Fristaden - från Plan C till E

Femte dagen hade jag hoppats kunna skicka till Tusse som skulle lägga ut den på bloggen. Men Kortvågsradion lyckades inte få kontakt, så nu kommer den som en del av överfarten till Reunion.

Nu har det gått fyra dagar. Bara 116 kvar till Ramsö. Om mina beräkningar stämmer. Det har de inte gjort hittills. Men jag har nästan hållit målfarten 4 knop. Och det här är väl den vindfattigaste biten, ihop med passagen av ekvatorn norrut på Atlanten.

Just nu tuggar motorn. Den läcker lite olja, sen teknikernas insats i Thailand. Så jag ska stanna och kolla nivån och sanera lite under motorn. Dagens uppgift. I går fixade jag ett nytt styrsnöre till vindrodret. Lyckades smälta ihop två snörändar till en evighetsloop. Tyvärr blev smältpunkten så tjock att den inte passerar Hydrovanes lite väl tillkrånglade lösning. Men snöret är mycket längre än det gamla med knut, så det ska nog funka ändå.

Det är konstigt. Jag bara sitter i sittbrunnen och tittar ut över havet. Då blir jag lugn. Det är som om jag är hemma. Jag behöver inte meditera, havet är min meditation. Båten är min yoga. Den mest avancerade formen av båtyoga är när jag ska åla längst ner i stuven för att få ut utläckt diesel eller inläckt vatten. Det finns ett litet utrymme längst ner i stuvutrymmet under luckan i sittbrunnen, det ”svarta hålet”, där det lägger sig i väntan på sjögången. Då sprider det sig i alla stuvutrymmen inne i båten och kletar ner mina konservburkar.

Jag tog ut en och en halv liter diesel därifrån innan jag lämnade Maldiverna. Det läcker nånstans om jag överfyller tanken. Jag har inte hittat läckan, men så länge jag stoppar påfyllningen innan det sprutar går det bra.

När det stormar blir jag inte rädd. Då blir jag kall och effektiv. Jag känner att jag lever. Men innan kan jag vara orolig.

Jag tittar tillbaka på en del av mina bilder, från Skottland, Karibien, Stilla Havet, Australien, Indonesien, Thailand och Sri Lanka. Det är ju ett fantastiskt äventyr jag har fått vara med på. Fast det konstiga är ju att just då kändes det inte så. Det bara var.

Det känns skönt att vara på väg hem. Jag är trött på alla vattenfall, exotiska akvariefiskar och religösa tempel. Jag seglar nog inte för att få uppleva världen, även om det förstås delvis är det som händer. Jag seglar för att få vara på havet.

Från Micke Wall får jag rapporter om Coronans härjningar via inreachen. Jag funderar på hur det kommer att se ut när jag kommer hem. Har man lyckats plana ut och trappa ner på restriktionerna? Har det kommit nån andra våg? Hur mycket skada tar ekonomin och samhället?

Oavsett kommer vi nog hädanefter att tänka i ett före och efter Coronan. Våra vanor kommer att ändras. Vi slipper det evinnerliga kramandet som spritt sig under senare år. Men risken är att gränserna kommer att stängas och hatet öka.

Evolutionen har utrustat människan med två diametralt motsatta egenskaper, som har lett till vår framgång. Men också våra fall. Det ena är beroende av det andra. Jag kallar det Vi och Dom. Andra säger Kärlek och Hat, Himmel och Helvete, Yin och Jang.

Att kärleken och samarbetet har varit en evolutionär fördel för människan är ju lätt att förstå. Vi har ju kunnat bygga enorma nätverk baserade på våra gemensamma idéer och nedärvda förmåga till kärlek. Vi har ju just lyckats skapa Marshall MacLuhans dröm om den globala byn. Inte med TV:s hjälp som han trodde, men med Internet och mobiler som förbinder minsta atoll med de största av städer. För att inte tala om flyget som tillåter oss att resa hur och när vi vill. Fast just det är det kanske slut med nu.

