Jorden runt och livets mening!

Marina Saint Laurent ligger 20 sjömil upp i den bruna Maronifloden, där tidvattnet väller in och ut två gånger om dygnet. Förbi de rejäla bojarna flyter varje dag en tvåmeterstor trälåda upp och ner, tillsammans med löv, stockar och plastflaskorRunt marinan ligger flera trädbevuxna vrak och över floden kör knarksmugglarna sina långsmala piroger.

Saint Laurent är drömstället för den som älskar regn och fängelser. Hit skeppades 70 000 franska fångar på arton- och nittonhundratalet. Mottagningsstationen som ligger alldeles bakom marinan är iordningsställt till museum.

Men efter Robben Island kändes inte behovet av fängelsemuseum så värst stort. Däremot bokade vi en pirogtur uppåt djungelfloden, som ju är en del av Amazonas regnskogar.

Men innan Dawnbreaker, som hunnit med både Ascension och Jacare i Brasilien på vägen, anlände hann jag med att trasha Lilla My. Eller kanske det var självtrashing? Jag blåste i varje fall upp gummibåten och åkte in till marinan med tvätt, tomma dieseldunkar och gasflaska. Men de öppnade inte förrän tolv, så jag puttrade tillbaks till Hafsorkestern. Jag tog en fika och tittade plötsligt ut i aktern där gummibåten låg helt hopsjunken i sitt snöre.

Efter en snabb räddningsaktion för att bärga utombordaren kunde jag hissa upp My på däck och konstatera att hon spruckit i limningen. Sol, vatten och värme hade helt enkelt löst upp klistret. Och visst skulle man kunna limma ihop de spruckna 20 centimetrarna. Men i vilket skick är då resten av limskarvarna runt om? Jag hade en himla tur som inte sjönk en timma tidigare när jag var i land med My. Nästa gång kanske jag inte har samma tur.

Så jag får stanna ombord ett dygn tills Dawnbreaker kommer, förutom några timmar när jag kan lifta iland med grannaustraliensaren. Internet på telefonen fungerar inte, men jag får det bara att fungera ibland på marinaceféts wifi. Nästa dag åker jag in med Dawnbreaker när de ska Covidtesta sig och lyckas lägga ut ett långt blogginlägg som jag skrivit på havet från St Helena, från café de Maison.

Tänk vad beroende av Internet och Facebook jag blivit. Kul när man är ute och reser, men jag undrar hur länge det dröjer innan samhället reglerar Facebook till en obetydlighet? Fast först måste nog någob hitta på ett bättre socialt nätverk, där folk är äkta, med mobilt BankID eller DNA, och där inte kommersiella algoritmer styr.

Vi bokade en tur med Johnjohns pirog genom en liten creek i regnskogen. Jättelika blåglittrande fjärilar flög framför båten i sagoskogen. Så landade vi intill en by där de höll på att bygga fler piroger. Den långsmala båten, mellan 10 och 20 meter byggs på en stock som urholkas. Sen eldar de och spänner ut stocken i mitten, och låter regnet mjuka upp. När den fått rätt form bygger de upp fribord runt sidorna. Johnjohns 16-meterskanot har sen en 75-hästare med handstyrning i aktern.

- Om polisen får reda på det här är det inte så bra. Men de kommer inte hit, sa han och styrde över till Surinam på andra sidan Maronifloden.

Först gick vi in vid några klippor med tusen år gamla hällristningar. Sen joinade vi ett 80-årskalas hos några ursprungsinvånare som Johnjohn kände. Födelsedagsbarnet och två andra kvinnor sjöng. Vår reseledartant dukade upp dricka till oss på ett bord. Peter på Dawnbreaker gillade romen, och bjöd sen upp födelsedagsbarnet på en inte helt covidreglementsenlig dans. Men gumman var förtjust.

Någon så liten gummibåt som jag behöver fanns inte att uppbåda i Franska Guiana, berättade Samuel på marinan. Däremot fick jag kontakt med Micke Westin, som sa att jag kunde få köpa hans gummibåt på Grenada. De har båten upplagd där och kommer inte åt den i år.

Så det får bli Grenada i nästa etapp, istället för St Vincent och Grenadinerna. Dessutom lovade jag att försöka hålla ihop Vikingrallyt: Return from Paradise, i mitten av april. Mina gastar har hoppat av igen, en har fått en sjuk anhörig och en tror inte han kan ta sig från England pga covidrestriktioner.

Så det blir eskader istället för besättning, om nu inte någon vikinggast hoppar på Hafsorkestern.

Djävulsön, som blir huvudatraktionen på Vikingrallyt OVR (Original Viking Rally), i oktober, låg lite tokigt till när man kom söderifrån som jag nu. 60 sjömil åt fel håll. Och fängelse har jag ju som sagt sett.

Så efter fem dagar vid bojen kastade jag loss mot Grenada. Dawnbreaker kom efter lite senare på grund av trassel mellan förtöjningslinor och bojen. Men de kom ikapp ute till havs. Jag hissade segel och fick en otrolig fart med 2-3 knops medström och 10 ms halvvind. 9 knop med två rev, både fram och bak.

