men här ligger också faran. Allt emellanåt sliter sig ett lågtryck loss från den amerikanska ostkusten och kastar sig över de hemvändande seglarna. Jag har hört historier som jag inte berättar för min gast.

Då är det skönt att ha Anna och Thomas via inreachen. Anna har koll på hög- och lågtryck och Thomas lägger ut waypoints som jag delar med mig av till Gry. Dessutom har jag fått låna en IridiumGo satellitsändare av Klas som sålde sin båt Skyline på Sint Maarten. Med den kan jag tanka hem egna gribfiler med vindar och göra weatherrouting med på PC:n. Lite enklare än kortvågsradion, som verkar ha antennproblem.

Så nu tar vi en sista omväg upp mot nordost, innan vi svänger österut på målrakan mot Horta i Azorerna. Och håller tummarna att lågtrycket Anna fått korn på, inte ska ta en bana som korsar våran kurs.

Jag vaknar av mig själv och känner mig tacksam. Jag har drömt om min mormor Elsa, under min tretimmars frivakt. Dygnet runt turas vi om, tre timmar i taget.

Jag ligger i kojen och är tacksam för att jag fått uppleva hela det här fantastiska äventyret. Tacksam mot alla mina gastar som gjort det möjligt. Mot Mia som skickligt hanterar Hafsorkestern när en jättevåg kastar omkull oss medan jag sitter på toaletten och försöker hålla i mig. Mot alla som följt och stöttat på nätet.

- Hej Niklas, svarar Lars på upphinnande Sandvita, når jag ropar i natten över VHF:en. Jag har följt dig på din resa.

Sånt värmer.

Min mormor var en av de kärleksfullaste människor jag mött. Hon och Ylva. De är döda nu. Kanske svävar deras själar i himlen eller har gått vidare till en ny annan materiell eller immateriell tillvaro. Jag vet inte. Men jag vet att deras kärlek lever vidare i mig.

Jag tror att varje gång vi står inför ett beslut, så har vår fria vilja valet mellan vår evolutionära algoritm kärlek och vår evolutionära algoritm hat. Och efter varje handling sprider sig vårt kharma till människorna runt om oss. I det långa loppet tror jag kärleken vinner, rent evolutionärt.

Det kan väl få vara min egen lilla privata religion. Min berättelse.

Niklas Krantz