Hatet är svårare att begripa, vad det fyller för evolutionär funktion. Visst var det bra för urmänniskan att kunna skydda sig från vilda djur och stråtrövare. Men de vidriga handlingar som utlöses i krig och nöd kan knappast förklaras med det. Se bara på det senaste exemplet ISIS. Det måste vara något ännu mer fundamentalt som ligger bakom såna destruktiva krafter.

Jag tror det handlar om att skydda sig mot virus och bakterier; mot smittsamma sjukdomar som alltid sen urminnes tider har drabbat individer som lever i grupp. Genom att sätta upp gränser mellan oss, genom att lära oss hata ”Dom” andra, har vi kunnat överleva dem som praktiserade fri kärlek mellan alla. Det gäller samhälle såväl som familjen.

Vi har delat upp oss i grupper, stammar, riken och nationer. Och vi har satt upp gränser som är svåra att passera. När handel och kontakter mellan människor ökat har pest och epidemier drabbat civilisationerna. Då har vi stängt gränserna och infört karantänbestämmelser.

Så kanske den globala byn nu slår igen portarna. Vi slutar att resa och flyga lika ohämmat som innan Corona. Miljön kanske hämtar sig, när flygbolagen kursar, elbilarna erövrar marknaden och oljebolagen får proppa igen. Maldiverna slipper översvämning. Bra och Dåligt. Vi får se.

Oljan hade läckt lite. Stannade båten och kollade stickan. Torkade med toapapper under. Fyllde två deciliter. Hämtade dieseldunkar på däck och fyllde 40 liter efter 60 timmars gång. Bra, då räcker dieseln till Sydafrika om det behövs. I natt kommer vinden, enligt alla i metereologteamet.

Sen får jag mess på inreachen från norska konsuln på franska Reunion. Jag är välkommen att stanna och handla och tanka. Jag ser framför mig franska ostar och rödvin i Hafsorkesterns sittbrunn. Jag kanske till och med får gå lite på torra land innan jag måste skynda vidare mot de goda hoppen innan vinterstormarna sätter in på riktigt.

Solen går ner som en väldig brasa och jag skickar valborgshälsningar till dem där hemma.

På sjätte dagen skickar jag en fråga till norske konsuln Evelyn. Finns det en möjlighet att till och med få lägga upp Hafsorkestern några månader på land?

Ja, men du må söka, svarar hon och ger mig en adress och lovar att hjälpa mig. Jag messar att jag vill lägga upp Hafsorkestern till hamnprefekten. Men det är en drös med dokument som ska in också.

Det slår mig att jag hade skickat alla dokument till hamnkaptenen i Kapstaden, eftersom jag planerade att gå iland där med min sydafrikanske besättningsman, som aldrig kom. Med kopia till norske generalkonsuln i staden.

Så jag messar honom och ber honom maila dokumenten till Reunion, och Evelyn messar att hon känner Geir och ska ringa honom på måndag.

Några dagar senare får jag satellitmess från prefekten att jag är välkommen och Evelyn undrar om hon får skriva på handlingar till tull och hälsodirektoratet för mig. Det får hon.

I höjd med de brittiska öde atollerna och amerikanska flottbasen Chagos kommer vinden. Först några rejäla squall, korta regn och kulingpassager, sen lagom vind, sen motor igen och sen en rejäl körare. Vid 15 sekundmeter slutar vindmätaren att fungera. Antagligen glapp igen i kontakten i masttoppen.

Det blir en riktig torktumlarnatt i kojen i salongen medan kulingen rasar och regnet vräker ner. Varje timme piper paddan och jag slår på remoten och kollar andra båtar på plottern och ställer in en timme till. I ett dygn håller det på.

Gasen tog slut strax efter Maldiverna och jag kopplade in en av de nya små flaskorna jag fått av agenten. Men nu är den också slut. Den borde räcka en månad. Jag packar upp en gasflaska till och kopplar in. Ingenting. Gräver upp den tredje från botten av svarta hålet och kopplar in. Det är mörkt och Hafsorkestern skumpar som en vild sjöhäst. Ingen gas.

Förtvivlad går jag och lägger mig och skriver via inreachen på Facebook att agenten hade lurat på mig tomma gasflaskor i Hulhumale. Lägger mig i torktumlaren och tänker på vad kallskuret jag har att äta den närmaste veckan.