Jag tog kurs ut mot havet. Jag vill gå längre ut än Dawnbreaker för att slippa fiskebåtar på natten. Jag tog av mig kläderna. Jag seglade på det vilda havet igen.

På kvällen kom delfinerna och sa god natt. Jag ställde sovklockan, min ipad, på en timme och störtade ner i babordskojen, det håll båten lutar åt. Där ligger man säkert, men svettigt. Jag drömde konstiga drömmar, när sovklockan började sin truddelutt.

Upp och kolla plottern. En gång visade AIS:en att jag höll på att köra in i en kabelutläggningsapparat med flera båtar runt om. Om två timmar. Om jag inte ändrade kurs. Så jag gick upp i sittbrunnen och drog i Vifslans snören så att vi svängde 20 grader. Nästa gång kunde jag dra tillbaka kursen lika mycket, för att fortsätta mot östudden på Tobago, som jag ska runda.
Några timmar senare fick jag väja för en oljeplattform. Även om jag går för segel och har företräde känns det ibland bäst att hålla undan.

Så stöp jag ner svettig i kojen igen. Det var då jag kom på det! Meningen med livet.

Kläderna. Det är ju dem som skiljer oss från djuren. Mer än språket, mer än att vi går på två ben.

Vi har ju inte kläder för att vi fryser, har jag sett på den här resan. Vi har dem för att definiera vår plats i det sociala nätverket.

Ett nätverk med många dimensioner. En är hierarkien för vem som bestämmer och vem som är värd mest. En annan vem som är ondast eller godast, enligt de förhärskande ideologierna eller religionerna, ibland kallade värdegrunderna. Forskningen har sina hierarkier och populörmusiken sina.

Ytterligare en dimension är ekonomisk förmåga, ibland kallad klass. Militären och arbetsplatsen har sina hierarkier.

Det sociala nätverket är hur våra samhällen är organiserade. Vi arbetar ju inte numera för att försörja oss med mat, som i mänsklighetens början. Inte ens då behövde man troligen jobba mer än några timmar om dan för att fixa käk. Resten av tiden gick åt till människans specialitet: socialt arbete. Skvaller, måltider, sång, dans och sex.

Den genomsnittliga arbetstid per capita som går åt för att ta fram mat är numera väldigt liten. Typ en kvart om dagen, i snitt.

Lönearbete är en utbredd aktivitet för att skaffa sig en position i det sociala nätverket. Men även ideellt arbete, lobbyarbete, konst, musik och sport. Etc.

Det är berättelserna som reglerar de mycket intrikata sociala nätverken. Bibeln, Koranen, Kommunistiska Manifestet, De Mänskliga Rättigheterna. Men också Hollywood, TV, kvällspressen, Big Brother, Frimurarna och Svenska Akademien. Där lär vi oss vad som gäller.

Att de sociala medierna blivit så framgångrika beror ju på att deras algoritmer bygger på att förstärka de sociala nätverkens mekanismer.

Kläderna är vårt språk att definiera var vi vill befinna oss i det sociala nätverket. En mängd faktorer påverkar oss i våra ambitioner att hitta en plats, föräldrar, skola, klassbakgrund, genetiska förutsättningar, kön. Men till slut är det ändå vi själva som är ansvariga för att hitta en plats i nätverket där vi kan känna oss nöjda. Uträtta något meningsfullt. Kanske rent av känna oss lyckliga. Tacksamma.

Så det gäller att hitta rätt kläder för att bli lycklig.Som man trivs i och kan utvecklas med.

Nu passerar jag strax min egen kurs söder om Grenada. Då har jag seglat 36 000 sjömil och rundat jordklotet. Om man har korsat Atlanten får man ha röda byxor på Båtmässan. Jag vet inte hur en jordenruntkostym ser ut, men jag förtjänar en nu. Jag har knutit ihop alla mina gästflaggor till ett flaggspel att hissa när jag går iland för att ta PCR-test i St George.

På den här resan har gett mig chansen att fundera på mitt liv, från duktig skolpojke, till revolt och samhällsomstörtning, till familj och karriär. Val som jag ofta inte gjort för att hitta min plats, utan med eller mot andra människors vilja. Jag hoppas att jag lyckats förmedla till mina barn att satsa på det själva vill och är duktiga på, som de tycker är kul. Det brukar gå bäst.

Själv har jag nu begripit att det finns en sak som jag gillar: segling. Så kanske det nu är dags att på riktigt ta på mig seglarkostymen och arbeta för att sprida seglingens fröjder. Det finns många som arbetar med segling på olika sätt, men alla på sin lilla bakgård. Varför finns det ingen organisation, förening, främjande, whatever, som slåss för den miljövänliga, hälsosamma, teamskapande, tom fostrande och härliga seglingen? Som sådan.

Så kanske det är min uppgift som legitimerad jordenruntseglare, journalist och allt möjligt, att jobba med att sprida intresset för segling. Det vore i alla fall kul och meningsfullt.

Så kommer delfinerna och hoppar god natt mot den nedåtgående solen. Flygfiskarna gnistrar.

Niklas Krantz