Dessutom är magen i omak sen några dagar. Först med sprut, sen med massor med väder. Tur att jag är ensam ombord. Men jag är helt slut och nästa dag sover jag mest i skumpet. Emellanåt får jag justera kursen med vindrodret när vinden svänger.

Nästa morgon vaknar jag alldeles svettig. Nu har jag fått corona av den snoriga kreditkortskillen på bryggan, tänker jag. Tar febern. 36,8, helt ok.

När jag vaknat till kollar jag gasflaskan en sista gång. Nu i morgonsolen ser jag att spaken på regulatorn ska stå uppåt. Jag vrider upp den och sätter på spisen. Först inget, men sen, efter ett antal väldigt långa sekunder, börjar det brinna.

Ett par dar senare tar den andra nya gasflaskan från Maldiverna slut. Jag kommer på att regulatorn är väldigt känslig, och antingen läcker eller inte öppnar alls om jag trycker in den i sitt lite för lilla fack. Jag binder fast den uppe vid pushpit och vickar lite på ventilen och får till slut gas att värma maten igen.

Vinden har lagt sig, jag gissar på 10 ms, och jag slår ut tredje revet som vi seglat på senaste dygnet, jag och Hafsorkestern.

Jag orkar fortfarande inte mycket. Sitter mest och tänker och stirrar på havet i sittbrunnen. Kanske är det bara den där omställningen som Anders Eriksson talade om efter någon vecka. När man går ner i varv.

Vad ska jag nu säga till honom och alla andra som suttit och följt mig för att se om jag lyckas ta mig ensam till Sverige. Så stannar jag efter fjuttiga 2000 distans, som en vanlig atlantöverfart. Och Stefan som skulle ge ut boken och Micke som skulle hjälpa till. Så lägger jag upp och åker hem.

Att segla helt ensam i fyra månader är förstås en mental utmaning. Men det är inte den som bekymrar mig mest. Det är snarare bonket i aktern. Bonk, bonk låter det när stora vågor kommer. Jag känner igen det. Innan jag reste bytte jag inte bara rodret utan också båda roderlagren, för att det lät just så. Sen har jag bytt det övre i Panama och tajtat upp det senast i Thailand. Men nu är det på gång igen.

När jag ålar in under akterspegeln kan jag känna att det är nedtill det bonkar i hjärtstocken. Jag har nog seglat mer de här tre åren än under de tolv tidigare med Hafsorkestern, så det är naturligt att det börjar höras igen. Men håller lagret hela vägen hem till Sverige? Jag tycker det låter mer för varje dag.

Det är lätt att byta, men det måste beställas från Danmark och det är några veckors leveranstid. Särskilt till Reunion, och osäkert vad Jefa kan få fram i coronatider.

Och då kommer vi till det andra problemet. Om jag fixar rodret och åker så har det gått en månad till. Jag är redan sen på året för att runda Sydafrika. Från Atlanten kommer lågtrycken farande med 4-5 dagars mellanrum. Då vill man inte vara i vägen utan bör gå i hamn. Men går man i hamn i Sydafrika får man inte gå ut igen. Konstiga, ologiska regler hittar alla på i coronatider. Mer eller mindre.

På sommaren, dvs december till mars, går lågtrycken en bit söder om Goda Hoppsudden. Men ungefär nu börjar de krypa norrut. När jag lämnade Maldiverna gick de fortfarande på en sydlig bana. Men det är några veckors segling dit från Reunion och om jag dessutom ska vänta på roderlagret är risken överhängande att vinterstormarna redan piskar kusten i Södra Afrika.

Dessutom läcker motorn fortfarande olja efter thaimekanikerna. Det går att fylla på och torka upp under. Det är bara så himla kladdigt. Men det finns det säkert nån som kan skruva, på Reunion.

Så då tänker jag mig nu två alternativ till den Plan C jag påbörjat. Plan D är att lägga upp båten på Reunion och flyga hem. Det går två plan i veckan till Paris. Komma tillbaka i november och fixa till båten för att segla runt Afrika i december. Om man får gå iland där då, återstår att se.

Plan E är att stanna på nästan den enda coronafria platsen i världen och vänta till december med hemseglingen.

Det här är ju faktiskt ingen äventyrsutmaning utan ett försök att minimera riskerna. Corona och social oro mot stormar och stängda hamnar. Och nu har ett nytt, mindre riskfyllt alternativ öppnat sig, tack vare den fantastiska norska konsuln på Reunion.

När jag piggnar till läser jag ut Henrik Arnstads ”Älskade fascism”. Den har varit tung, inte för att den är svårläst, men den är tungläst. Det är så deprimerande hur såna destruktiva idéer kan få spridning bland så många människor. I Tyskland och Italien på 30-talet och Europa och Sverige i dag. En bok man faktiskt bör läsa.

Fascismen har tagit sig många olika intellektuella uttryck, men det gemensamma draget är ultranationalismen. Då var det judar och zigenare som skulle bort, idag är det muslimer och romer. Men i stället för diktatur talar de numera demokrati, i alla fall till att börja med, och rasbiologin har ersatts av nån slags mystisk kulturbiologi hos Sverigedemokraterna. Bara de som tillhör den svenska ”nationen” hör till nyfascisternas ”Vi”. Vad den där nationen nu är för något?

Och ”Dom” är förstås alla muslimska invandrare, romer, samer och kanske rentav judar.

Det hemska är att SD nu är Sveriges näst största parti! Vad händer då efter coronan?

Kanske kan vi klara det om vaccin och tester kan stoppa smittan. Vi får ha vårt privata testset med topsning till tandborstningen och registrering på en app som piper om nån smittad kommer nära. Ungefär som larmet ”dangerous vessel” på AIS:en. Topsning på säkerhetskontrollen i flygplatsen och vid inklarering i hamnar. Redan nu srceenade de oss i pannan när vi klarerade in på Uligan.

För det kommer att komma fler smittor efter Coronan. Och kanske fixar det vinterkräk och hongkong också, i samma flugsmäll. Smittor som också dödar.

Visserligen en inskränkning i den personliga integriteten, men hellre det än mera hat. Tusse mässar på inreachen att Aftonbladet haft ett reportage om en coronasjuk turistfamilj på Maldiverna som spärrades in utan någon vård. Känns skönt att vara därifrån.

Från mina personliga vädercoacher kommer det uppmuntrande tillrop om att nu är det bara nedförsbacke kvar. Vinden varierar mellan mellan, gissar jag, 4 och 7 sekundmeter. Fulla segel på dagen och några rev för lugnets skull på natten. Mestadels rejäl medström på en knop.

Det har varit fantastiskt att ha en sån här service och hela tiden veta vad som komma skall. Nu har du ett stort squall norr om dig, ser jag på satellitbilden, skrev Anna. I natt blir det 20-30 knop vind varnade Thomas och Fredrik uppmuntrade mig att hålla ut med motordunket i väntan på passadvinden som skulle komma nedanför ekvatorn.

Sen att vindhastigheterna inte stämde jämt, att squallen ibland tog en annan bana eller att passaden drog sig undan när jag närmade mig, det är ju så verkligheten är. Det har känts väldigt tryggt och som en bra förövning inför den fruktade Goda Hoppspassagen. Jag hoppas jag kan få nån liten support då också, fast jag skjuter på det ett halvår.

Evelyn messar att jag blir nog först av de svenska båtarna. Rubicon och Dawnbreaker är på gång också. Dawnbreaker skulle stanna till vid Chagos, som de hade fått tillstånd till innan allt stängde. Och Rubicon lämnade Uligan några dagar efter att jag kastat loss från Male.

Så vi blir en liten svenskkoloni där hos den norska konsuln och den franske prefekten. Så får jag se om och när jag flyger hem en sväng.

Engelska Mirabella seglar om mig, också på väg från Maldiverna till fristad i Reunion. Anna Caroline från Nederländerna som vi mötte i Uligan har också fått tillstånd att anlöpa den lilla franska ön i Indiska Oceanen.

Niklas Krantz